Piteå har fostrat svenska artister som Popsicle, Anna-Lotta Larsson och Bo Sundström från Bo Kaspers Orkester. Och så David Myhr. Mest känd i den här tidningens läsekrets är den sistnämnde kanske bland kollegor och studenter på Musikhögskolan vid Luleå tekniska universitet i Piteå där han jobbar som universitetslektor, men han har faktiskt sålt över 100 000 skivor med bandet The Merrymakers – i Japan på 1990-talet.
Musiken fanns med tidigt under uppväxten i Piteå, där David Myhr liksom sina tre äldre bröder spelade piano i kommunala musikskolan. Men det var när han som tioåring upptäckte The Beatles som musikintresset tog fart på allvar.
– I samband med att John Lennon dog svepte en nostalgivåg över världen. Jag rycktes med ordentligt och har sedan dess ägnat en stor del av min vakna tid åt att prata om Beatles, spela deras musik och så att säga försänka mig själv i deras konst. Det gjorde sedan att jag ville bilda band och börja skriva låtar.
”Jag ville ju bli Paul McCartney”
När det så småningom blev dags att fundera på utbildning hade David Myhr återigen tänkt följa i sina bröders fotspår och utbilda sig till ingenjör, så han sökte till Linköpings universitet.
– Då var det mamma som räddade mig, hon märkte hur mycket jag brann för att göra musik och sa ”det finns ju musikhögskola här i stan”. Jovisst, men ville jag verkligen bli musiklärare? Jag ville ju bli Paul McCartney!
Men musikhögskolan visade sig passa bra, där hamnade David Myhr i en miljö med likasinnade, och innan han tog examen blev han faktiskt Paul McCartney på sätt och vis.
Som tradition gjordes ett orkesterprojekt vid Musikhögskolan i Piteå varje år där skolans avgångsstudenter satte upp ett stort klassiskt verk. Men David Myhrs avgångsår, 1994, tänkte man om och ville göra något inom pop- och rockgenren. Resultatet blev att spela Beatles lp Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band i sin helhet – med David Myhr i rollen som Paul McCartney.
Konserten blev en succé och musikerna blev inbjudna till Liverpool för att upprepa spelningen.
– Då spelade jag som 24-åring rollen som Paul McCartney i Liverpool med symfoniorkester bakom mig och fick skriva autografer på stan i hans namn. Då tänkte jag att jag inte kunde ta intresset mycket längre än så. Men här sitter jag 26 år senare och pratar om Beatles …
Slog igenom i Japan
Efter examen flyttade han till Stockholm för att satsa på en karriär med The Merrymakers, som han beskriver som ett powerpopband som bildades redan under tiden i Piteå. De fick skivkontrakt och spelade in två skivor men slog aldrig igenom för den stora publiken i hemlandet. Däremot drogs de med i vågen av svensk musikexport och blev stora i Japan.
– Att få hålla på med sin egen musik och ha ett band är en dröm jag delar med många men vi fick smaka på lite i alla fall. Vi fick skivkontrakt, vi fick skriva låtar till japanska artister och vi byggde en studio. Så vi tog den där drömmen ganska långt men i längden var det svårt att bara jobba professionellt med musik så därför har undervisningen kommit att bli det perfekta komplementet.
”Då skulle jag ha gjort en Max Martin”
David Myhr drar handen genom skäggstubben där han sitter utanför en gul liten stuga på Södermalm i Stockholm. Han är klädd i grönt, och de matchande solglasögonen med runda gröna glas kommer väl till pass i den värmande vårsolen. Vid kajen nedanför ligger en Finlandsfärja och bruset från biltrafiken utgör en dov ljudkuliss. Stugan, eller stugion som David Myhr skämtsamt brukar kalla den, rymmer en liten musikstudio där han hyr plats.
Stugan har också fungerat som föreläsningslokal det senaste året då David Myhr undervisat på distans. För tillfället undervisar han mest i låtskrivande och branschkunskap.
– Jag brukar inleda kurserna i låtskrivande med att säga ”det här går inte att lära ut”. Om jag visste hur man gör hade jag gjort en Max Martin och skrivit hits hela dagarna. Sedan övergår jag till att vi alla kan bli bättre låtskrivare genom att lyssna, öva och jobba tillsammans inom givna ramar. Vi lyssnar på varandras låtar och peppar, det brukar vara uppskattat. Jag tror mig inte sitta inne på märkvärdiga svar, jag kan bara coacha och komma med mina synpunkter men också bjuda in klasskamraternas synpunkter. Sedan får var och en göra vad den vill med feedbacken.
Hur skapas en briljant melodi?
David Myhr hade aldrig haft några planer på att bli forskare men kort efter att han fick sin anställning som universitetslektor på konstnärlig grund började han också forska inom ramen för tjänsten.
– Jag har alltid varit nyfiken på hur folk gör när de skapar en briljant melodi. Man kan läsa hyllmeter med litteratur om till exempel Paul McCartney eller Benny Andersson, men hur gör de? Det vet de ju inte själva utan de bara gör. Jag tänkte att det ska bli mitt forskningsområde, med mig själv som försökskanin – eller snarare min process som forskningsobjekt – vilket gick hand i hand med mitt önskemål att göra en skiva till.
”Behöver inte tänka på forskar-David”
Sagt och gjort, när David Myhr påbörjade arbetet med sin andra soloskiva inledde han samtidigt ett forskningsprojekt där han studerade sitt eget arbete. För att hålla viss distans mellan rollerna som kompositör och forskare har han spelat in sig själv både i enrum och i samarbete med ett antal amerikanska låtskrivare för att sedan kunna studera processen i efterhand.
– Metoden gör att när jag skriver musiken behöver jag inte tänka på forskar-David. Jag har varit mitt vanliga jag och suttit vid pianot eller med gitarren, inte tagit anteckningar utan bara kört. Sedan har forskar-David kommit in senare och botaniserat i materialet och kodat det som hänt. Jag hade inte haft något emot att studera någon annan men det har varit spännande att försöka få syn på vad det är man själv håller på med.
För lite rock’n’roll i akademin
David Myhr påpekar att hans forskning fyller något av ett tomrum.
– Jag ser ju att det finns ett underskott på den här typen av forskning i moderna musikgenrer och även ett klart underskott på högre kompetens. De klassiska genrerna dominerar på alla högre positioner i akademin och det är för lite rock’n’roll rent allmänt.
Han tillägger att han själv med rötterna i 1960- och 70-talspop inte heller representerar de mest moderna genrerna.
– Hiphop, rap och dj:s syns inte alls i akademin och det måste ju bero på uråldriga traditioner och långsamma paradigmskiften. Jag brukar säga att det är dags för rock’n’rollen att tas på allvar, den är ju ändå 70 år gammal – men i själva verket är det dags för många andra genrer också.
Musikutbildning som smörgåsbord
David Myhr skulle gärna se en förändring av musikutbildningar på högskolenivå. Han menar att akademin traditionellt delar in musiker utifrån vilket instrument man spelar, vilket han ser som föråldrat.
– Jag tror att man borde göra musikutbildningar mer som smörgåsbord, i stället för att utgå ifrån att en viss person ska vara just gitarrist i tre år. Det är inte lätt i dag att vara studiomusiker, du måste kunna skriva, producera och spela in, bland annat. Jag kan tänka mig att det går åt det hållet men det är svårt med förändringsarbete, någon måste sätta ner foten. Jag kan sitta och tycka hur mycket jag vill men alla är vana vid sitt upplägg, konstaterar han.
Hur har det då gått med studierna av hur den perfekta popmelodin komponeras? Licentiatavhandlingen är inte riktigt färdig ännu, men vissa slutsatser har David Myhr dragit, bland annat kring vikten av erfarenhet och överraskningsmoment.
– Mitt preliminära resultat tyder på att kompositören brottas med ett antal avvägningar som man undermedvetet har i sig som ett resultat av all musik man någonsin lyssnat på och gillat. Man har lärt sig vad som gör att en refräng poppar ut och blir just en refräng och så vidare. Men att jag plötsligt tyckte att något jag komponerat var bra kanske beror på att jag just då tyckte att det var lagom överraskande – inte för överraskande så att det inte passar in men heller inte så förutsägbart att alla förväntar sig att det ska komma. Jag ser att jag undermedvetet balanserar mellan ett antal sådana dikotomier.
