Webbinariet ”Öppen tillgång till forskningsdata – utmaningar och möjligheter” arrangerades av Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF), SULF och Vetenskapsrådet. Det utgick från SUHF:s färdplan där öppen tillgång till forskningsdata ska vara genomförd senast 2026.
Under seminariet dominerade till att börja med möjligheterna.
Astrid Söderbergh Widding, rektor för Stockholms universitet, talade om bättre transparens, bättre reproducerbarhet, och ytterst bättre forskningskvalitet.
– Lyckas vi med det här betyder det högre kvalitet i forskning och högre effektivitet i hela systemet, sa Vetenskapsrådets generaldirektör Sven Stafström.
Men ett antal presentationer senare, bland dem två av jurister, framstod det komplicerade i projektet tydligt. Regelverk och olika delar av lagstiftning griper in i varandra och juridiska, etiska och karriärmässiga överväganden korsas på alla möjliga sätt.
Till det kommer den infrastruktur, lagringsfunktioner och gemensamma system för metadata samt de stödfunktioner som måste byggas upp.
– Det kommer att driva kostnader – så jag passar på att plädera för höjda basanslag, sa Umeå universitets rektor Hans Adolfsson.
Men det finns exempel där man redan löst sådana frågor. Johan Rung från SciLifeLab redogjorde för den databas som delar data om covid-19 internationellt och som kom igång mycket snabbt efter pandemistarten.
Stor utbildningsinsats krävs
I paneldiskussionen i slutet av seminariet fick SULF:s ordförande Mats Ericson frågan om vad SULF:s medlemmar anser.
– Det som uttrycks är en allmän oro. Vad händer, vad händer med mig?
Det finns massor med föreställningar om vad det innebär. Och vi har märkt på inläggen på det här seminariet hur komplext öppen tillgång till forskningsdata är.
Mats Ericsson menade att det kommer att bli en mycket brant inlärningskurva för forskarna och alla de som ska stödja forskningen.
– Vi kommer att behöva en stor utbildningsinsats i Sverige för att klara av att hantera det här. Det räcker inte med pengar utan det kräver kompetens, från den enskilde doktoranden hela vägen till professorn och forskningsledaren, plus de som sitter i ledningsfunktioner på universitet och högskolor plus alla ansvarsmyndigheter. Det är en monumental uppgift som vi behöver samarbeta kring.
Vad händer med forskarens material?
Han fortsatte med frågan om vad öppen tillgång innebär för meriteringssystemen.
– Jag tror att många medlemmar hyser en oro för vad som ska hända med det material de under stor möda samlat in. Ska andra ta det och meritera sig med det? Så kan det säkert bli i vissa fall och i vissa fall kan det säkert bli en fördel genom att det leder till nya samarbeten.
Mats Ericson anser att det finns en osäkerhet inte minst vad som händer med meriteringssystemet.
– Det finns mycket oro kring de här frågorna. Att vara forskare är en väldigt tuff bransch, det är en stenhård konkurrens. Så tyvärr har vi, till och från, en miljö där vi är väldigt rädda för att andra ska dra nytta av det vi under stor möda samlat ihop. De kulturfrågorna kan vi inte bortse från. Man säger att kultur äter struktur till frukost. Så man ska vara försiktig med att tro att infrastruktur löser det här, sa han.
Hantering av känslig data
Moderatorn Sofie Björling från Vetenskapsrådet lyfte en fråga från seminariedeltagarna:
– Om man intervjuar personer om känsliga saker och data ska vara öppna, kan det leda till att man inte gör den typen av forskning längre?
Mats Ericson menade att frågan är relevant.
– Jag har faktiskt blivit fälld av JO för att jag som rektor på Försvarshögskolan inte tillräckligt snabbt hade lämnat ut ett material om studier i Malmö om radikalisering av islamism. Om de data hade kommit ut i fel händer skulle det inneburit livsfara för individer. Det finns hela tiden forskning som är på gränsen till att vara livsfarlig om den kommer i fel händer. De forskare som skriver om sådana ämnen har redan nu betydande besvär med hur de ska bedriva sin forskning.
Kan utnyttjas av olika länder
Sigbritt Karlsson, rektor vid KTH, förde in det internationella säkerhetsperspektivet.
Foto: Tobias Ohls
– Det kan vara politiken i olika länder, som kan använda data på ett sätt vi inte kan förutsäga. Jag tycker den aspekten ska vara med. Det kan vara data från intervjuer, men det kan också vara hur virus ser ut, eller dna hos individer. Data som forskarna med stor möda samlat in och så är det andra som utnyttjar det för otrevliga saker. Det ser jag som en sak som behöver hanteras.
Umeå universitets rektor Hans Adolfsson höll med.
– Det som du knyter an till Sigbritt är också baksidan med öppna data, att vi inte vet vem som använder den och hur de kommer att använda den. De riskerna finns med hela tiden. Frågan är om möjligheterna överväger riskerna. Det är något att beakta.
Här påpekade moderatorn Sofie Björling:
– Jag tycker det är mycket fokus på problemen och lite på nyttan.
”Tappa inte bort individerna”
Mats Ericson fick sista ordet.
– Det är viktigt att vi inte glömmer bort de enskilda forskarna. Men vi behöver också ha respekt för olika ämnens karaktär, de har väldigt olika frågeställningar.
Jag kan tycka att naturvetenskaplig-teknisk forskning och i viss mån medicinsk forskning har gått som en ångvält över forskarsverige de senaste 30–40 åren. Det paradigm som gäller inom samhällsvetenskap och humaniora har i stor utsträckning fått stryka på foten både när det gäller pengar och tänkande.
Öppen tillgång till forskningsdata är ett väldigt positivistiskt, juridiskt och politiskt projekt där många mjuka frågor av humanistisk och samhällsvetenskaplig karaktär tappas bort. Också individerna tappas bort. I det här projektet är det viktigt att ångvälten inte bara kör över en massa förtvivlade forskare i landet.
