Lärosätena förväntas agera hjälpredor

Udda uppdrag skapar frustration

6 maj, 2021
MarieLouise Samuelsson

Detta är en krönika. Åsikterna är skribentens egna.

Universitet och högskolor litar inte riktigt på Tillitsdelegationen.
Åtminstone inte på de förslag som delegationen på regeringens och riksdagens uppdrag presenterar i betänkandet ”En gemensam utbildning inom statsförvaltningen (SOU 2020:40)”.
Förslagen innebär att cirka 260 000 statsanställda, (definierade som uppdragstagare, praktikanter samt doktorander som saknar anställning) under en fyraårsperiod ska utbildas i vad det innebär att vara statsanställd.

Utbildningen ska vara obligatorisk och lika för alla, oavsett förkunskaper. Aningen grovt förenklat skulle det innebära samma utbildning för den som, exempelvis, är professor i statsvetenskap vid ett universitet och för den som, exempelvis, är nyanställd it-tekniker vid Transportstyrelsen. Enligt betänkandet är det en poäng i att samla statsanställda med olika erfarenhet i samma grupp.

Vidare föreslås att regeringen ska ge ett av de stora universiteten (Uppsala universitet, Lunds universitet, Göteborgs universitet, Stockholms universitet nämns som tänkbara) att tillhandahålla en grundutbildning som ska ges för dessa grupper inom statsförvaltningen.
Det tycker dock de flesta lärosäten är en riktigt usel idé, i sina remissvar påpekar de att en sådan utbildning knappast är förenlig med ett universitets eller en högskolas kärnverksamhet.
Bland annat understryker Stockholms universitet att ”den föreslagna utbildningen inom statsförvaltningen, bestående av grundutbildning och fortbildning, inte utgör en högskoleutbildning”.

Nej, lärosätena delar inte Tillitsdelegationens syn på saken. Delegationen menar tvärtom att genomförande av en gemensam grundutbildning för statsanställda ”inte borde vara en främmande uppgift för ett universitet”.
Remissvaren från lärosätena berömmer i och för sig pliktskyldigt de goda avsikterna, målet att ge alla statsanställda en grundläggande orientering i den statliga värdegrunden.
Bland andra markerar Örebro universitet en positiv hållning till detta, men menar dock att ”utbildningens omfattning och utformning kan bli kontraproduktiv i förhållande till betänkandets syfte att stärka medborgarnas förtroende”. Detta med tanke på stora kostnader samt svårigheter att mäta effekterna.

Uppsala universitet avstyrker förslaget helt och anser bland annat att de föreslagna regionala fysiska gruppträffarna ”skapar en onödigt tung administration och medför en resurskrävande utbildning av handledare som inte står i proportion till förväntade effekter”.
Göteborgs universitet lyfter fram att skälet till att Tillitsdelegationen vill placera tillhandahållandet av grundutbildningen vid ett universitet är den pedagogiska kompetensen och den administrativa vanan av att bedriva utbildning.
Men det är inget hållbart argument, enligt GU, eftersom Tillitsdelegationens överväganden inte tar hänsyn till att utbildning vid universitet och högskolor är forskningsbaserad och ”i regel utgår från ett kritiskt förhållningssätt i analyser av begrepp som makt, legitimitet, demokrati och svenska styrelseskickets institutionella förutsättningar.
GU skriver vidare att det inte heller ingår i ett universitets grunduppdrag att effektuera en ”identitetsskapande” utbildning vars innehåll och mål fastställts av ett organ vid en annan myndighet (Statskontoret).

Genomgående i remissvaren märks stark frustration över att betänkandet inte verkar begripa sig på universitetens och högskolornas särart och uppdrag.
Denna frustration påminner mycket om reaktionerna på den utredning (”Krav på kunskaper i svenska och samhällskunskap för svenskt medborgarskap” (SOU 2021:2)) som förslår att lärosätena och Universitets- och högskolerådet ska ansvara för de språk- och kunskapsprov som avgör vem som får bli svensk medborgare (se Universitetsläraren 20 april).

Frågan är om det i politikens pipeline föreligger (minst) två utredningar som egendomligt nog inte känner till universitetens och högskolornas lagstadgade kärnverksamhet?
Om så är fallet kanske det rentav är hög tid för en särskild utbildning om just detta?
Så att, exempelvis, utredare, ministrar och övriga politiker lär sig att lärosätena enligt lagen ska ägna sig åt utbildning, forskning samt tredje uppgiften, det vill säga samverkan förankrad i högre utbildning och forskning.

Mer troligt är förstås att de som kommer med nya uppdrag och pålagor mycket väl vet vad som står i högskolelagen och vad som är lärosätenas kärnverksamhet och roll.
Men som samtidigt verkar tycka att kärnverksamheten går att kombinera med helt andra saker, eftersom man ser universitet och högskolor som statsmakternas hjälpredor, att kalla in vid behov.
Vilket kommer att skapa fortsatt frustration i sektorn samt brist på tillit till att politikers ömmande för stärkt akademisk frihet skulle vara något annat än en retorisk utsmyckning.

MarieLouise Samuelsson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se

MarieLouise Samuelsson

Håller du med eller inte? Skriv till redaktionen.

Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

MarieLouise Samuelsson

MarieLouise Samuelsson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv