I rapporten Vart tar pengarna vägen? Om statsmakternas prioriteringar och lärosätenas interna fördelning av basanslag för forskning och utbildning på forskarnivå, har SULF:s chefsutredare Karin Åmossa tillämpat den klassiska principen att ”följa pengarna”, det vill säga deras väg från statlig fördelning till lärosätena.
I rapporten påvisar Åmossa hur varje regering sedan 2005 har prioriterat de statliga forskningsfinansiärerna framför lärosätena genom att de förstnämnda ständigt får en procentuellt högre tilldelning av medel.
– Det innebär att medel för forskning tar en kostsam omväg över forskningsfinansiärerna, ett allt större beroende av externa medel, därmed minskat handlingsutrymme för lärosätena och mer osäkra villkor för den som forskar, konstaterar Karin Åmossa.
Lärosätena vågar inte anställa
Rapporten tar upp att lärosätena förklarar den stora andelen visstidsanställningar med beroendet av externa medel. Eftersom lärosätena inte vet hur mycket forskningsmedel de kommer att förfoga över vågar de inte anställa. När de väl anställer är det ofta under förutsättning att forskaren drar in sin egen lön, men om forskaren inte lyckas dra in anslag upphör anställningen.
– Trots att det inte finns något som tyder på att förmåga att dra in pengar är samma sak som att vara en bra forskare, säger Karin Åmossa.
Hon menar att lärosäten som har rekryterat en duktig forskare också borde kunna hjälpa och stötta denne ekonomiskt om det uppstår glapp i externfinansieringen.
– Kanske kan forskarna anställas som lärare, som det är nu finns forskare inte med i anställningsordningen, man ser inte forskarna som ”vår personal”.
Forskaren tar ekonomiska risken
I det rådande systemet är det alltså den enskilde forskaren som står för de ekonomiska riskerna, till slutsatserna i rapporten hör att det i stället borde vara lärosätet som står för risktagandet och att ett forskningssystem som drabbar individen behöver förändras.
– Otryggheten påverkar möjligheten att utöva sin akademiska frihet, att våga höja sin röst och att publicera kontroversiella forskningsresultat.
Stora skillnader mellan lärosätena
SULF:s rapport redovisar också resultatet av en enkät som skickats till samtliga lärosäten. Med en svarsfrekvens på 80 procent visar den bland annat tydliga skillnader mellan olika lärosätesgrupper när det kommer till hur finansieringssystemet tillämpas när lärosätena i sin tur fördelar de statliga direkta anslagen vidare ut till fakulteter och motsvarande.
De stora, breda universiteten fördelar övervägande efter historisk grund, det vill säga tidigare års fördelning, vilket innebär viss stabilitet och förutsägbarhet. Fackinriktade universitet och högskolor fördelar i högre grad efter prestationsbaserade kriterier eller strategiska satsningar, dock har högskolorna bara en bråkdel av de fackinriktade universitetens medel att röra sig med.
”Lärosätena förvärrar problemen”
Vidare är högskolorna den enda lärosätesgrupp som fördelar medel grundat på antalet helårsstudenter, men det handlar om låga faktiska summor då högskolornas forskningsanslag är små.
– Lärosätena tenderar att förvärra finansieringssystemens problem när de väljer att fördela basanslag vidare efter prestationsbaserade kriterier och strategiska satsningar som inte är stabila över tid, säger Karin Åmossa.
Resultatet blir att systemet (med fördelning efter indikatorer som externa medel) reproducerar eller rentav perverterar sig självt på lärosätesnivå och har fått större genomslag och förmodligen blivit starkare än vad statsmakterna har avsett.
Dock står det klart i SULF:s rapport att statsmakterna, det vill säga politiker, oavsett regering, inte har för avsikt att åstadkomma några substantiella förändringar.
”Gör inget för att förändra”
Karin Åmossa som har följt och granskat statsbudgetarna och olika regeringars forskningspolitik under många år är knappast förvånad över de resultat hon fått fram.
– Jag känner mig snarare lite uppgiven över skillnaden mellan å ena sidan retoriken och å andra sidan hur de reella prioriteringarna görs. I forskningspropositionen märks en tydlig insikt om problemen med osäkra anställningar, samtidigt gör inte regeringen något för att verkligen förändra detta.
Hon menar att det därför är dags att gå framåt, inte längre vänta på att någon regering ska lösa problemen.
– Eftersom alla vet hur systemet skapar osäkerhet för forskarna är det dags att fördjupa diskussionen, vi vill gärna ha rundabordssamtal med lärosätena utifrån rapporten om lärosätenas ansvar, de har möjligheter att använda sin autonoma ställning för att skapa mer stabilitet och långsiktighet.
I en kommande rapport går SULF vidare med Anna-Carin Fagerlind Ståhls kartläggning av systemets effekter för forskarna, I skuggan av osäkerheten – Om externfinansiering, osäkra anställningar och arbetsmiljön i akademin.
