Vägen till universitetsstatus bör inte vara ett lotteri

”Vi måste ha bra högskolor också” var svaret på en fråga till regeringen om det kunde bli fler universitet efter uppgraderingen av Malmö högskola. Högskolor som aspirerar på universitetsstatus förtjänar ett bättre svar, skriver Björn Brorström, tidigare rektor vid Högskolan i Borås.

Den dåvarande alliansregeringen presenterade i samband med budgetpropositionen för 2012 ett dystert scenario för mindre lärosätens fortsatta verksamhet. Scenariot baserades på antaganden om vikande studentunderlag och omfördelning och indragning av resurser. Möjligtvis var det så att flera mindre lärosäten skulle kunna hamna på reträtt men för Högskolan i Borås, där jag då var rektor, var detta inget alternativ utan tvärtom skulle verksamheten profileras och högskolan skulle aktivt verka för att bli universitet – det tredje universitetet i Västsverige. Högskolan hade ett antal år tidigare ansökt om att bli landets första professionsuniversitet, men den ansökan hamnade snabbt i en skrivbordslåda på departementet. Nu handlade det om att bli ett universitet byggt på klassiska akademiska kvaliteter, med hög kvalitet i utbildningen och starka och profilerade forskningsområden.

En utgångspunkt för ställningstagandet att bli det tredje universitetet i Västsverige och för det fortsatta utvecklingsarbetet var att högskolan erövrat fyra tillstånd att examinera på forskarnivå, bland annat inom profilområdena Biblioteks- och informationsvetenskap och Textil och mode. Av de sju prioriterade områdena inom högskolan utgjorde därmed fyra områden kompletta akademiska miljöer. Några år senare erhölls ett femte examenstillstånd på forskarnivå, nu inom området Människan i vården. För de två övriga kvarstående områdena Pedagogiskt arbete och Handel och IT fanns långtgående planer på att i samarbete med andra lärosäten skapa kompletta miljöer. Inom högskolan undrade vi vad som skulle kunna hindra oss från att få universitetsstatus när i stort sett hela verksamheten var komplett och dessutom innefattade några nationellt ledande forskningsprofiler.

Vi var inte politiskt naiva men vi trodde att vi var välinformerade och att systematiska och öppna processer och bedömningar skulle tillämpas när nya universitet utnämns. Men så var det inte. Mitt uppe i vårt arbete med att utifrån mål och verksamhetsplaner stärka lärosätet med sikte på universitetsstatus hände oväntade saker. I en debattartikel i Sydsvenskan 16 juni 2016 presenterade dåvarande utbildnings- och forskningsministern tillsammans med ett av regionråden i Region Skåne nyheten att Malmö hög­skola skulle bli universitet. Högskolan ansågs ha en viktig inriktning och stark position bland svenska högskolor. På frågan om det blir fler universitet efter Malmö svarade statsrådet att några sådana planer inte fanns: ”Vi måste ha bra högskolor också.” Om nu Malmö högskola är så bra, vilket jag inte betvivlar, och det behövs bra högskolor, varför då ge högskolan universitetsstatus?

Att Malmö högskola blev universitet och statsrådets märkliga uttalande var emellertid inget som påverkade vårt mål. Tvärtom inspirerade det. Högskolan i Borås skulle bli universitet och strategin var att fortsätta utveckla och etablera kompletta akademiska miljöer, sätta studenten i centrum i allt det vi gör, stärka forskningen och inte minst stärka hållbarhetsperspektivet och integrera hållbar utveckling i utbildning, forskning och samverkan.

Med tanke på tidigare uttalanden och regeringens förhållningssätt blev förvåningen ännu större när Mälardalens högskola två år senare beskrevs som nästa universitet. Detta skedde i samband med att statsministern under valturnén 2018 besökte Västerås och sa att vi behöver ett tekniskt universitet till och det passar alldeles utmärkt här i Mälardalen. Avsikten att ge Mälardalens högskola universitetsstatus bekräftades senare i forskningspropositionen för 2021–2024.

Innan regeringen beslutar om att Mälardalens högskola ska bli universitet och tillföras mer forskningsmedel avser regeringen att inhämta underlag om verksamhetens kvalitet. En synpunkt i sammanhanget är att högskolans kvalitetssäkringssystem är underkänt av Universitetskanslersämbetet, därav sannolikt kommentaren om att regeringen ska inhämta information om verksamhetens kvalitet. Innebörden av ett underkänt system är ju att det inte är möjligt att bedöma utbildningarnas kvalitet, så någon form av särskild prövning måste genomföras.

Malmö universitet och Mälardalens högskola har många goda kvaliteter, men min känsla är att valet av högskolor som ges möjlighet att bli universitet lika gärna kunde ha varit några andra.
Varför inte Södertörns högskola med en omfattande och stark samhällsvetenskaplig forskning och en bred och framgångsrik rekrytering av studenter? Universitetsstatus för högskolan skulle innebära en stärkt position nationellt och i samarbetet med KI, KTH och Röda Korsets högskola på campus Flemingsberg.

Eller varför inte Högskolan Väst som bygger sin verksamhetsidé på samverkan och arbetsintegrerat lärande, har ett högt söktryck till utbildningarna och en god tillväxt av forskningsverksamheten? Ett universitet i Fyrstadsregionen skulle bidra till ökad motståndskraft och utvecklingskraft i ett geografiskt område som har varit hårt utsatt för industriella förändringar under lång tid.
Eller som ett tredje alternativ, Sveriges mest profilerade lärosäte med en stark utbildnings- och forskningsverksamhet inom it, digitalisering och spelutveckling. Högskolan i Skövde som universitet skulle kunna bli en nationell nod i att utveckla och använda digitaliseringstekniker och digitala verktyg.

Jag inser att en kommentar till denna text är ”surt sa räven”. Må så vara. För Högskolan i Borås var satsningen på att skapa kvaliteter som innebär universitetsstatus ett sätt att driva verksamhetsutveckling och systematiskt arbeta för att stärka lärosätet. Till detta kom den nödvändiga prioriteringen att stärka hållbarhetsperspektivet och bli det hållbara lärosätet.

Naturligtvis finns en besvikelse i avsaknaden av äkta dialog med regeringen om lärosätets ambitioner, styrkor och svagheter. Men besvikelsen var kanske störst över regeringens brist på uppskattning av vårt framgångsrika hållbarhetsarbete, där högskolan med ytterst begränsade resurser har varit ledande tillsammans med lärosäten som Göteborgs universitet, KTH och Chalmers. Nästan inte en enda kommentar från regeringsföreträdare om vårt idoga och framgångsrika hållbarhetsarbete vad jag kan minnas. Inte ens vid myndighetsdialogerna.

Att regeringen nu i forskningspropositionen lyfter att kriterier ska tas fram för universitetsstatus och att Universitetskanslersämbetet har fått ett uppdrag i frågan är naturligtvis positivt. Samtidigt är det förvånande att så inte skett tidigare. Efter att en socialdemokratiskt ledd regering nu utsett två nya universitet ska det fortsättningsvis ske på saklig grund. Frågan som måste ställas är ju om den process som tillämpats har gagnat kvaliteten på högre utbildning och forskning totalt sett. Många fullgoda satsningar har funnits. Ett alternativ är ju att börja med att fastställa kriterier för att vara ett universitet och avstå från att göra politiska utnämningar. Ett annat alternativ är helt enkelt att låta lärosätena kalla sig för vad de vill och låta dem ta de risker för kritik och ifrågasättande som den valda benämningen innebär.

En viktig aspekt är under alla omständigheter den positiva inramning och drivkraft ett utvecklingsarbete får genom att sikta på att svara upp mot innebörden av att vara universitet. Det är förbryllande att regeringen inte bejakat sådana ambitioner systematiskt. Låt oss hoppas att det blir ändring på det. Avslutningsvis vill jag säga att regeringen är skyldig ett antal högskolor ett bättre svar på frågan om universitetsstatus än att det behövs bra högskolor också.

Björn Brorström
Tidigare rektor, Högskolan i Borås, styrelseordförande, Högskolan Kristianstad


Kategorier: Debatt, Kvalitet, Politik
Lärosäten: Högskolan i Borås, Mälardalens högskola, Malmö universitet
Björn Brorström