Svenska universitet och högskolor behöver ett genomtänkt, sammanhållet karriärsystem, och därför är det mycket positivt att Sveriges unga akademi kan rapportera att reformen med biträdande lektorat börjar falla på plats. Men även om grovjobbet nu är gjort återstår finslipningen för att Sverige ska kunna attrahera och hålla kvar de bästa forskarna. Ett viktigt problem är de framstående juniora forskare som i knivskarp konkurrens får stora anslag från svenska och internationella forskningsfinansiärer, men som är utestängda från det nya karriärsystemet eftersom deras doktorsexamen är äldre än fem år – en specifik svensk gräns som saknar motsvarighet internationellt, och som slår särskilt hårt mot medicin, teknik och naturvetenskap.
Ett liknande problem drabbar de forskare som tidigt i karriären är verksamma även inom näringslivet eller skolvärlden. Denna mobilitet brukar ses som önskvärd, men minsta avsteg från en rak och sammanhängande akademisk karriär – från doktorand till postdoktor till biträdande lektor – gör möjligheterna att få en universitetslärartjänst starkt begränsade.
Alla forskare med doktorsexamen kan givetvis söka fast tjänst som lektor, men givet den (positiva) utvecklingen att lärosätena prioriterar rekrytering via biträdande lektorat blir sådana tjänster mer sällsynta, och i ett litet land som Sverige kan många år passera utan att det någonstans i landet utlyses ett lektorat inom ett passande ämnesområde. Lektorat kräver också gedigna undervisningsmeriter, vilket skapar ett moment 22 för de forskare som har begränsade möjligheter att undervisa eftersom de inte har lärartjänst, något som nyligen också påpekades i en rapport från SULF och National Junior Faculty.
Tvärt emot målsättningen med biträdande lektorat-reformen hamnar sådana här framstående forskare utanför karriärsystemet i ett spår som varken är transparent eller tydligt. Där blir de ofta kvar, om de inte lämnar högskolevärlden, eller flyttar utomlands till länder som är bättre på att ta vara på unga talanger. Men detta problem är inte olösligt: i och med autonomireformen har lärosätena stora möjligheter, och därmed också ett stort ansvar, att skapa transparenta och rättvisa karriärvägar för yngre forskare.
För forskare som beviljats starkt konkurrensutsatta anslag, som ERC starting grant eller motsvarande på nationell nivå, men som med nuvarande regelverk är utestängda från den akademiska karriärstegen, är det angeläget att politiker och lärosäten implementerar transparenta och tydliga lösningar för hur dessa forskare kan komma in i karriärsystemet.
Här är Sveriges unga akademis förslag på vad politiker och lärosäten bör göra:
Politiker:
- Gör det möjligt att anställa forskare som biträdande universitetslektor även om det gått mer än fem år efter disputation. Från flera håll har detta uppmärksammats som ett av de största hindren för ett fungerande karriärsystem i akademin (Sveriges unga akademi i Curie 2020 och 2019). Detta är det bästa sättet att rätta till problemet eftersom det gör det möjligt för alla lärosäten att utnyttja det nya karriärsystemet till fullo. En förändring i högskoleförordningen för att möjliggöra detta är därför angelägen.
Lärosäten:
Ta fram sätt att fånga upp de excellenta forskare som fallit mellan stolarna på grund av tidsgränser genom att:
- införa återkommande, centralt finansierade lektorstjänster som utlyses brett! Detta stärker mobiliteten och ger nya forskare en chans att komma in i systemet.
- möjliggöra undervisningsmeritering för forskare utan läraranställning och göra anställningsordningen mer flexibel så att erfarenhet av undervisning kan inhämtas under de första åren på en sådan tjänst (analogt med hur biträdande lektorer har denna möjlighet).
Med dagens system finns en överhängande risk att starka forskare som är duktiga på att attrahera forskningsmedel lämnar Sverige för en mer attraktiv tjänst utomlands, ofta på grund av otydliga utsikter för att få en lärartjänst i Sverige. Lärosätena behöver hitta sätt att inte bara ta emot de stora anslag som framstående juniora forskare kan dra in, utan även ta ansvar för och stödja dessa forskares karriärmöjligheter. Med tydliga vägar in i systemet skulle många av dessa forskare stanna kvar vid de svenska lärosätena, och därmed stärka Sverige som kunskapsnation.
En sådan förändring skulle också möjliggöra mobilitet mellan akademi och näringsliv tidigt i karriären, något som i dag är väldigt riskabelt för den enskilde forskaren trots att det anses önskvärt och efterlyses från samhällets sida. Vi är på god väg mot ett fungerande karriärsystem i Sverige – låt oss nu inte fastna halvvägs, utan hjälpas åt att ta det hela vägen i mål!
För Sveriges unga akademi:
Sanna Koskiniemi, ordförande
Ronnie Berntsson, forskningspolitisk talesperson
Christian Ohm, ledamot
Jakob Nordström, ledamot
