Vi är många som under den senaste tiden blivit förskräckta av rapporteringen kring fallet där Göran Lambertz varit anmäld för att ha sexuellt ofredat en kvinnlig student.
Vi vet inte exakt vad som hände men som många andra poängterat har efterspelet varit häpnadsväckande och att Lambertz repressalielöst i livesändning tillåts hänga ut den kvinnliga studenten med namn och göra att hon nu tvingas leva som gömd får en att undra om alla verkligen är lika inför lagen. Samtidigt blottlägger de senaste veckornas händelser hur långt vi har kvar i arbetet mot sexuella trakasserier och de maktstrukturer som ligger bakom.
Sveriges förenade studentkårer, SFS, företräder studenter och doktorander över hela Sverige och bevakar system och strukturer när det kommer till studenternas och högskolans räkning. Här finns det mycket kvar att efterfråga. Det finns många exempel på hur utsatt en student eller ung forskare kan vara inom akademin, till exempel i relation till en handledare eller mer senior kollega. I den akademiska världen är den här sortens maktförhållanden tyvärr vanliga och det får konsekvenser.
I den nysläppta rapporten ”Hur mår doktoranden” av SFS och Fackförbundet ST står det klart att endast hälften av doktoranderna som deltog i undersökningen ville anmäla fall av sexuella trakasserier, trots att de hade kunskap om hur det görs. Ungefär en femtedel angav att de upplevt att andra blivit utsatta för sexuella trakasserier inom akademin. Det är tydligt att akademins maktstrukturer här skapar en särskilt olycklig grund att stå på.
Detta är inget nytt. 2017 hände #metoo vilket i högskolesektorn gav upphov till #akademiuppropet. Som en trolig följd av detta fick Universitets- och högskolerådet, UHR, 2018 i uppdrag att kartlägga lärosätenas arbete mot sexuella trakasserier. Rapporten visade bland annat att studenter och doktorander är en utsatt grupp på grund av de maktrelationer som finns men också att det i arbetet mot sexuella trakasserier finns för få stöd- eller förebyggande åtgärder för studenterna från lärosätets håll. I stället är det ofta våra medlemmar, studentkårerna, som får hantera följderna när det förekommer sexuella trakasserier från anställda och medstudenter.
Vår uppfattning är att #akademiuppropet och UHR:s rapport har lett till vissa insatser och försök till förändring men att det fortfarande finns väldigt mycket kvar att jobba vidare med. Under pandemin har det blivit färre anmälda fall enligt CSN, men tyvärr kan vi förvänta oss att de ökar igen när utbildningen i högre utsträckning återgår till att vara campusbaserad.
Från SFS vill vi se att lärosätena bedriver ett eget, aktivt förebyggande arbete mot sexuella trakasserier. Rapporten från UHR ger många konkreta exempel. Bland annat genom mer information, fler personalutbildningar och att det ska integreras som en del av det systematiska arbetsmiljöarbetet och tydligare riktlinjer. Men varje lärosäte har olika förutsättningar och situation, därför måste varje lärosäte självt se till sitt eget arbete och sin egen organisation.
Vårt mål är att inga sexuella trakasserier ska förekomma i högskolan. Lärosätena måste intensifiera sitt arbete med att förebygga och hantera sexuella trakasserier och vi vill givetvis vara en samarbetspartner i det även framöver. Sexuella trakasserier är ett samhällsproblem och högskolesektorn måste göra sin del.
Simon Edström
Ordförande, Sveriges förenade studentkårer
Linn Svärd
Vice ordförande, Sveriges förenade studentkårer
