Bör Sverige följa Storbritannien – göra alla högskolor till universitet?

Debatten kring regeringens avsikt att göra Mälardalens högskola till universitet kan väcka frågan om det inte vore lika bra att Sverige gör som Storbritannien gjorde 1993, nämligen att samtliga högskolor från en dag till en annan blev universitet.

Men än så länge har den svenska regeringen makten över benämningarna ”högskola” respektive ”universitet”.
Att det inte finns exakta och transparenta kriterier för vad som gör att en högskola förtjänar universitetsstatus har länge kritiserats, dock ska det bli ändring på det.
I forskningsproppen aviseras att regeringen ”under mandatperioden ska besluta om att införa kriterier som grund för beslut att i Sverige få benämnas universitet, i syfte att tydliggöra att kvalitet är en viktig aspekt”.

Universitetskanslersämbetet, UKÄ, har med anledning av detta fått regeringens uppdrag att i år ”lämna förslag på kvalitetskriterier som kan användas vid regeringens beslut om benämningen universitet”.

Men där är vi alltså inte ännu, forskningsproppen påminner om att för ”ett nytt universitet i Mälardalen gäller dock nuvarande ordning, det vill säga att regeringen bedömer om det finns långsiktiga statsfinansiella förutsättningar och utbildnings- och forskningspolitiska skäl att inrätta ett nytt universitet. I en sådan bedömning ingår kvalitet som viktig aspekt”.

Som bekant har tillkännagivandet att Mälardalens högskola ska få universitetsstatus blivit omdebatterat (bland annat i Universitetsläraren. Politiker, forskare samt SVT:s satirprogram Svenska nyheter har påmint om den socialdemokratiska traditionen att regelbundet leverera besked om ny universitetsstatus.

Under Löfvens två regeringar har det blivit två uppgraderingar, Malmö universitet 2018 och så det förutnämnda beslutet att Mälardalens högskola ska bli universitet 2022.

I fallet Mälardalens högskola blev processen dock lite knepigare ur regeringens synpunkt.
Detta eftersom Mälardalens högskola i mars 2019 fick omdömet ”ifrågasatt kvalitetssäkringsarbete”.
Vilket innebär att regeringen innan man tar slutgiltigt beslut måste ”inhämta ytterligare underlag från lärosätet angående verksamhetens kvalitet i syfte att säkerställa att lärosätet åtgärdat de brister som har påtalats”. Dessutom har Universitetskanslersämbetet fått i uppdrag att ”inkomma med underlag som ur ett kvalitetsperspektiv ska ligga till grund för beslutet”.
Så vad händer med Mälardalens högskolas potentiella universitetsstatus, om nämnda underlag skulle visa på fortsatta brister?

Det realistiska svaret är att det, faktiskt, inte skulle ha någon som helst betydelse.
Om Mälardalens högskola själva eller UKÄ skulle slå larm om brister behöver nämligen regeringen inte bry sig om det.
Begäran om underlag blir därför bara ett slags kringgående rörelse på den utstakade vägen mot ännu ett universitet. Det är åtminstone mycket svårt att föreställa sig att ansvarig minister Matilda Ernkrans skulle kalla till presskonferens och meddela att Mälardalens högskola tyvärr inte kan få universitetsstatus.

Men eftersom regeringen har bestämt sig, varför inte bara strunta i omvägarna med nya underlag?
Gissningsvis för att det hade blivit lite väl pinsamt att inte låtsas om att den högskola som man redan 2014 pekade ut som kommande universitet snöpligt nog visade sig ha brister i kvalitetssäkringsarbetet när nu regeringen själv fastslagit att kvalitet ”är en viktig aspekt”.

Angående framtida universitetsutnämningar är det som förutnämnt UKÄ som ska bistå regeringen med kriterierna för kommande universitet.
Generaldirektör Anders Söderholm skriver i sin blogg att UKÄ med anledning av uppdraget i år kommer att engagera sig lite extra i frågan om skillnaden mellan högskola och universitet.
Han påpekar också att formuleringen av uppdraget antyder att det finns en kvalitetsskillnad mellan universitet och högskolor.

Enligt honom finns det kanske framför allt skillnader gällande volym, omfång och finansiering, men att detta förstås inte hindrar att ”universitetsstatus kan kopplas till vissa kvalitetskriterier – men borde inte kriterierna i så fall se likadana ut för alla lärosäten, oavsett om de är universitet eller högskola?

Vidare skriver Söderholm att det är ”väl knappast möjligt att tänka sig att det finns högskolor som inte behöver uppfylla vissa kvalitetskrav när det gäller sin verksamhet? Med tanke på att vi idag kräver att utbildning och forskning ska hålla hög kvalitet oavsett lärosäte? Eller … hur bör man tänka?”.

Dessa frågor och reflektioner bidrar förtjänstfullt till att öka komplikationsgraden i diskussionen om de socialdemokratiska mödorna att baxa högskolor till universitetsstatus, om den ofta förutsägbara kritiken från den borgerliga oppositionen samt den eventuellt fördomsfulla synen på högskolor respektive universitet.
Och kanske kan man rentav både komplicera och förenkla den diskussionen genom att fundera på den brittiska modellen, att låta alla högskolor kallas universitet.

MarieLouise Samuelsson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se


Kategorier: Krönikor, MarieLouise Samuelsson, Kvalitet, Politik
Lärosäten: Mälardalens högskola
MarieLouise Samuelsson, journalist och nyhetskrönikör på universitetslararen.se