– Vi tror inte bara forskningen i sig utan hur vi berättar om den spelar roll. Forskning påverkar både beslut vi fattar i samhället och den enskilda individens beslut. Forskning är ett väldigt kraftfullt verktyg och att forskare säger det ena eller det andra är ett väldigt tungt vägande argument. Då måste vi använda kommunikationen om forskning med stor varsamhet, säger Johanna Sandahl, kommunikationschef på Medicinska fakulteten vid Lunds universitet och en av dem som tagit fram principerna.
De sju principerna bygger på de danska universitetens gemensamma principer för forskningskommunikation. Principerna riktar sig både till forskare och till forskningskommunikatörer.
Här är de sju principerna:
1. Korrekthet. Mottagaren behöver relevanta fakta om både resultat och den bakomliggande forskningen.
– Det är egentligen självklart att det inte ska vara några felaktigheter. Men också att man måste sätta in forskningen i ett sammanhang, och lägga med relevanta fakta, för att den ska bli begriplig. Det handlar rätt mycket om att ha förståelse för vem man talar till. Och det är stor skillnad att tala till en forskarkollega och att tala till allmänheten, säger Johanna Sandahl.
2. Relevans. Vad är relevant för mottagaren att känna till?
– Den punkten tar frågan om korrekthet ett steg längre. Här gäller det att sätta in forskningsresultaten i ett större sammanhang. Ett exempel är att det är viktigt att ange om en studie är gjord på djur eller om det är en klinisk studie på patienter.
Johanna Sandahl påpekar att den skillnaden kanske inte är självklar för en allmänhet.
– Där kan vi behöva vara tydliga med vad det är för studie vi gjort och hur långt man kan tolka resultatet. Det är viktigt för att inte resultaten ska övertolkas, vilket jag tycker är ett alldeles för vanligt misstag. Tyvärr.
3. Osäkerhet. Vetenskapliga fynd är oftast förknippade med en rad osäkerhetsfaktorer.
– Om man är forskare inom ett område och läser en studie vet man precis vad man ska titta efter för att se begränsningarna eller svagheter i forskningsdesignen. Är det till exempel en väldigt liten grupp man studerat avgör det direkt hur stora växlar man kan dra på resultatet. Men för allmänheten är det inte så självklart. Där behöver vi vara bättre på att förklara begränsningarna, säger Johanna Sandahl, och påpekar att de tre första punkterna hänger ihop.
I dessa covidtider sker den vetenskapliga diskussionen för öppen ridå och en lekman har svårt att avgöra hur relevant en studie är eller vem man ska lita på.
– Det är också förvirrande när inte media vet hur de ska tolka alla nya rön och utspel. Om forskare och kommunikatörer följde riktlinjer som våra skulle det kanske vara lite lättare för media och allmänhet att värdera alla utspel om coronapandemin.
4. Vetenskaplig status. Finns det till exempel vetenskaplig konsensus kring resultaten eller är de omstridda?
– Här tycker vi man ska vara väldigt tydlig. Vi brukar till exempel sällan skriva pressmeddelanden på preliminära resultat, utan vi vill att de ska vara granskade och publicerade i en vetenskaplig publikation. Men nu under covid har det blivit ett sug efter även preliminära resultat och preprints. Då är det oerhört viktigt att man som avsändare är tydlig med att det handlar om resultat som inte är vetenskapligt granskade.
Johanna Sandahl tycker att man har tummat en del på det i onödan.
– Dessutom kommer naturligtvis också tidskriftens status in när man gör en nyhetsvärdering inför att gå ut publikt med exempelvis pressmeddelanden. Men om man bara gick på vad som publiceras i högstatustidskrifter är det många forskningsresultat som vi aldrig skulle få några rapporter om utanför sektorn.
5. Upphovsperson. En del av det vetenskapliga samtalet är att förmedla andras forskningsrön. Här handlar det om att vara tydlig.
– Forskning är en väldigt konkurrensutsatt bransch så det gäller att vara så juste man bara kan. Och då är det viktigt att tala om vem som faktiskt är upphovsperson och vara tydlig med vad som är egen och vad som är någon annans forskning. Vi tycker att detta ska följa med ända in i den publika kommunikationen, säger Johanna Sandahl.
6. Perspektiv. Punkten handlar om vilken position forskaren har i förhållande till det som förmedlas till allmänheten. Vad är forskning, och vad är en åsikt?
– Det här har varit extra intressant i coronapandemin. Det är skillnad om man ger sig in i ett område där man har forskarutbildat sig och forskat inom, eller om det är ett område där man mer har en åsikt.
Johanna Sandahl menar att det inte alltid är lätt att dra den gränsen.
– Där kan vi se många exempel på att det inte alltid är tydligt och det finns också exempel på att det finns överlappning i rollerna som forskare och som aktivist. Det är en punkt där det nog kan vara svårt för forskare att rannsaka sig. I vilken roll uttalar jag mig nu?
7. Transparens. Man behöver redogöra för vilka intressen som är förknippade med forskningen.
– Det är viktigt att veta vem som har finansierat forskningen och vilka företag och partner man samarbetar med. Om man inte är tydlig där kan man alltid bli misstänkliggjord för att gå någon annans ärende. Finansiering och samarbeten ska framgå i publikationer och det vill vi ha med i den publika kommunikationen också.
Lunds principer för forskningskommunikation kom förra våren.
– De är ett led i ett pågående samtal hos oss på Lunds universitet, och även nationellt och internationellt. Det finns en ökad medvetenhet om forskningskommunikationens roll. Nu när vi har principerna på pränt har vi orden att prata om de här frågorna och vi använder dem vid interna utbildningar, säger Johanna Sandahl.
