Snöflingorna glittrar i solen där de liksom hänger i luften framför Uppsala domkyrka. Onur Can Taştan kikar ut mot de två kyrktornen genom sitt kontorsfönster på statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet. På skrivbordet ligger ett par böcker. Några av författarna till en av dem, Turkey’s New State in the Making (Zed Books, 2020), har liksom han själv blivit avskedade efter att ha skrivit på en fredspetition år 2016.
Onur Can Taştan minns hur stressen lättade när han och hustrun İnan Özdemir Taştan kom till Uppsala i augusti 2020. Hur det kändes fysiskt i kroppen.
– Vi visste att det var påfrestande att leva i Turkiet efter 2016, men vi var inte medvetna om hur stark stressen var förrän vi kom hit, säger Onur Can Taştan som är doktor i arbetsmarknadsekonomi och arbetsmarknadsrelationer.
Under 2015 blossade stridigheter upp i sydöstra Turkiet mellan den turkiska staten och den kurdiska PKK-gerillan. Onur Can Taştan berättar att regeringen införde utegångsförbud i de drabbade städerna.
– En ung flicka dog under striderna, men på grund av utegångsförbudet kunde familjen inte begrava henne utan var tvungna att förvara kroppen i sitt kylskåp. En annan kvinna förlorade livet ute på gatan och familjen kunde inte flytta henne, de fick kasta stenar på hundar och fåglar under flera dagar för att skydda kroppen.
Skrev på uppmaning om fred
I januari 2016 skrev en grupp forskare och universitetslärare, Academics for Peace, en petition som uppmanade regeringen att få slut på våldet och inleda fredsförhandlingar. Drygt 1 200 akademiker undertecknade den. Onur Can Taştan skrev inte på. Det är vanligt att turkiska akademiker skriver petitioner och han hade svårt att se vad just den här skulle göra för skillnad.
Men samma dag kom ett starkt uttalande från president Recep Tayyip Erdoğan som fördömde Academics for Peace. Åklagare inledde utredningar mot akademikerna om terrorrelaterade brott. Även en kriminell ledare uttalade hot: ”Vi kommer att utgjuta ert blod och simma i det.” Då ökade antalet underskrifter snabbt till cirka 2 000. Onur Can Taştan och hans fru, som är doktor i kommunikationsvetenskap, var två av dem.
– När hotet kom från Erdoğan och maffialedaren var det ingen tvekan, jag bara skrev på. Det handlade om att stötta mina kollegor och visa mitt stöd för kraven i petitionen.
Belagd med yrkesförbud
Onur Can Taştan hade jobbat tio år som research assistant vid Ankara universitet. Han beskriver tjänsten som en position på vägen mellan doktor och universitetslektor. Arbetet bestod av att assistera lärare och ha en del egen undervisning. Han var engagerad i fackföreningen Eğitim-Sen och kämpade bland annat för forskarassistenternas arbetsvillkor.
I juli 2016 skedde det misslyckade försöket till statskupp i Turkiet. President Erdoğan utlyste undantagstillstånd och började styra landet genom dekret. Ett av dekreten gjorde det möjligt för presidenten att egenmäktigt utse lärosätenas rektorer.
Den 1 september samma år kom ett dekret med namnen på tusentals personer som påstods ha kopplingar till terrororganisationer och inte längre fick inneha statliga tjänster. De blev i praktiken belagda med yrkesförbud och förlorade även sina pass. Många som skrivit på fredspetitionen stod med, däribland Onur Can Taştan, och senare även hans fru.
– Att vi blev avskedade var en del av regeringens försök att ta kontroll över universiteten.
Bristen på akademisk frihet är inget nytt, säger han. Många kollegor vid Ankara universitet fick sparken även efter militärkuppen 1980.
– Men de flesta kom tillbaka till universitetet i början av 1990-talet. Något av det första vi sa när vi blev avskedade nu var: Vi kommer att komma tillbaka!
Sedan kuppförsöket 2016 har cirka 150 000 offentliganställda fått sparken.
Under de första sex månaderna fick Onur Can Taştan ett ekonomiskt stöd som motsvarade hans tidigare lön. Hälften kom från facket och hälften från en solidaritetsfond som kollegorna vid Ankara universitet hade skapat.
– Det var stärkande, inte bara på grund av pengarna utan för att jag kände ett så starkt solidariskt stöd omkring mig.
Fick kontakt med SULF
Onur Can Taştan letade anslag utomlands och blev erbjuden en postdok-position vid Göttingens universitet i Tyskland där han undervisade på distans. I slutet av 2019 träffade han SULF:s chefsutredare Karin Åmossa. Hon och två kollegor från Saco och Lärarnas Riksförbund besökte Turkiet som en del av projektet ”Strengthening Academic Life in Turkey”.
Efter mötet upptäckte Onur Can Taştan och İnan Özdemir Taştan att Svenska institutet hade en pilotutlysning för stöd till samarbete mellan svenska organisationer och turkiska akademiker. Ansökningstiden skulle snart gå ut och för att delta behövde de en värdorganisation.
De kontaktade Karin Åmossa och Laila Abdallah, internationell sekreterare på Saco. Med ett dygn kvar till deadline ringde Karin Åmossa till Shirin Ahlbäck Öberg, professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet, som sa ja till att stå som medsökande. Onur Can Taştan, Karin Åmossa och Laila Abdallah skrev snabbt ihop en ansökan om att studera utmaningar för akademiska fackföreningar i Sverige och Turkiet.
Fick tillbaka passen
I februari fick paret plötsligt tillbaka sina pass. Strax därefter kom beskedet från Svenska institutet: ansökan var godkänd. Onur Can Taştan började arbeta med den turkiska delen av studien. Men den 11 mars klassade Världshälsoorganisationen coronaviruset som en pandemi. Sverige införde inreseförbud från länder utanför EU.
Onur Can Taştan och İnan Özdemir Taştan gick otåligt och väntade. Hon hade också fått anslag och jobb på Kollegiet för samhällsforskning, SCAS. Den 2 juli kom beskedet: inreseförbudet lättades upp och personer med uppehållstillstånd fick resa in i Sverige.
– På flygplatsen i Ankara var jag hela tiden beredd på att vi skulle bli stoppade. Först i luften kunde jag slappna av.
Olika fackliga världar
I korridorerna på statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet hänger historiska valaffischer. På en av dem argumenterar Socialdemokraterna för fem veckors semester. Onur Can Taştan konstaterar att det är stora skillnader mellan de kontexter som svenska och turkiska fackförbund befinner sig i. I Sverige är kollektivavtal en självklar del inom akademin och fackföreningar samarbetar med varandra. Det händer sällan bland de turkiska förbunden som är politiskt orienterade till höger och vänster.
Den svenska atmosfären är fridfull, tycker han, och fackförbunden för dialog med regeringen. I Turkiet är arbetet för fackliga föreningar som inte ligger i linje med regeringspartiet mer kopplat till protester och demonstrationer.
– Det har varit vanligt att gå ut på gatorna och protestera mot regeringens reformer eller för akademikers rättigheter, ofta med polisinterventioner som följd. I Turkiet diskuterar regeringen inte med självständiga fackförbund, vi får föra fram våra åsikter på andra sätt.
Hittills har han koncentrerat sig mest på den turkiska delen av studien. Fokuserar framför allt på de tre senaste decennierna.
– Jag försöker förstå hur vi hamnade där vi är i dag. Det är intressant, men också psykologiskt jobbigt, särskilt att titta på vad som hänt under 2000-talet; kamper som jag själv och mina kollegor varit en del av. En process som som ledde till att jag blev avskedad och till en auktoritär omvandling av samhället och akademin.
Liknande utveckling
Onur Can Taştan har börjat läsa om högskolereformer i Sverige och fått statistik från SULF. Under våren kommer han att göra intervjuer med fackliga representanter från olika universitet. Det finns de, fortsätter han, som menar att den svenska autonomireformen har minskat de kollegiala organens inflytande.
– Det finns en liknande utveckling i Turkiet, men det är svårt att jämföra eftersom vi genomgår förändringen under en auktoritär regering. SULF talar också om problem som otrygga arbetsvillkor för unga forskare och ett allt större beroende av externa medel. Det är svårigheter som du kan se även i många andra länder.
Forskningsmedlen från Svenska institutet räcker fram till och med juni. Onur Can Taştan och İnan Özdemir Taştan letar efter nya internationella anslag. De har också ansökt hos en turkisk kommission om att få bli återanställda vid Ankara universitet.
– Vår situation är osäker, men vi har vant oss vid det. Vi kommer att komma tillbaka!
