Under det senaste århundradet har Sverige påverkats av två samhällsomvälvande processer som bidragit till att vi i dag befinner oss i en speciell situation. För det första har landet genomgått en radikal sekularisering, kyrkan har successivt förlorat inflytande i samhället och i dag uppger 85 procent av befolkningen att religion inte har någon plats i deras vardagsliv.
För det andra har migrationen medfört att allt fler religioner etablerat sig i landet vilket gör att Sverige i dag kan beskrivas som ett av Europas mest mångreligiösa länder. Vårt land är i dag hem för fler än 20 protestantiska och lika många ortodoxt kristna kyrkor, samt en växande katolsk kyrka. Här finns sju statsbidragsberättigade islamiska samarbetsorganisationer som var och en organiserar muslimska samfund spridda över landet.
Utöver dessa finns en rad inbördes mångfacetterade grupper av exempelvis judar, hinduer, buddhister, sikher, aleviter, mandéer, bahai-troende, yezidier och yaresan, samt en mängd olika paganska och esoteriska rörelser.
Den mångreligiösa situation som utmärker Sverige innebär möjligheter men medför också utmaningar och ställer oss också inför stora kunskaps- och forskningsutmaningar. Migrationen och den framväxande mångkulturen framställs ibland som vår tids ödesfråga. Den har fått en alltmer framskjuten plats i samhällsdiskussionen – i riksdag och regering, såväl som i gamla och nya medier. Många har starka åsikter inom detta fält. Studier visar till och med att det inte finns något frågekomplex där svenskarna är så polariserade som just kring migration och mångkultur. Samtidigt bedrivs mycket diskussion kring dessa frågor utifrån ett ofullständigt kunskapsunderlag eller i värsta fall rent tyckande.
I två nya rapporter från Institutet för forskning om mångreligiositet och sekularitet, IMS, vid Södertörns högskola har kunskapsbehovet om den nya mångreligiositetens möte med svensk offentlighet kartlagts. Intervjuer med poliser, lärare och läkare samt personal inom offentlig förvaltning visar att det inom dessa yrkesgrupper saknas tillräckliga kunskaper om de religionsyttringar man möter i sitt yrkesliv. Kunskap både om religion i allmänhet och om hur religion kan ha betydelse för individers agerande, självuppfattning och sociala identitet efterfrågas, men också mer specifika kunskaper om enskilda religioner. Kunskapsbehoven kan variera över landet eller med olika positioner inom exempelvis polisen eller i vården. Personal inom dessa olika sektorer uppger i intervjuerna att de inte på ett tillräckligt sätt har förberetts för denna aspekt av sin yrkesutövning under sina utbildningar och uttrycker frustration över att man inte alltid rättssäkert och effektivt kan utföra det arbete som man är ålagd att göra.
Rapporterna visar samtidigt att det saknas empiriskt grundad forskning om hur vardagsverkligheten i det mångreligiösa samhället ser ut. Forskningen har inte lyckats hålla sig à jour med den snabbt förändrade utvecklingen i landet och kan därmed inte tillhandahålla den kunskap som behövs. Låt oss ge tre exempel på kunskapsluckor som rapporterna pekar på:
1. Juridiska ramverk. Personal inom polis, vård, skola och offentlig förvaltning ställs allt oftare inför situationer där det nya religionsläget i samhället gör att upparbetade rutiner för bemötande inte längre fungerar effektivt. Den mer påtagliga närvaron av religiösa grupper skapar osäkerhet kring de juridiska ramverken. Inte sällan ställs olika rättigheter mot varandra i sådana lägen. Vad har patienter för rättigheter inom vården? Vilka rutiner bör gälla när människor vill följa religiösa traditioner? Var går religionsfrihetens gränser? Hur ska personal inom vård, skola och polis agera när religionsfrihet tycks krocka med andra fri- och rättigheter? Inom detta område behövs rättsvetenskaplig forskning för att tydliggöra de juridiska ramverken och handgriplig empirisk forskning för att reda ut vilka tillvägagångssätt som fungerar bäst i praktiken.
2. Lokala konsekvenser av globala konflikter. Frågan om hatbrott och diskriminering av religiösa minoriteter är komplex och sammanlänkad med den politiska utvecklingen i andra delar av världen. Rättsvårdande myndigheter har grundläggande kunskaper om exempelvis antisemitism och islamofobi i landet, kunskaper som exempelvis Brottsförebyggande rådet, Brå, tillhandahåller i sina rapporter. Men kunskapen är långt mycket sämre när det kommer till mindre, men växande, religiösa minoriteters utsatthet. Viktig kunskap saknas också om inom- och mellanreligiösa konflikter. När människor migrerar från en konfliktsituation följer ofta konflikterna med på vägen. Det innebär att vad som händer i Mellanöstern eller Afrika kan få en direkt påverkan på livet i Sverige. Det innebär också att den som i ett sammanhang kan vara offer för diskriminering eller hatbrott i ett annat sammanhang också kan vara förövare. Det är angeläget att denna komplexitet beforskas.
3. Skolans sociala mellanrum. Preliminära resultat från studier av religiösa konflikter i Sverige visar att skolan är en plats där sådana ofta äger rum. I skolan möts de olika religiösa grupperingar som finns i landet på ett unikt sätt och de spänningar som finns i vuxenvärlden kommer också att påverka barn och ungdomar. Medan det finns relativt mycket forskning om vad som sker i klassrummet saknas forskning om barnens tillvaro i situationer bortom lärarnas insyn. Det är i dessa situationer – på fritidshem, raster och på väg till och från skolan – som interreligiösa spänningar blir som mest påtagliga för många barn i Sverige. Hur läget ser ut och vilka strategier som kan förebygga problem vet vi dock inte och här finns således ett behov av vardagsnära empirisk forskning.
Det är angeläget att betona att kunskap om dessa områden behövs för att personal inom polis, vård, skola och offentlig förvaltning ska kunna utföra sina lagstadgade myndighetsuppdrag så effektivt och korrekt som möjligt och därmed bidra till att hög kvalitet upprätthålls inom dessa samhällsbärande sektorer.
Det kan tyckas paradoxalt att Sverige samtidigt är så sekulariserat och så mångreligiöst. Men det ligger inte nödvändigtvis någon motsättning mellan dessa två tillstånd. Tvärtom kan sekulariteten också förstås som en förutsättning för mångreligiositeten. För parallellt med dess framväxt har Sverige också utvecklats till en av världens starkaste demokratier och det är just som demokratisk och sekulär stat som vårt land har kunnat härbärgera den religiösa mångfald som nu är utmärkande. Många av de religiösa minoriteter som i dag finns i Sverige har – precis som de svenska kristna minoriteter som på 1800-talet tog sin tillflykt till Amerika – sökt sig hit för att deras tillvaro i hemlandet blivit för svår. Detta gällde de judar som sökte sig till Sverige undan förföljelse på 1940-talet och på senare tid även kristna från mellanöstern, yezidier, mandéer, bahai-troende och en del muslimska grupperingar, samt ej att förglömma, icke-religiösa grupper och personer som flytt undan religiöst förtryck.
Sveriges demokrati har potentialen att härbärgera och integrera dessa grupper men för att det ska bli möjligt krävs saklig och empiriskt grundad forskning om den samhälleliga verklighet där de människor som tillhör dessa religioner möts och deras erfarenheter bryts mot det offentliga samhällets upparbetade rutiner. Att ta fram saklig kunskap om detta är inte endast en viktig forskningsuppift, utan också ett viktigt demokratiarbete.
Simon Sorgenfrei
Föreståndare för IMS,
docent i religionsvetenskap vid Södertörns högskola
David Thurfjell
Forskningledare för IMS,
professor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola