Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.

Pandemidebatten är forskningens road rage

I krig, kärlek samt pandemidebatter är alla medel och argument tillåtna. I trängt läge skjuter man på budbäraren och då kan journalister ses som hot mot forskningens frihet.

25 februari, 2021
MarieLouise Samuelsson

Detta är en krönika. Åsikterna är skribentens egna.

När jag, för länge sen, lämnade en kulturredaktion för att i stället skriva om högskolor och forskning gav det då och då fascinerande inblickar i infekterade forskarstrider.
Bråk som inte givet handlade om själva forskningen utan utmärktes av oförsonligt elaka personangrepp.
Det var föga vetenskapligt, påminde om skilsmässoträtor och arvstvister, ett slags forskningens road rage, att någon helt tappar fattningen bakom ratten.

Ytterligare en insikt blev att många forskare var ovana vid kontakter med medier, vilket kunde innebära att en professor ringde och ”tipsade” genom att vräka ur sig långa tirader om sin rektor, varav ”värdelöst kräk” var det vänligaste.
Professorn ville inte bara prata av sig, han krävde att detta skulle nå allmänheten, det vill säga att tidningen skulle berätta att rektorn var ett kräk. När jag då förklarade att minst hälften av det uppringaren ”tipsade” om var grovt förtal blev professorn ursinnig (på mig) och argumenterade för publicering genom att det han sagt ju var alldeles sant.

Jag minns också särskilt en professor som hörde av sig flera gånger för att råskälla och hävda att jag var ett hot mot forskarvärlden genom att jag hade förstört vederbörandes möjlighet att bedriva forskning. Detta genom att jag skrivit artiklar om att denna forskning hade ifrågasatts av andra forskare.

Såvitt jag kunnat bedöma har den råskällande forskaren sedan dess klarat sig galant, min journalistiska insats åstadkom ingen som helst skada, men den här forskaren hade en fallenhet för martyrskap och var tidigt ute med att ikläda sig den nu så populära offentliga offerkoftan.
Denna minnesvärda forskarkontakt var alltså före de sociala mediernas tid, men incidenten säger en del om forskares förhållande till medier, ett förhållande som förändrats till det bättre genom att forskare i dag inte är lika fumliga i sin mediehantering.
Men den anti-elitistiska eran har också öppnat för att anklagelser om journalister som hot mot forskningen kan spridas med skogsbrandshastighet och exponentiell tillväxt i sociala medier.
Journalister har, tro mig, aldrig haft särskilt hög status, men det har verkligen inte heller hjälpt journalistikens professionella uppdrag att vissa medierepresentanter devalverar sig själva genom att inställsamt fjäska för mediekonsumenten och hävda att typ alla kan tänka och skriva lika bra som vilken journalist som helst.

Att tycka till offentligt om det man inte har en aning om kan förses med etiketter som ”yttrandefrihet” och ”fri opinionsbildning”, också när det är tydligt att det handlar om tjuvnyp och/eller aktivistiska agendor.
I dag när coronapandemin triggar mångas sämsta sidor och debatten ter sig som permanentad road rage kan man konstatera att också journalisterna är under hård attack.
Journalisterna anses tysta kritiker av den svenska strategin, trots att en enkel okulärbesiktning visar att debattartiklarna mot strategin är fler än försvar för denna.

Vetenskapsjournalisterna har fått en särskilt utsatt position när sociala mediedrevet går mot de etablerade medierna, vilket varit en bidragande orsak till att Dagens nyheters Amina Manzoor sagt upp sig.
Även Sveriges Radios Vetenskapsredaktion har träget i snart ett år följt pandemin på samma sätt som Manzoor – tillsammans med Ekoredaktionen har man nyligen gjort reportage om Facebookgruppen Mewas (Mediawatchdog Sweden) med anledning av att forskare använt gruppen för grova angrepp mot forskare och journalister.
Ett må man säga piggt initiativ var att Mewas kontaktade Reportrar utan gränsers internationella kontor i Paris för att kräva att Sverige borde flyttas ner i den internationella pressfrihetsrankningen. Mewas ”bevis” för att journalister går regeringens ärenden och ”tiger” om kritiken mot den svenska strategin var att presstödet höjts under pandemin, vilket enligt Mewas ska ha fungerat som muta.

Försvaret för Facebookgruppen har dock varit stort, och självfallet har alla rätt att delta i Facebookgrupper, vi har ju lärt oss credot att alla har rätt att säga sitt, att det handlar om yttrandefrihet och fri opinionsbildning.

Men att Vetenskapsradion alls uppmärksammade Facebookgruppen räknas verkligen inte in under yttrandefriheten, utan har fått utstå mycket kritik.
Göran K Hansson, Kungliga Vetenskapsakademiens ständige sekreterare, menade till och med att inslaget i Vetenskapsradion utgjorde ett av två aktuella hot mot forskningens frihet.
Det första hotet som Göran K Hansson nämner är angreppen på forskare (som alltså gjorts via Facebookgruppen). Det andra hotet är, enligt Göran K Hansson, att Vetenskapsradion intervjuade en person som menade att personangreppen i Facebookgruppen kunde ses som förtroendeskadlig bisyssla.
Hans argument för att Vetenskapsradion ägnar sig åt hot mot forskningen är att inslaget ska ha alstrat kommentarer i sociala medier, där de som anses kritisera Sverigebilden kallats för landsförrädare.

Göran K Hansson har givetvis all rätt i världen att anse att Vetenskapsradion kan anklagas för vad andra skriver i sociala medier (om ett inslag som Vetenskapsradion sänt), trots att det framstår som lite rörande att tro att flödet i sociala medier låter sig styras, av någon.
Och jag minns med viss nostalgi de där professorerna från förr som gärna ville vara med i medierna, men som inte riktigt begrep sig på hur det fungerade och som envisades med att det skulle finnas entydiga sanningar.

MarieLouise Samuelsson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se

MarieLouise Samuelsson

Håller du med eller inte? Skriv till redaktionen.

Debatt och krönikor

MarieLouise Samuelsson

MarieLouise Samuelsson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023
Nummer 4, 2023