I den nyligen presenterade forskningspolitiska propositionen föreslås bland mycket annat en ändring i högskolelagen för att stärka den akademiska friheten. Förändringen görs efter ett förslag av Styr- och resursutredningen. Utredaren Pam Fredman hänvisar till utvecklingen i exempelvis Ungern och Turkiet och menar att det finns skäl att också i svensk lagstiftning ta hoten mot demokratiska värden på allvar och förebygga attacker mot den akademiska friheten. Den nya lagstiftningen kommer att innebära att det ska gälla som allmän princip inom högskolornas verksamhet att den akademiska friheten ska främjas och värnas.
Frågan om ett stärkt skydd av den akademiska friheten är påkallad. I en riksdagsdebatt nyligen (15 december 2020) om statens budget för utbildning och universitetsforskning återkom Sverigedemokraternas representant Robert Stenkvist vid flera tillfällen till allvarliga angrepp mot humaniora, mot genusteori och mot postmoderna teoribildningar i forskning och undervisning vid våra lärosäten. Den aggressiva tonen och angreppen upprepades även i flera replikskiften, bland annat med ministern för högre utbildning och forskning.
Sverigedemokraternas attacker mot utpekade teorier och arbetsmetoder i forskning och utbildning sker inte i ett vakuum. Liknande angrepp från den sverigedemokratiska riksdagsgruppen har under mandatperioden kommit mot den fria kulturen, mot konsten och mot public service. I kommuner har även utpekade konstverk, utställningar på museer, regnbågsflaggan och annat ifrågasatts av sverigedemokratiska företrädare.
Attackerna ska inte ses som enstaka händelser, utan måste betraktas i ett större perspektiv. Det är den fria åsiktsbildningen, den fria forskningen och det fria tänkandet som angrips. Det är attacker riktade mot kärnan i vår demokrati, och som hämtar retorik och praktik från alt-right-rörelsen och den pan-europeiska och globala vågen av populism och nationalism.
Att skriva in akademisk frihet i lagen ger ett visst ökat skydd, men det är långt ifrån ett helt säkert skydd. Framtida regeringar kan med en majoritet i riksdagen snabbt ändra lagen. I den forskningspolitiska propositionen diskuteras därför möjligheten att använda grundlagen för ett ännu starkare skydd. En grundlagsändring är svårare att ändra, och den kan också hindra skadliga eller potentiellt farliga framtida lagändringar på området. Men en sådan tar också längre tid att få på plats och erbjuder heller inte något fullständigt skydd; myndighetsuppdrag, medelstilldelning och budgetpropositioner kommer alltid att vara vassa verktyg för en regering.
Det enda säkra sättet att trygga den akademiska friheten på allvar är att aldrig ge makt till partier som står för de här åsikterna, och som med tydlighet berättat vad som väntar forskares och lärares frihet att själv välja metoder, teorier och frågeställningar. Det är precis det som utgör ett av de grundläggande syftena med den överenskommelse som gjordes i januari 2019 mellan de fyra partierna i mitten av svensk politik och som nu utgör den styrande koalitionen i Sveriges riksdag.
Den akademiska friheten måste försvaras, precis som den konstnärliga och den publicistiska friheten. Och det försvaret kan inte enbart läggas på den lagstiftande församlingen som jag själv tillhör. Vi behöver hjälp, stöd och medkommunikatörer bland landets universitetslärare och forskare. Men också bland studenter och andra akademiker som bär upp den akademiska frihetens principer. Med den här texten efterlyser jag ett aktivt samtal, på lärosätena, arbetsplatserna och i samhället som tydligt lyfter frågan om rätten till våra friheter. Utan stödet från oss som är aktiva även på lärosätena kommer den akademiska friheten att sväva i fara att snabbt inskränkas och raderas på sätt som vi ser på vissa håll i länder runt om i Europa. De turkiska, polska och ungerska exemplen avskräcker. Som lagstiftare behöver jag stöd att skydda den akademiska friheten i Sverige.
Mats Berglund
PhD, lärare och forskare i historia, Stockholms universitet
Riksdagsledamot för Miljöpartiet de gröna
