Foto: Linn Malmen
Lars Witell, professor i företagsekonomi vid Linköpings universitet, har skrivit en populärvetenskaplig artikel, Dealing with Rejections, om olika aspekter på frågan.
– Jag har fått mycket feedback på artikeln, för alla akademiker som håller på med forskning är det här en jätteviktig fråga och något som tillhör vardagen. Så det gäller att förbereda sig på avslag och förbereda yngre akademiker och doktorander på det, säger Lars Witell.
Han menar att när man fått en refusering måste man tillåta sig att vara besviken, arg och ledsen.
– Kanske ska man ha ett möte med sina medförfattare där man är sur och grinig. Sedan kan man låta refuseringsbrevet ligga en tid tills man är mogen att ta till sig vad som verkligen står där. Då kan man sätta sig ner och läsa och sedan fundera på vad nästa steg kan vara.
Han påpekar att i hans forskningsämne blir uppskattningsvis 90–95 procent av artiklarna refuserade i slutändan.
– Man ska vara medveten om att inom mitt område är en ”major revision” det bästa man kan få i första omgången. Det är jättebra, då tillhör man de kanske 30 procenten som går vidare från första omgången. Då finns det en chans till accept.
Han påpekar att ju senare i processen, tredje eller fjärde rundan, man blir refuserad desto tråkigare är det.
– Jag blev rejektad en gång i fjärde rundan, det manuset begravde jag djupt i skrivbordslådan i fem år innan vi arbetade om det till ett bokkapitel.
Ge inte upp
Lars Witell menar att man inte ska ge upp bara för att man blivit refuserad.
– Om man inte är helt fel ute i sin forskning finns det alltid användning för det arbete som ligger nedlagt i en forskningsartikel.
Granskarna kan komma med värdefulla synpunkter som ger impulser att arbeta om artikeln så att den passar till en annan tidskrift, som bokkapitel, bidrag till en konferens, eller som undervisningsmaterial.
– En omarbetad artikel kan passa en tidskrift med lite annan inriktning, eller man kan ha siktat på fel nivå av tidskrift. Datamaterialet kanske inte håller för den bästa tidskriften i fältet.
Lars Witell råder också forskare att vara transparenta med vart de tidigare försökt skicka artikeln och vilka omarbetningar som gjorts. Om en redaktör upptäcker att sådana saker mörkas stärker det inte förtroendet för forskaren.
– Refuseringar är vardag för akademiker. Vi bör diskutera mera att vi får väldigt mycket negativa omdömen och hård kritik på vårt arbete, det gäller både ansökningar om finansiering, tidskriftsartiklar och konferensbidrag.
Lars Witell menar att det är något man måste lära sig att hantera.
– Vi måste dela de erfarenheterna, därför valde jag att skriva artikeln om refuseringar. Att vakna upp på morgonen och få läsa ett mejl med ett avslag på sin artikel som dessutom säger att man är dum och korkad – är inte roligt för någon. Jag ville visa att jag tycker det är jobbigt att bli refuserad, men att jag efter många år ändå har lärt mig olika sätt att hantera det.
Han har en uppmaning till forskare när de byter roll och är på andra sidan i processen.
– Man ska tänka på sitt ansvar också när man är granskare. Man ska vara konstruktiv, det är ingen som vinner på att man är elak.
