Då coronapandemin drabbade Sverige i slutet av mars i år påverkades samtliga lärosäten. Utbildning lades om till distans och forskare och studenter behövde arbeta hemifrån. Det gällde även oss doktorander. Nu har det gått sju månader sedan pandemin startade och vi vet inte hur länge detta kommer att pågå. Vi ser våra forskningsprojekt ställas in eller skjutas upp och halkar efter i vår utbildning. När vi frågar lärosäten hur detta ska hanteras så får vi svaret att vi måste planera utifrån situationen. Ett svar som klingar ihåligt då rimliga förutsättningar saknas.
Vi kräver nu att lärosätena tar doktorandutbildningarna på allvar och ger doktorander en reell möjlighet att klara av sina utbildningar. Vi vill att:
● samtliga doktorander som var inskrivna i mars 2020 och fortfarande har en pågående utbildning ska ha möjlighet till förlängning på grund av de konsekvenser corona medfört. Förslaget är en förlängning på två månader, utöver det bör individuella bedömningar för ytterligare förlängning göras.
● förlängning administreras centralt på varje lärosäte för att undvika skillnader mellan institutioner vilket resulterar i ojämlik behandling.
Sedan coronapandemin började har våra utbildningar i flera fall fått obligatoriska moment som kurser och internationella forskningsvistelser inställda. Restriktionerna har också medfört att det för många varit omöjligt att tillgodogöra sig resurser och material som krävs för ens forskning. Det kan handla om studiebesök, datainsamling, tillgång till arkiv och möjlighet att utföra experiment och intervjuer. En direkt konsekvens blir att essentiella delar av forskningsmomenten måste skjutas på framtiden. Samtidigt kvarstår datum för ens examen vilket gör att flera doktorander inte kan avsluta sina projekt i tid, alternativt inte kan avsluta dem alls och således inte klara sin utbildning. En stor stress många doktorander handskas med i nuläget.
Många av oss arbetar i dag hemifrån, på inrådan från våra lärosäten, i en ofta bristfällig arbetsmiljö. Vi vill och bör följa restriktionerna, men då behöver lärosätena också se till att varje doktorand har möjlighet att tillgodogöra sig en arbetsmiljö som är både fysiskt och psykiskt hållbart. Det är inte fallet i dag. Ett stort värde av doktorandutbildningen är också att vara en del av ett forskningssammanhang, ha vetenskapliga diskussioner med andra forskare och ett samspel med sin handledare. Denna gemenskap är inte att förringa och har till stor del gått förlorad eller försvagats sedan coronapandemin startade.
Doktorander är sedan tidigare en grupp som i hög grad lider av stress och psykisk ohälsa. Detta har aktualiserats under pandemin då stor del av undervisningen har skett på distans vilket gjort det än mer tidskrävande. Under våren genomfördes enkätundersökningar av SFS doktorandkommitté, flera doktorandråd och en doktorandkår för att kartlägga konsekvenserna av coronapandemin. Psykisk ohälsa anges som ett problem hos nästintill samtliga respondenter. Detta är allvarligt och förändringar krävs för att doktorandutbildningar ska kunna bedrivas på ett sätt som ger en hållbar studiesituation för doktoranden.
Doktorander blir på grund av sin position som forskare, student och ofta även lärare en utsatt grupp inom akademin. Detta är inte bara förödande för den enskilda individen utan även kostsamt för lärosäten om doktorander inte gör klart eller behöver skjuta upp sin doktorsexamen. Doktorandernas forskning är en betydande del i att akademin ska fortsätta utvecklas och nya kunskaper ska komma samhället till godo. Samtidigt som många lärosäten även är beroende av doktorandernas forskning för att behålla sin relevans och profil inom sina områden.
I dag är det väldigt svårt att få förlängning på grund av konsekvenser som rör coronapandemin. Möjligheten till förlängning är dessutom varierande beroende på institution och ämnesområde då det påverkas av institutionernas och lärosätenas finansiella möjligheter. Det resulterar i att bedömningen varierar från fall till fall och tydliga riktlinjer saknas. För att komma till bukt med detta krävs centrala riktlinjer och transparenta procedurer för förlängning på varje lärosäte.
Problemet blir mer och mer akut och behöver tas tag i direkt. De konsekvenser som coronapandemin fört med sig behöver bli giltig grund för en förlängning på minst två månader för samtliga doktorander och det krävs en central organisering på respektive lärosäte för att genomföra och administrera förlängningar. På detta sätt ökar vi möjligheten att doktorander klarar av att genomföra sina utbildningar. Det är avgörande för den enskilda individen, varje lärosäte och Sverige som kunskapsnation.
Erik Bergenholtz, Ordförande för SULF:s doktorandförening
Juanita Velez Olivera, Vice ordförande för SULF:s doktorandförening
Pil Maria Saugmann, Ordförande för SFS doktorandkommitté
Sara Gunnarsson, Vice ordförande för SFS doktorandkommitté
