Sociologiprofessorerna Ola Agevall och Gunnar Olofsson vid Linnéuniversitetet har i en artikel publicerad i tidskriften Arkiv undersökt utvecklingen för administratörerna på lärosätena under perioden 2001–2018.
Författarna konstaterar att universiteten från 1960-talet byggde ut det administrativa stödet för att lärare och forskare skulle kunna lägga mer av sin arbetstid på att undervisa och forska. Inte minst hade institutionssekreterare en viktig funktion, de förde in betyg i register, bokade lokaler, skrev rent manus och skickade besked till studenterna.
Ola Agevall och Gunnar Olofsson menar att från och med mitten av 1990-talet har lärosätenas ökade självständighet blivit mer uttalad, särskilt efter den så kallade autonomireformen 2011. Det har fört med sig att universitet och högskolor ska konkurrera med varandra vilket gjort det nödvändigt med en ny typ av administration.
Skribenterna framhåller i artikeln: ”I denna process har universitetsledningarna ’fått’ mer av en företagsledarroll (än av myndighetsledning) för att bättre kunna hantera förändringar i verksamhetens förutsättningar.”
Mer kontrollerande roll
Detta gjorde att universitetens och högskolornas förvaltningar efter hand kom att förändras genomgripande. I artikeln beskrivs hur administratörerna blev mer välutbildade och också flyttades upp i organisationen, ovanför institutionsnivån, till fakultets- eller central nivå. Det är nya grupper av välutbildade tjänstemän, controllers och HR-personal, analytiker, statistiker och utredare, som befolkar de enheter som styr, kontrollerar, omger och kringgärdar universitetslärarnas verksamhet och arbetsvillkor.
En övergripande tes i artikeln är att ”alltmer av den administrativa personalens uppgifter blir att tjäna ledningens strävan att styra och kontrollera verksamhetens effektivitet, inklusive produktiviteten i kärnverksamheten hos lärare och forskare”.
Ökad arbetsbörda för lärarna
Antalet administratörer ökade kraftigt under perioden, men det gjorde också antalet forskare och lärare, så andelen administratörer har inte ökat. Det finns en förklaring till att antalet administratörer inte ökat ännu mer.
I samband med datoriseringen har mängder av administrativa uppgifter förts över till forskare och lärare, som schemaläggning, lokalbokning och inrapportering av studieresultat.
Det har fört med sig att lärarnas arbetsbörda ökat, men i de flesta fall har inte lärarna fått en ökad tilldelning av timmar. Dessutom är det bara en skenbar rationalisering.
Författarna skriver:
”Det som vid en första anblick ser ut som en lyckad rationalisering av det administrativa uppgiftsflödet inom universitet och högskolor leder till minskad effektivitet. Det beror på att den i detta avseende amatöristiska lärargruppen fått hantera tämligen komplicerade registreringssystem vilka hade kunnat skötas mer effektivt av specialiserade administratörer.”
Administratörerna en egen profession?
Ola Agevall och Gunnar Olofsson anser att förskjutningen i administratörernas sammansättning och position medför ändrade maktförhållanden vid lärosätena. De ställer i avslutningskapitlet frågan: ”Ett styrande skikt i vardande?”
Skribenterna menar att de ledande universitetsadministratörerna kanske håller på att bli en egen profession, som de är i USA och Storbritannien. Det finns i båda länderna särskilda organisationer för rektorer, dekaner, universitetsdirektörer, administrativa chefer, institutionsprefekter och andra som arbetar inom en rad administrativa befattningar.
I Sverige finns ännu ingen sådan organisation men de ledande skikten inom universitetsförvaltningarna har erfarenhetsutbyten och samordning av policyer och riktlinjer genom möten, nätverk, konferenser och inom Sveriges universitets- och högskoleförbund, SUHF. Även lokalt är det regelbundna möten mellan ledningsgruppen, de ledande tjänstemännen och prefekter, dekaner och kanslichefer.
Chefsroller i linjestyrning
Ola Agevall och Gunnar Olofsson påpekar också att det finns flera exempel på att ledningsposter som hittills varit förtroendeposter, som rektor, dekan, och prefekt, blir en yrkeskarriär för sig.
Författarna menar det här arbetssättet är något som ligger inbyggt i en hierarkisk linjestyrningsmodell, som är den modell som i dag präglar svenska universitet och högskolor.
”Vid flera lärosäten sammanfaller detta med att den kollegiala styrmodellen marginaliseras eller helt enkelt monteras ner”, skriver de.
I sina slutsatser konstaterar författarna att universitetsförvaltningarnas tyngdpunkt har förskjutits. Servicefunktioner som ligger nära lärare och forskare på institutionsnivå har kraftigt minskat. Samtidigt har nya personalgrupper tillkommit som i dag är viktiga delar av lärosätenas styr- och kontrollsystem.
