Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

Med storytelling gör du forskningen begriplig

Storytelling är ett sätt att göra forskning tillgänglig för fler.
– Men det är ingen quick fix, att arbeta fram en bra presentation tar tid, säger Anders Sahlman, som coachar forskare i presentationsteknik.

19 oktober, 2020
Per-Olof Eliasson
Illustration: Ebba Berggren
Anders Sahlman

Man behöver lära sig att skala bort, välja ut vad som är det viktigaste i forskningen och kunna berätta om det på ett enkelt sätt. Det är grunden i storytelling menar Anders Sahlman, som i botten är civilingenjör i bioteknik.
– Men jag har inte jobbat med det utan jag har ägnat de senaste 15 åren åt forskningskommunikation, drivit mycket event där forskare mött allmänheten. Jag har också ett ben inom show­business, jag jobbar som skådespelare och ståuppkomiker. De två världarna, civilingenjör och forskningskommunikation samt skådespeleri, de kompetenserna förs samman i att jag coachar forskare i presentationsteknik och storytelling.

Han påpekar att forskare ibland känner att journalister eller kommunikatörer förenklar för mycket, eller att de inte förstått.
– Jag brukar säga till forskarna ”om du lär dig att förklara din forskning på ett enkelt och lättfattligt sätt tar du kontrollen över hur din forskning framställs”, säger Anders Sahlman.

Han menar att storytelling inte handlar om att hitta på utan om att kunna berätta en historia.
– Så fort vi hör något berättas i historieform blir vi automatiskt intresserade. Att bara rabbla fakta är verkningslöst. Det måste finnas något vi kan hänga upp fakta på. Det handlar om att man ska kunna känna igen sig, det ska finnas identifikation, man ska bli berörd, det ska finnas känslor.

Forskare kan lära av filmens berättande
Historier och storytelling finns i alla medier, inte minst i klassiska Hollywoodfilmer som ofta har hjälteresan, a hero’s journey, som struktur.
– Det handlar om en person som får ett problem att lösa, personen går igenom utmaningar och hinder och sedan slutar det med att problemet är löst och man har lärt sig något.

Om man justerar den lite är det en struktur som går att översätta till presentation av forskning.
– Det första man ska göra är att förklara vilket problem ens forskning ska lösa. Då talar jag inte om själva forskningsfrågan utan om det övergripande, stora problemet. Där ska man använda sig av detaljer, exempel, gärna personer som drabbats, beskriva vilka konsekvenser det här problemet får – och varför det är ett problem.

Hur kan forskningen påverka?
Sedan förklarar man var ens forskning kommer in i sammanhanget.
– Säg att du exempelvis forskar om ett protein som har en betydelse i ett sjukdomsförlopp. Du börjar med att prata om själva sjukdomen, som drabbar si och så många personer varje år. Därefter redogör du för att ni tittar på hur den här sjukdomen uppstår och att det finns ett litet protein som kan bidra till att lösa problemet.

Alltså: först förklarar du kontexten och sedan var din forskning kommer in i bilden.
– Berätta gärna om hinder och utmaningar som man haft på vägen. Och om det finns andra som försökt lösa problemet. Varför tror jag att just min metod kan lösa det andra misslyckats med?

Därefter berättar man vad man har kommit fram till.
– Om du är tidigt i forskningen, så berätta vad du tänkt komma fram till, vad kan de här resultaten leda fram till, vilka påverkas av din forskning?
Berätta dessutom om vad resultaten kan ha för effekter i långa loppet.
– Den här strukturen funkar också på en vetenskaplig konferens. Även om du presenterar för andra forskare är de sällan experter på precis ditt område.

Anders Sahlman sammanfattar strukturen:

  1. Förklara problemet.
  2. Berätta om lösningen.
  3. Förklara nyttan.

Var konkret för att fängsla
Han menar att det inte finns bara en historia om en forskning, utan flera.
– Ibland är det själva forskningen som står i centrum, ibland är det du som forskare. Hur kom det sig att du började forska om det här? Vad är det i din forskning som är så intressant?

Gemensamt för att göra de berättelserna fängslande är att konkretisera.
– Att ta exempel och vara specifik, använda ord som målar och beskriver, i stället för att försöka gömma sig bakom vetenskaplig jargong, fackspråk och svåra ord. Man måste göra jobbet att ta reda hur man beskriver sin forskning på ett sätt som även icke fackfolk förstår.

Ytterligare en aspekt är att berätta med känsla, något som många forskare inte är så vana vid.
– Men det finns alltid något som gör dig passionerad. Det är kanske inte själva forskningen, men något som gör att du började med det, som skapade fascination kring det här. Hitta något kring forskningen som gör dig engagerad, och det gör automatiskt publiken intresserad och engagerad.

Lägg undan papperen och prata fritt
Anders Sahlman poängterar att göra en bra presentation inte är någon quick fix, utan det tar tid.
– De flesta lägger ju inte ner tid på det. Men gör man jobbet en gång och lägger ner tid på det, då kommer det att betala sig i slutändan.

En bra början är att lägga papperen åt sidan och berätta fritt om forskningen för någon som inte är bekant med den, spela in samtalet och höra förklaringen.
– Och när du ber om feedback, be personen återberätta vad du just sagt. Då vet du hur mycket den personen förstått.

Se varje presentation som en övning
Anders Sahlman påpekar att man kan se varje tillfälle man presenterar forskningen som en övning och ett tillfälle att göra någonting nytt i presentationen.
– Om man bara gör en liten ändring varje gång så kommer man att utvecklas och bli bättre hela tiden. Det som händer när man testar nya grejer hela tiden är att man får data på vad som fungerar och vad som kan utvecklas.

Anders Sahlman menar att den forskare som gjort grundjobbet att ta fram en bra presentation har nytta av den i många sammanhang.
– De forskare jag coachat i Forskar Grand Prix har när de är klara en fyraminuters presentation av sin forskning som är lättillgänglig för alla. De säger att den presentationen, och delar av den, har de kunnat använda i många olika sammanhang. Som när de träffar journalister, investerare, skolelever och andra forskare.

Per-Olof Eliasson

Tre grundprinciper
för bra storytelling

 

  1. Strukturen. Ha en dramaturgi i presentationen.
  2. Var specifik. I stället för att generalisera handlar historie­berättande om att exemplifiera.
  3. Berätta med känsla och passion.

Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

Per-Olof Eliasson

Per-Olof Eliasson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 2, 2024
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023