Hade det inte varit för coronapandemin hade jag troligen aldrig mött Anders Magnussons öde, som jag gjorde i våras. Den strida strömmen av mediernas rapportering om döda och Folkhälsomyndighetens rekommendationer hade ställt allas tillvaro på ända. Statistiken över antalet döda i covid-19 blev ogripbar.
Under påsken ringde en vän som tröttnat på den sociala isoleringen och undrade om vi kunde ta en tur i vårsolen. Jag hade inga invändningar, tvärtom. Vi vägde lämpliga utflyktsmål mot varandra och bestämde oss för Åsenhöga ödekyrkogård. En mycket speciell plats som fått stå orörd med sina gravstenar från 1600-talet, trots att kyrkan rivits och en ny byggts upp på en annan plats i bygden. Ett dystert utflyktsmål kan tyckas, men i egenskap av historiker kändes utflykten med kaffetermosen som ett lämpligt socialt alternativ. Dock med Folkhälsomyndighetens rekommendationer i bakhuvudet.
På en höjd bredvid ödekyrkogården ligger hembygdsgården, ett rödmålat 1800-talshus. Det var där jag mötte Anders Magnussons öde. Han hade bott i stugan med sin hustru och två barn. Där hade han brukat jorden, men så hade allt plötsligt förändrats. På en liten skylt om husets historia stod att läsa: ”År 1854 härjade rödsoten (dysenteri) och dåvarande gårdsägaren Anders Magnusson förlorade både frun och sina två barn. Nedbruten av sorg tvingades han lämna gården.”
För mitt inre såg jag konturerna av en familj som drabbats av det allra värsta tänkbara. I min profession som historiker har rödsoten många gånger enbart varit siffror. Sjukdomen hade tre stora utbrott i Sverige under 1700- och 1800-talet. Det inträffade många dödsfall, bara under 1800-talet dog drygt 100 000 människor i rödsot. Enbart i Jönköpings län där familjen Magnusson bodde, avled cirka 4 000. Åtgärder om hur smittan bäst skulle begränsas blev föremål för våldsamma debatter. Myndigheterna införde under tidigt 1800-tal karantän och under slutet av århundradet fokuserade man på sanitära åtgärder.
Väl hemma kunde jag inte släppa familjen Magnusson, och kyrkböckerna blev föremål för mitt intresse. Först dör fyraåriga Katarina den 3 oktober 1854. Nio dagar senare dör nioåriga Elin och fyra dagar senare förlorar Anders sin hustru Martha. Några månader senare 1855 blir han så tvungen att lämna gården för att flytta därifrån. Katastrofen var ett faktum.
Det är höst och jag är åter på jobbet. På skrivbordet lägger jag ett färdigt utkast till föreläsningar jag ska hålla om historiska farsoter och pandemier. I undervisningen har det slagit mig hur svårt det är att med siffror visualisera mänskliga katastrofer. Ibland förefaller det som att ju högre siffror, desto mer avtrubbat och ogripbart blir det hela. Det är som att greppa sand med händerna. Är det först i mötet med enskilda livsöden vi förstår tragedins vidd, den nutida såväl som den historiska? Personligen kommer jag aldrig att glömma familjen Magnusson som för mig helt slumpmässigt kom att sammanfalla med när covid-19 drabbade oss i våras.
Under mina föreläsningar i höst kommer jag att nämna deras öde. Då blir statistiken inte enbart siffror. Möjligen ger det också en nyanserad insikt om dem som har levt före oss och gör oss ödmjukare, så att vi kan värna om varandra och vår framtid.
Det vi kan lära oss är också att ta tillfället i akt att låta nära och kära dela sina livsberättelser. Ställ de där frågorna som du med stor sannolikhet annars bara skulle skjuta framför dig. En dag kanske du som så många andra säger ”ja man skulle ju ha frågat, men det blev liksom aldrig av”. Livet kan plötsligt förändras, precis som för Anders Magnusson.
Anders Dybelius
Universitetslektor i historia
Högskolan i Jönköping
