Utlovade excellenscentra försvann i budgeten

Hur liberal är egentligen forskningspolitiken?

1 oktober, 2020
MarieLouise Samuelsson

Detta är en krönika. Åsikterna är skribentens egna.

Liberal politik eller ”bara” liberal retorik?
Det är en fråga som kan ställas utifrån det pressmeddelande som kom från utbildningsdepartementet, om kommande budgetsatsningar (se Universitetsläraren den 17 september).
Där framhölls bland annat i regeringens kommande budgetsatsningar 40 miljoner till ”excellenscentra ”och ”bättre möjligheter att möjliggöra rekryteringar av världsledande forskare som ges bästa tänkbara förutsättningar”.
Det är numera brukligt att statsråd säljer in utvalda godbitar från sina områden, innan statsbudgeten presenteras i sin helhet. Lika brukligt är att det som lanseras i förväg är sådant som anses viktigt och prioriterat.
Därför är det förvånande att ”excellenscentra” överhuvudtaget inte ens nämns i den kompletta budgeten.
Möjligen finns de 40 miljonerna med i myllret av siffror inom budgetens utgiftsområde 16 (Utbildning och universitetsforskning) men i så fall utan begreppet excellenscentra.

När jag ringer Vetenskapsrådet (som enligt utbildningsdepartementets pressmeddelande ska ansvara för dessa excellenscentra) visar det sig att inte heller Vetenskapsrådet har hittat dem i budgeten.
Inte heller återfinns ”rekryteringar av världsledande forskare” i budgettexten.

Vidare kan man fråga sig hur pressmeddelandets rekryteringssatsning förhåller sig till de elitrekryteringar som alliansregeringen införde 2012. Dessa har för tillfället satts på paus, eftersom de är under utvärdering.
Och redan innan denna översyn är färdig finns en i sektorn ganska utbredd uppfattning om att rekryteringsmodellen inte varit särskilt lyckad.

Men när dåvarande minister Jan Björklund (L) lanserade elitrekryteringar 2012 var optimismen på topp och sades handla om en helt ny forskningspolitik.
På DN Debatt skrev Björklund att 250 miljoner kronor per år avsattes för att ”landets rektorer ska kunna handplocka några av de allra bästa internationella forskarna till sina lärosäten och också ge dem rejält med forskningsresurser under ett antal år”.
Björklund såg detta som en omläggning av ”svensk forskningspolitik som länge styrts av en socialdemokratisk jantelag, nu är det hög tid att vi satsar på eliten”.
Men det där med att forskningspolitiken före alliansens tillträde skulle ha hanterats av jantelaglydiga socialdemokrater överensstämde inte riktigt med sanningen.
I början av 2000-talet aviserade nämligen dåvarande forskningsansvarige ministern och socialdemokraten Thomas Östros att ”elitforskare” skulle bli ett av ”nyckelorden” i den kommande forskningspropositionen, han ville (enligt en intervju i Ny Teknik) ”ändra en del av den svenska kulturen när det gäller forskningsfinansiering, vi måste bli bättre på att satsa på de bästa”.

Så frågan är (med tanke på pressmeddelandepuffen för nya excellenscentra och rekrytering av toppforskare) om nuvarande minister Matilda Ernkrans (S) går i Östros eller i Björklunds spår.
Man ska givetvis komma ihåg att dagens forskningspolitik, budget och kommande forskningsproposition är ett resultat av januariavtalet, det vill säga att förutom regeringspartierna (Socialdemokraterna och Miljöpartiet) är Liberalerna och Centerpartierna med och driver sina frågor.
Och ”excellens” och ”elit” är fortfarande några av Liberalernas favoritbegrepp när det gäller forskning.
Dessutom har Centerpartiets utbildningspolitiske talesperson Fredrik Christensson sagt att hans parti jobbar för en politik med sikte på att ”fler svenskar ska få Nobelpris”.

Den politiska efterfrågan på Nobelpris känns igen från alliansens första år, då det till och med fanns med som ”löfte” på Liberalernas (då Folkpartiet) valaffischer.
Inom socialdemokratin har man (än så länge) aldrig spelat Nobelpriskortet, men frågan är hur långt man i övrigt anammar den liberala politiken.
Man behöver för all del inte tycka sig skymta liberaler i varje vrå av det S-styrda utbildningsdepartementet, men att Liberalerna har flyt och inflytande kan sägas personifieras av att Peter Honeth (liberal statssekreterare i alliansen och i hög grad politiskt drivande) blev utsedd till nationell samordnare av högskoleprovet.
Tillkommer gör ett (ännu) tyngre uppdrag genom att Ernkrans har utsett Honeth till att ge förslag på hur högskoleprovets genomförande ska organiseras i framtiden.

En annan liberal som också har fått ett tungt uppdrag för utbildningsdepartementet är Tobias Krantz, minister för forskning och högre utbildning (2009-2010). Krantz, som gjort en vända på Svenskt näringsliv, utsågs i våras till utredare av den för sektorn så väsentliga frågan om forskningens infrastruktur.
Det är därmed inte otänkbart att det sipprar in en del liberal forskningspolitik i Socialdemokraternas regering. Åtminstone har ju S-regeringen visat sig lyhörd för den liberala retoriken, men det återstår att se hur den kommer att märkas i forskningspropositionen.
Att excellenscentra och elitrekryteringar inte fanns med i statsbudgeten kanske rentav tyder på att Socialdemokraterna ännu inte har tänkt färdigt kring en egen modell av excellenscentra och elitsatsningar.

MarieLouise Samuelsson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se

MarieLouise Samuelsson

Håller du med eller inte? Skriv till redaktionen.

Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

MarieLouise Samuelsson

MarieLouise Samuelsson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 3, 2024
Nummer 2, 2024
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023