Om du vill ha rejält med fröer från ett träd på relativt kort tid så är ett beprövat sätt att helt enkelt strypa tillförseln av näring till trädet. Det kallas ”strangulering”, enligt mina ytliga googlekunskaper på området. Vi som var barn när ABC 80 kom, och som fortfarande tittade ut genom fönstret när vi åkte bil, kanske kommer ihåg att granarna längs trafikerade vägar ofta var gula och hade anmärkningsvärt många kottar. Ett slags desperat sätt att garantera artens fortlevnad när döden, lite oplanerat, plötsligen står för dörren.
Även om förutsättningarna varierar en hel del mellan lärosäten, institutioner och ämnen är strangulering precis det som kärnverksamheten utsätts för genom successivt minskade fakultetsanslag. Samtidigt urholkas fakultetsanslagen med löneökningar, ökad administration i tjänsterna och kraftigt växande förvaltningar.
För att garantera fortlevnaden springer vi i kärnverksamheten allt fortare för att alstra mer och mer externa medel. Med tiden har vi blivit väldigt duktiga på att hiva in små pengapåsar. Tyvärr är min lilla värld inte ensam om stranguleringen och om att ha vässat skickligheten i ansökningsskrivandets speciella och säregna hantverk. Konkurrensen är stenhård.
För finansiärerna är detta ypperligt. Det ger ju något slags sken av att även forskningen blir bättre, en slags kvalitetsstämpel. Att det skulle finnas ett sådant samband håller jag för högst tveksamt. På ytan ser det dock ut som att minskade fakultetsanslag rentav genererar mer externa medel. Finansiärerna kan därför argumentera för att det är bättre att sila pengarna genom deras noggranna och sakliga händer än att skicka det till lärosätena direkt. ”Med så många kottar behövs det inga träd!”
Rankningslistorna är förstås betydligt viktigare än den där biträdande lektorn som fick avslag på alla sina ansökningar. Förmodligen var hon inte av det rätta virket. ”Låt de dåliga granarna dö så blir det mer plats för riktiga träd!” Visserligen skriver hon samtliga ansökningar på fritiden (när barnen somnat). Det är då hon också gör allt annat vi ska göra på ett kostnadsneutralt sätt såsom kvalitetssäkringsarbeten, granska kollegors artiklar, alltid ställa upp i största allmänhet, sammanställa årets prestationer inför kommande ”prestationssamtal” och så vidare.
Det är fascinerande att människor på fullt allvar tror att en försurad och giftig miljö garanterar bra virke. Liksom att det blir kottar utan träd. Värst av allt är nog ändå bristen på insikt om att mängden kottar kan vara uttryck för att trädet inte får den näring det behöver. ”Balanser!” säger då möjligen någon knipslug byråkrat för att slippa ge mer fakultetsanslag till lärosätena men förstår då inte att anställningsordningen, personalplaneringen, föreskrifterna i AFS:en och människors liv följer helt andra logiker än externfinansieringen.
Utfallen följer aldrig planeringen och vi kan förstås inte använda de externa medlen där de ur ett verksamhetsperspektiv gör mest nytta utan bara till det som beslutats av finansiären. Det finns till och med de som tror att detta vitaliserar forskningen och undervisningen och som inte förstår att det betyder mindre tid och skeva förhållanden.
”Forskningen” får många som är väldigt bra på hantverket ansökningsskrivande men färre som är bra på allt annat som krävs för en kreativ miljö. Det är svårt att förstå att vi upprätthåller ett system som premierar sådana monokulturer och skapar incitamentsstrukturer som leder till en så fatal urlakning.
Per Gyberg
Prefekt vid Institutionen för Tema, Linköpings universitet
