Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

Professorn som blev ”volontär”

Professor Karin Berglund tröttnade på hemmakontoret under pandemin. Som ”volontär” på sjukhuset i Västerås kommer hon nära sitt nya forskningsfält, sjukhusapotekens organisation. Samtidigt gör hon praktisk nytta.

21 september, 2020
Enikö Arnell-Szurkos
Anders G Warne
Karin Holmgren

Det finns människor som snackar och så finns det människor som bara gör. Karin Berglund är, av allt att döma, av den senare sorten. Hon kunde inte sitta på åskådarbänken när en pandemi plötsligt ställde nya krav på både individer och samhälle. Som organisationsforskare ville hon ut på en arbetsplats. Som medmänniska ville hon hjälpa till.
– Jag är empiridriven som forskare. De bästa frågorna stöter man på där ute, och då gäller det att vara på plats.

Vi möter henne mitt i sommaren utanför Västerås sjukhus, där hon har jobbat som volontär i någon vecka och hoppas kunna fortsätta under ett helt år.
– Jag tjatade in mig, konstaterar hon först och ler stort.

Tyvärr släpps inga utomstående in på grund av strikta covid-restriktioner och vi får därför nöja oss med en rundtur utomhus. Karin Berglund berättar i stället vad hon gör inne på avdelningen för sjukhusapoteket, farmaciservice, i denna stora sjukhusbyggnad från 1960-talet.
– Jag hänger på någon av farmaceuterna och deras läkemedelsvagn, och hjälper till där jag kan och får. Att erbjuda volontärarbete var ett sätt att komma in i miljön.

Intresset väcktes vid köksbordet, berättar hon. Karin Berglunds man, Karl-Johan Lindner, är nämligen chef för regionens avdelning för sjukhus­apoteket här i Västerås, vilket förklarar varför hon fick en bra inblick i verksamheten från början. När coronapandemin blev ett faktum, hamnade sjukhusapotekets personal i en svår situation på grund av brist på skyddsutrustning och vissa läkemedel. Karin Berglund noterade hur läkemedelsförsörjningen också påverkades av hur sjukhusapoteken var organiserade, i privat eller offentlig regi. I just Västerås hade regionen återtagit driften av sjukhusapoteket för tre år sedan.
– När pandemin kom såg jag något entreprenöriellt i deras sätt att organisera sig. De bara råddade om. Plötsligt såg man professionen på ett annat sätt. Och byråkratin la sig inte i.

Samlar sina observationer i ett block
Karin Berglund ses mer som följeforskare än kollega till farmaceuterna än så länge, men hoppas komma in i arbetet mer och mer. Samtidigt vill hon fånga dialogen kolleger emellan och notera även sådant som inte sägs rakt ut. I ett block samlar hon alla observationer.
– Väldigt mycket av personalens kunskap och arbetsmoment sitter i kroppen, i saker de bara gör utan att reflektera. Allt det skulle jag aldrig få reda på genom enbart intervjuer.

Men är det verkligen vanligt att företagsekonomer gör fältarbete på detta sätt, genom deltagande observation? Metoden känns mer igen från ämnen som socialantropologi. Karin Berglund nickar och förklarar:
– Jo, vi ser oss nog mer som organisationssociologer. Företagsekonomi kan rymma mycket, det är rätt eklektiskt på ett skönt sätt. I ämnet finns kopplingen från individ, till organisation och samhälle. Vi vågar ta in hela bilden och kan använda olika metoder.

Karin Berglund lär sig mycket nytt nu, men hon har mött vänlighet och förståelse, förklarar hon. Hon är inte rädd för covidsmittan heller. Det visar sig snart att Karin över lag inte verkar vara särskilt nervöst lagd. Vi får höra om hur hon har åkt skidor utför och fotograferats som skid­modell, vindsurfat på Atlanten och tagit motorcykelkörkort. Hon gillar utmaningar.

Men det finns ändå saker som bekymrar Karin Berglund. Stressen kommer inte från forskningen eller arbetet på sjukhusapoteket, utan snarare från det ”vanliga” jobbet, som professor. Hon berättar att många kolleger har känt sig ensamma med ett stort ansvar i distansundervisningens tid, bitvis utan tillräcklig digital kompetens. Att det ibland blir ett glapp mellan de dagliga utmaningarna och universitetsledningen.
– Utan alla lojala och solidariska lärare hade vi inte fixat undervisningen – det läggs mycket på, man ska kunna det ena med det tredje.

Det är dessa två världar Karin Berglund finns i nu, halvtid ute på fältet och halvtid hemma vid skrivbordet, i möte eller i undervisning. Från sjukhuset får vi följa med henne till bostaden i en gammal fängelsebyggnad i centrala Västerås. På lägenhetens stora uteplats på markplan prunkar växterna, och bakom det generöst tilltagna skrivbordet i vardagsrummet står böckerna sorterade efter färg. Karin Berglund kokar cappuccino i en högljudd maskin medan hunden Dizel skuttar runt henne i köket.

När kaffet är klart slår hon sig ner i en Lamino-fåtölj vid fönstret nära arbetsplatsen och Dizel finner ro på golvet intill.
– Här gillar jag att sitta, säger Karin Berglund, lägger upp fötterna på fotpallen och bjuder på ett avslappnat leende.

En stund senare tillägger hon i lite dystrare ton att hemmet numera helt har invaderats av arbete.
– Det blir som elefanten i rummet. Seminarium mitt i lägenheten. Men nu har vi ju ingen kåk, då blir det så här.

Hennes man är oftast på sitt jobb och dottern, som tog studenten i våras, har nyligen börjat arbeta. Störningarna är hanterbara och lärarrollen trivs hon bra i, det vill Karin Berglund understryka. Hon berättar också om ett högre syfte med sin lärargärning än att ”bara” förbereda studenterna för entreprenörskap. Hon lutar sig fram och förklarar:
– Min huvuduppgift som lärare är att få dem grundade i sig själva och i samhället, så att de blir bättre beslutsfattare. Jag vill inte bara ge dem en verktygslåda att snickra med. De ska också kunna fråga sig: Hur ska vi snickra egentligen? Och varför gör vi just på det här sättet?

Ja, och varför gör Karin Berglund själv på det här sättet? Hur blev hon professor i företagsekonomi och kritisk fältforskare? Vägen var rätt slingrig, berättar hon.

”Aldrig mer ekonomi”
Den närmaste familjen beskriver hon som ”väldigt oakademisk”. Hennes mamma var hemmafru länge och pappa jobbade ”nere på sågen”. Men det fanns mycket värme och tro på vad barnen kunde göra. Den tidigare generationen hade högre utbildning, mormor var lärare och morfar jobbade på ritkontoret.
– Mormor lärde mig nyfikenhet och att det är okej att vara vetgirig och öppen mot det annorlunda.

Efter att ha läst ekonomprogrammet på gymnasiet hade hon bestämt sig för att aldrig mer arbeta med ekonomi. I stället blev det några år ”på luffen” – skidåkning i Chamonix, surfande på Kanarieöarna och sedan ett halvår på Hawaii. Under den här perioden bodde hon på västkusten och hankade sig fram på olika jobb. När hon träffade sin exman hamnade de i Västerås och Karin fick jobb på ett litet bolag som ekonomiansvarig i några år.

Därefter följde studier i systemvetenskap och ett nytt bolag ihop med kollegor. Men 11 september och lågkonjunktur grusade planerna och då sökte Karin Berglund en doktorandtjänst.
– Det var ett sätt att försörja mig och hitta något att göra, och jag blev helt fast. Det hela var en otrolig resa, att få nya teorier och sätt att förstå tillvaron.

Karin Berglund är fortfarande fast, fortfarande nyfiken. Hon nämner forskargruppen som nu har vuxit fram vid Stockholms universitet som en viktig orsak till hennes trivsel på jobbet.
– Den akademiska miljön är speciell, men jag har väldigt duktiga kolleger. Det finns en stor intellektuell frihet och höjd i samtalen. Det uppskattar jag.

När Karin Berglund sedan återigen börjar analysera vår samtid och vill lyfta perspektivet till de större frågorna, tycker jag efter en stund att hon låter lite som gamla tiders filosofer. Hon skrattar till och nickar med.
– Jo, jag tänker att många inom vårt fält är lite filosof-wannabees. Men med en förankring i verkligheten. Det här är en del av mitt område – att inte bara förstå miljön, utan även koppla det till samhällsstrukturerna som vi har skapat. Jag vill se hur dessa slår igenom därute på golvet.

Enikö Arnell-Szurkos
Anders G Warne

Karin Berglund, 52 år, är professor i företagsekonomi vid Stockholms universitet. Hon är gift och har en utflugen dotter och två vuxna bonussöner. Hon kopplar gärna av i stugan i Funäsdalen och gillar att vandra. Andra intressen är att surfa och att köra motorcykel. Hon har nyligen köpt en BMW 750 som är ”gul och skitsnygg”.

Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

MarieLouise Samuelsson

MarieLouise Samuelsson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 3, 2024
Nummer 2, 2024
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023