Som alla universitetslärare fick också jag undervisa digitalt under våren, och till viss del gör jag det även nu under hösten. Det mesta har fungerat utmärkt, annat har blivit snöpligt. Jag har föreläst, lett seminarier och handlett uppsatser. Att följa uppsatsstudenter är en särskild process. De strävar efter att hitta någon rim och reson i det här med att läsa och skriva akademisk text. Att referera, men också att analysera och argumentera.
Uppsatsskrivande för första gången kan vara både roligt och läskigt. Jag frågade alla mina studenter vad de var mest oroliga för denna vår; C-uppsatsen eller covid-19? Samtliga nio uppsatsskribenter svarade tvärtemot vad jag kände. De var alla mer oroliga för uppsatsen än för pandemin.
De underbara, och krävande, studenter som jag följt i två år under masterprogrammet skulle i början av juni göra de avslutande dagarna, en uttroduktion. Det brukar vara inspirerande och känslosamma dagar. Hälften av studenterna kommer från andra länder och ska nu lämna Sverige som varit deras hem i två år. Dessa dagar ska studenterna utvärdera, reflektera och översätta det de lärt sig. De brukar få träffa alumni för att få några goda råd och inspiration på vägen. Och så ska de förstås säga hej då till oss och till varandra. Vi ordnar snittar och tårta, det blir diplom och applåder och blommor. För det har varit två intensiva år och de har alla kämpat med något.
I våras skulle då allt bli digitalt. Så jag sitter där i mitt vardagsrum. Med blus, pärlörhängen och läppstift, men trasiga jeansshorts och flipflops. På min skärm ser jag ett femtiotal små rutor med ansikten. Någon i Schweiz, någon i London samt en rad andra ställen runt om i Europa och världen, och så ett gäng hemma hos sina föräldrar runt om i Sverige. Jag ser tavlor, tapeter och möbler. Någon sitter i sängen, någon vid köksbordet. Jag ser katter och hundar, samt en och annan sambo och mamma. Det är märkligt att de är hemma hos mig, och att jag är hemma hos dem.
Jag ser dem i rutorna och inser att de flesta av de här unga människorna kommer jag nog aldrig att se igen. Jag får inte chansen att krama dem hej då, berömma dem genom att ge dem ett diplom och en blomma. I stället viftar jag med en liten svensk flagga och visar upp en nyplockad bukett förgätmigej. Jag vill så gärna att de kommer ihåg varandra och något av vad de lärt sig. Det har ju varit två händelserika och förhoppningsvis också lärorika år.
Men när vi inte sitter i samma rum, så får jag inte samma högtidliga känsla. Inga tårar bränner under ögonlocken. Jag får inte samma ”Den blomstertid-känsla” som brukar infinna sig.
Vi gör bikupor och ordmoln. Slutet närmar sig. Programmets administratör loggar in. Han har varit en klippa. Administratören tackar för att han fått vara med de här två åren. Han säger att han önskar dem ett bra liv ute i den stora världen. Då sätter en av studenterna tumme mot tumme och fingrar mot fingrar så att händerna får formen av ett hjärta. Hon håller upp hjärtat mot kameran. En student till följer exemplet. På ruta efter ruta kommer så hjärta efter hjärta efter hjärta, allt för att ge kärlek till administratören. Till slut är hela min skärm fylld av händer formade till hjärtan. Då händer det. Jag kan inte hålla tårarna tillbaka, och ser att jag inte är ensam om detta.
Några studenter kommer jag att glömma, andra kommer jag att minnas. Men det är en sak som studenterna och jag och du alltid kommer att minnas. Det är år 2020.
Lena Lid Falkman
Lektor vid Karlstads universitet och
forskare vid Handelshögskolan i Stockholm
