Vad händer med digital undervisning efter corona?

Erfarenheterna från omställningen måste tas tillvara.

Enligt samstämmiga rapporter gick vårens omställning till distansundervisning över förväntan. Men vad händer på lite längre sikt? På något sätt måste coronaomställningens dyrköpta erfarenheter tas tillvara.

Den av corona framtvingade omställningen av undervisningen blev en spark i baken för lärosätenas digitalisering, men många lärare ramlade nog på näsan av kraften i kicken. En ny rapport av Kjell Nyman utgiven av Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, ESO, visar att utgångsläget var mycket ojämnt och i väntan på kommande utvärderingar man får tänka sig att även utfallet blev så.
Och att det återstår mycket att göra blir tydligt när man läser rapporten.

Kjell Nyman, tidigare departementsråd vid utbildningsdepartementet, berör i ett kapitel erfarenheterna från vårens omställning:
Engagemangen på olika nivåer var stort och mängder av erfarenheter delades både inom och mellan lärosätena. Omställningen gick i många fall smidigare än vad många hade befarat, men allt blev dock av naturliga skäl inte bra. Ofta fanns det bara tid att föra över den tidigare undervisningen rakt av i digitalt format utan att förändra upplägget.
Kjell Nyman menar till och med att det finns en uppenbar risk att erfarenheterna från den ”på många sätt bristfälliga distansundervisning som nu bedrivs” kan göra att distansundervisningen råkar i vanrykte.

Det ligger nära till hands att fundera över vad som händer när pandemin ger med sig. Blir det ett bakslag för digital undervisning eller tar lärosätena tillvara det ”window of opporturnity” som coronapandemin kan ha gett oss?

Faktaunderlaget till rapporten samlades in vintern 2019–2020 och speglar alltså läget strax innan corona ställde allt på ända. Utgångsläget var både bra och dåligt.
Å ena sidan konstaterar Kjell Nyman att digitaliseringen, både hårdvaror och mjukvaror och tillgången till information och lärresurser på nätet, har förändrat förutsättningarna för högre utbildning och medfört att skillnaderna mellan undervisning på campus och på distans har minskat.
Å andra sidan har inte lärosätena kommit särskilt långt i att utnyttja möjligheterna. Medvetenheten om vad som finns att tillgå, och hur man kan utnyttja det, är förhållandevis låg och ojämnt fördelad i lärarkåren. Få lärare delar med sig av undervisningsmaterial de tar fram, och de tekniska möjligheterna att utveckla gemensamma kurser utnyttjas i liten utsträckning.

Det är lätt att inse att här torde stora samordningsvinster slösas bort, särskilt på de program som lockar flest studenter. Så ges kurser inom utbildningar till socionom-, vård-, lärar-, och ingenjörsyrken på mellan 16 och 23 lärosäten.
En förklaring till att möjligheterna inte tas tillvara är att undervisning traditionellt är den enskilda lärarens projekt.

Potentialen att på distans nå glest befolkade landsdelar infrias inte, tvärtom har skillnaden i studiedeltagande mellan städer och landsbygd ökat de senaste tio åren. Inte heller verkar digitala verktyg ha stärkt det livslånga lärandet, andelen äldre studenter har tvärtom minskat de senaste två decennierna.

Kjell Nyman menar att bakomliggande faktorer till det dåliga utnyttjandet av digitala resurser är traditionsbunden undervisning, tidspress och skillnaden i status mellan forskning och undervisning.

Det är föga sannolikt att chockomställningen av undervisningen i våras kommer att ändra på de här bakomliggande faktorerna. Därför är det troligt att bara positivt inställda lärare kommer att utnyttja de fördelar som digital undervisning ger delar av undervisningen. Medan de delar av lärarkåren som är negativt inställda, eller blivit negativt inställda genom vårens erfarenheter, kommer att återgå till det gamla vanliga sättet att undervisa.

I så fall kommer den ojämlikhet som rapporten pekar på att förstärkas.

I rapporten föreslår Kjell Nyman ett antal åtgärder. En är att två procent av det statliga forskningsanslaget förs över till ett permanent högskolepedagogiskt lyft.
Ett annat förslag är att anslå 15 miljoner kronor per år för att åter starta ett nätverk för samarbete mellan lärosätena, liknande det nedlagda Myndighet för nätverk och samarbete inom högre utbildning, NSHU.

Naturligtvis kommer det här årets erfarenheter att utvärderas på längden och tvären. Men då gäller det att inte bara utvärdera och sedan lägga till handlingarna. Det nätverk Kjell Nyman förslår borde kunna härbärgera en omställningskommission som får till uppgift att ta tillvara coronaomställningens dyrköpta erfarenheter och bidra till att omsätta dem i en moderniserad högskoleundervisning.

Per-Olof Eliasson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se


Kategorier: Krönikor, Per-Olof Eliasson, Undervisning