Digitaliseringen riskerar att hämma den akademiska friheten

Digitalisering innebär ökad formalisering.

Vårterminens snabba omställning från hög grad av traditionell salsundervisning till onlineundervisning har fått mig att fundera på vilka effekter utbildningens digitalisering får på akademisk frihet. Akademisk frihet uppfattas vanligtvis, inte minst av studenterna, som mer knuten till forskning än till utbildning.

Digitaliseringen av högre utbildning har pågått under lång tid. Kurser läggs på plattformar som Canvas. Det finns gott om exempel på onlinekurser, bland annat så kallade moocar. Lärosäten med campusundervisning har flera moment, till exempel inlämningsuppgifter, som sker online.

Akademisk frihet relateras till aspekter som forskarens rätt att fritt välja forskningsobjekt, universitetslärarens rätt att undervisa fritt och studenternas rätt att fritt välja sina studier. Den bygger på att man tar ansvar att följa lagar och föreskrifter samt att man beaktar etiska och professionella riktlinjer. Ideal om bildning och intellektualism göder akademisk frihet. Bärande i akademisk frihet är tankar om fritt och oberoende kunskapssökande och kunskapsspridning. Kvalitetsprövning är centralt: forskare och studenter har inte rätt att bedöma och värdera sina resultat – det ska andra göra. I begreppet ”frihet” utesluts inte öppenhet, till exempel att forskningsresultat publiceras öppet, att kurser görs tillgängliga online och att en skriftlig tentamen blir offentlig handling när resultatet har meddelats. Inte heller utesluts nyttotänkande, till exempel att utbildningar ska leda till anställningsbarhet.

Lärarnas professionalism knyter samman digitalisering och akademisk frihet. Frågor som rör ägande av och ersättning för lärarnas prestationer diskuteras livligt. Det finns ett juridiskt ramverk och många är engagerade i dessa frågor, inte minst fackligt aktiva, och jag kommer därför inte att beröra dessa frågor mer.
Denna text kommer att beröra två områden – den akademiska friheten och den akademiska autonomin, vilken ges olika betydelse beroende på vilken nivå man förhåller sig (institutionsnivå, fakultetsnivå eller universitetsnivå) och vilken aktivitet som är i fokus (utbildning, forskning eller samverkan). De olika nivåerna och aktiviteterna är sammanlänkade, till exempel genom nära relationer mellan forskning och utbildning (Högskolelagen 1992:1434, 1 kap, 6§).

Det ena området avser de effekter som ökad formalisering såsom digitalisering innebär för akademisk frihet. Lärarna ska organisera och implementera utbildning som vilar på vetenskapliga grunder samtidigt som tid och resurser utgör en utmaning. Det ställer krav på lärarens professionalism, gällande både digital kompetens och pedagogik. Det får effekter på kollegialiteten. Eftersom digitaliseringen innebär ökad formalisering blir relationer mellan kollegor alltmer anställningsreglerad, till exempel mer strikt förhållning till och efterföljning av lärandemålen. Utrymmet för professionalism krymper, såsom det kollegiala ansvaret att använda och sprida kollegors forskning i sin undervisning. Tendensen är, trots viss flexibilitet, att akademisk frihet orienteras mot det kollektiva snarare än att avse individuell akademisk frihet.

När utbildning sker online främjas öppenheten. Det blir lättare för fler än studenter och lärare att ta del av en kurs. Tanken om fritt kunskapssökande och öppen kunskapsspridning talar för att utbildning ska göras tillgänglig för alla. Därmed kan man ta del av den kunskap som universitetet utvecklar och erbjuder. Antalet studenter på lärosätena har ökat, detta trots ekonomiska aspekter som studieavgifter för internationella studenter och antagningskonkurrens baserat på meritvärde.
Öppenhet innebär en utmaning för lärarnas professionalism. När det i en undervisningslokal finns studenter som har olika förkunskaper, räcker det inte att lärare blir bättre pedagoger. Funderingar kring sådant som kursens innehåll och design för att uppnå ett nära samband mellan forskning och utbildning samt svårighetsgrad i examination bidrar till en kronisk huvudvärk, och utgör väldigt svåra utmaningar för den enskilde läraren. På så sätt kan högre grad av öppenhet som digitalisering leda till att den akademiska friheten utmanas ännu mer.

Studenternas lärande underlättas av att allt fler har levt med digital teknik under mycket lång tid. De har ofta en stor förståelse för hur internet, sociofunktionella verktyg såsom smartphones, sociala medier samt sökmotorer bör användas för bland annat informationssökande. De har ofta under en längre tid haft en virtuell verklighet att utforska. Detta bidrar till utbildningens kvalitet, till exempel studenter som använder kunskaper om hur sökmotorer används när de arbetar med sina inlämningsuppgifter. Visst, en filmad föreläsning på en webbsida innebär att studenten kan se om den flera gånger och att läraren kan ladda upp samma föreläsning till nästa termins studenter. Men för att studenten ska behärska, navigera och dra nytta av digitaliseringen, måste hen ta ansvar för den egna kunskapsutvecklingen, inneha förmåga till självständighet, förmåga till kritiskt tänkande och värdering av information. Samarbeten mellan studenterna, möjligheten att testa argument, vilket vanligtvis görs i en diskussion, och att få studenter att involveras i varandras arbete är några viktiga utmaningar i onlineundervisning.
Därtill ska läggas att det i utbildningens digitalisering finns starka kommersiella intressen samt att lärosätenas utbud ska svara mot arbetsmarknadsbehov och leda till anställningsbarhet, vilket skapar komplexitet i utbildningens innehåll som påverkar oberoende kunskapssökande och -spridning.

Det andra området avser vilka effekter digitalisering får på akademisk autonomi. Det handlar om förutsättningar att utveckla egna regler, strategier och värderingar samt att undervisa utan inblandning från andra samhälleliga institutioner. Målet med akademisk frihet är att främja samhället i stort. Det ska kommuniceras och spridas till studenter. Frågan är om onlineundervisning bidrar till att få studenterna att tillgodogöra sig och förstå målet med akademisk frihet.

Akademisk autonomi förutsätter att individen har en tillräcklig kunskapsnivå. Till exempel ska läraren vara informerad och uppdaterad om forskning inom (åtminstone) sitt forskningsområde för att relatera forskning till utbildning. Studenten ska på ett motsvarande sätt ha tillräckliga kunskaper för att kunna ta emot och förstå forskningsresultat. En utmaning i onlineundervisning, som gäller högre utbildning generellt, är att utveckla en kultur bland studenterna, som för det första medför att studenten blir medveten om att kunskapsförståelse ofta förutsätter att man besitter vissa förkunskaper och, för det andra, att denna kultur tillåter fritt kunskapssökande och fri kunskapsspridning inom den kontext som en digital utbildning skapar.

Inbyggd i autonomitanken finns en begränsning: individens autonomi kan begränsa kollegialiteten, vilken handlar om hur lärare och studenter förhåller sig till varandra. Digitalisering underlättar styrning. Dels handlar det om det administrativa, det formella: lärandemål, kursplaner, kursutvärderingar, och så vidare. Studenttillfredställelse, genomströmning och liknande kan följas upp. Den ökade styrningen som digitaliseringen i högre grad innebär kan dock begränsa den akademiska professionalismen som är bärande i akademisk frihet.

Jag anser att lärarna behövs för att säkerställa att utbildningen bidrar till att nå den akademiska frihetens mål, det vill säga att främja samhället i stort. Onlineundervisning skapar möjligheter genom att bidra till fri och oberoende kunskapssökande och -spridning.

Jag anser att viss del av den enskilde lärarens arbetstid ska tilldelas för kompetensutveckling vad gäller onlineundervisning. Jag kan redan se, i alla fall på min arbetsplats, att det satsas på att säkerställa onlineundervisning, mest med fokus på funktionalitet och på tekniska frågor. Onlineundervisning har en pedagogisk dimension och kan bidra till att utveckla studentens förmåga till självständighet eller kritiskt tänkande, och detta är viktigt för utbildningens kvalitet och studentens kompetensutveckling. Frågor som rör akademisk frihet och akademisk autonomi har en central roll när det gäller onlineundervisningens funktionalitet och pedagogik. Läraren kan använda sin kompetensutvecklingstid både för att få onlineundervisning att fungera praktiskt och för att utveckla sin pedagogiska förmåga. Men det är också viktigt att läraren använder sin kompetensutvecklingstid för att hantera de negativa effekter som ökad formalisering kan medföra.

I den traditionella salsundervisningen, där utbildningstillfällen inte alltid spelas in, kan läraren och studenten tala mer fritt och mer öppet med vetskap om att allting inte spelades in och lagrades. I viljan att öka distansundervisning är det viktigt att ha i åtanke hur denna nya undervisningsform påverkar den akademiska friheten – och inte bara fokusera på tekniska verktyg i undervisningen.
Den ökade formaliseringen, till exempel som följd av att utbildning sker online, skulle kunna hämma det samtalet och det är viktigt att en kultur formas där den akademiska friheten främjas. Det är också viktigt att vi som arbetar med utbildning under denna övergångsfas till allt högre grad av onlineundervisning inte bara funderar kring hur vi rent tekniskt använder oss av olika plattformar – utan att vi också håller diskussionen om innehållet i utbildningarna levande.

Nikos Macheridis
Universitetslektor, Lunds universitet


Kategorier: Debatt, Akademisk frihet, Undervisning
Nikos Macheridis Universitetslektor, Lunds universitet