Det är sannerligen inte ofta som högre utbildning får stort medialt genomslag, men under senare tid har turerna kring högskoleprovet toppat Ekots nyhetssändningar och alstrat långa inslag i tv-nyheterna.
Frågan om högskoleprovet skulle genomföras eller inte visade sig lukrativ för politisk exploatering och debatten kunde drivas med spelad eller rentav äkta okunnighet.
Det tog fart efter Universitets- och högskolerådets beslut att högskoleprovet inte skulle kunna genomföras i höst, under rådande smittskyddsrestriktioner.
UHR kunde redovisa ett faktaspäckat underlag för beslutet, grundat på den samstämmiga bedömning som de 21 lärosäten som är provanordnare hade gjort.
Ett exempel var beräkningar från Stockholms universitet som visade att höstens prov för SU:s del skulle kräva 2 300 lokaler och 4 200 provmedarbetare, att jämföra med de 595 lokaler och 900 medarbetare som krävs i vanliga fall.
Men sådant bet inte på kritikerna, som i stället lyckades frammana en bild av högskoleprovet som allena saliggörande för både unga människors och Sveriges framtid, utan prov skulle drömmar gå i kras och arbetslösheten öka.
I den uppjagade retoriken försvann obestridliga fakta som att högskoleprovet inte är något antagningsprov, utan ett urvalsprov vars direkta inverkan på ungdomsarbetslöshet och antal studenter är obefintlig.
Många har känt sig kallade att tycka till, exempelvis har Moderata ungdomsförbundets ordförande Benjamin Dousa och den S-märkte journalisten Göran Greider bägge landat i att det skulle vara ”slöhet” som låg bakom beslutet att ställa in högskoleprovet.
Kommuner och näringsliv hakade på, Dagens Industri skrev på ledarplats om ”det befängda beslutet” att inte anordna högskoleprovet i oktober.
Bilden av en stygg, ovillig myndighet (UHR) och handlingsförlamade politiker (minister Matilda Ernkrans) befästes. Ingen verkade bry sig om sådant som att provet, av rättssäkerhetsskäl, måste ske exakt samtidigt, på 120 orter, svårigheter att arrangera smittsäkra köer till inpassering och toaletter liksom att garantera att den med förkylningssymptom verkligen stannade hemma.
Oppositionspolitikerna skruvade i stället upp temperaturen med ett utskottsinitiativ för att tvinga fram en ändring av UHR:s beslut och 26 augusti kunde moderaternas utbildningspolitiska talesperson Kristina Axén Olin segervisst meddela att ”Moderaterna har, med stöd av KD, L och SD, kört över regeringen i riksdagen och kräver att högskoleprovet ska genomföras!”
Inför tisdagens möte i utbildningsutskottet låg det alltså i korten att de borgerliga partierna skulle enas om ett tillkännagivande i riksdagen och därmed ställa Ernkrans inför det besvärliga valet att antingen strunta i riksdagens vilja eller att köra över UHR och lärosätena. Men som om inte turerna redan var märkliga bjöd utskottssammanträdet på en rejäl överraskning, då Liberalerna hoppade av.
Varför? ”Svaret” blev en ihålig försäkran om att man inte alls ändrat sig. Partiets utbildningspolitiske talesperson Roger Haddad gav en fascinerande ”förklaring” som gör att man – bland annat – undrar hur L egentligen uppfattar sitt arbete i utskottet:
”Liberalerna anser fortsatt att högskoleprovet ska genomföras hösten 2020 för förstagångsskrivare, oberoende av hanteringen i utskottet i dag. Vi uppmanar regeringen och Ernkrans att agera så att detta också kan genomföras.”
L verkar också ha tröstats av att det tillförs 30 miljoner, till högskoleprovets genomförande. Vilket i kombination med den förändring i högskoleförordningen som gjordes 27 augusti och som öppnade för förstagångsskrivarna, enligt L och andra, innebär tillräckliga förutsättningar för att genomföra provet i höst.
Man hoppas alltså fortfarande på att regeringen ska ”köra över” UHR och rektorerna. Och det är – faktiskt – inte givet att sista ordet är sagt.
Matilda Ernkrans har oavsett fortsättningen på turerna kring själva provet aviserat en omorganisation som innebär att en enda myndighet (i stället för som nu 22) ska få hela ansvaret för provet, vilket alltså skulle koppla bort lärosätena.
På vilket sätt det, oavsett smittskyddsläge, blir lättare för en myndighet att genomföra provet på 120 orter är oklart, men ur regeringens och andra politikers perspektiv framstår det nog som lättare att desavouera en myndighet, i stället för 22, varav 21 lärosäten.
Dessutom framgick, i en intervju med TT i tisdags, att inte heller Matilda Ernkrans riktigt litat på UHR:s och rektorernas omdöme.
Tillfrågad av TT om hon inte hade väckt falska förhoppningar genom sin sena förordningsförändring, då hon redan visste att UHR och lärosätena vid det laget inte ansåg det möjligt att genomföra provet, ens med färre deltagare svarade ministern:
”Det är inte min bild. Jag gav beskedet för att ge ytterligare en möjlighet för myndigheterna att ta sig en ordentlig funderare”.
Så här långt i debatten om högskoleprovet kan man därmed konstatera att valfri ”bild” och ”funderare” tillmäts större betydelse än fakta och analys, vilket kan tyckas både paradoxalt och beklämmande när det handlar om tillgång till högre utbildning.
MarieLouise Samuelsson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se
