När meriteringstjänsten biträdande lektorat infördes i högskoleförordningen i sin nuvarande form 2017 var syftet att skapa mer tydlighet och enhetlighet i det akademiska karriärsystemet. Trots detta visar SUA:s rapport Biträdande lektorat i Sverige – en utvärdering att användningen av meriteringstjänsten är allt annat än enhetlig.
– Vi visste att det fanns skillnader, det var därför vi började med kartläggningen. Men det var lite överraskande att en reform som skulle vara en central start på ett karriärsystem och skulle införas överallt har införts så pass olika när man tittar på det i praktiken, säger Pontus Nordenfelt som var projektledare för rapporten och till vardags är docent i infektionsbiologi vid Lunds universitet.
Rapporten kartlägger de biträdande lektoraten från utlysning till befordran. Inget lärosäte framhålls som bra på alla punkter, men genom att i rapporten lyfta fram framgångsexempel hoppas SUA att lärosätena ska lära av varandra och att det på sikt blir en mer enhetlig och ändamålsenlig användning av meriteringstjänsten.
Många externa sökande
Chalmers är till exempel det lärosäte som genom breda utlysningar fått överlägset högst genomsnitt av antalet sökande per utlyst tjänst: 67 personer. Detta var tio gånger fler än Lunds tekniska högskola och sex gånger fler än KTH. Rapporten fann även en korrelation mellan få sökanden och lägre andel tjänster som tillföll externa sökanden, vilket är relevant också eftersom ett mål med reformen var att öka mobiliteten.
– Det pratas ofta om skonummerutlysningar, och vi kunde se detta till en viss del. Men en positiv överraskning var att vi överlag såg en stor andel externa sökanden, säger Pontus Nordenfelt.
SUA framhåller vikten av att kriterierna för befordran till lektor ska vara tydliga och angivna redan vid utlysningen av det biträdande lektoratet, och att lärosätet ska ha en genomtänkt befordringsprocess. Detta för att skapa förutsägbarhet för individen och för att säkerställa att befordran bara sker om meriterna håller.
SUA:s rapport visar att detta är något som ofta brister, men lyfter fram naturvetenskapliga fakulteten vid Stockholms universitet som ett gott exempel för dess tydliga och kvalitetsdrivande befordringsprocess.
Stöd till unga forskare kan stärka Sverige
En viktig och kostnadseffektiv åtgärd för att den biträdande lektorn ska uppnå en befordran är stöd och löpande utvärdering under meriteringsperioden. Även detta varierar stort mellan lärosätena, men Örebro universitets satsning ”Framtidens forskningsledare” lyfts fram som ett av flera goda exempel.
– Satsningar som har gjorts på att rekrytera stjärnprofessorer för att bygga en verksamhet kring dem är extremt dyra, och ofta rör de personerna på sig igen. En mycket bättre metod för att stärka Sveriges som kunskapsland är att använda biträdande lektorat: satsa på de unga forskarna, ge dem bra startpaket och låt dem växa in i fakulteten, säger Pontus Nordenfelt.
Om en biträdande lektor trots allt inte uppnår kraven för befordran, vill SUA att det ska finnas en process för meriteringstjänstens avveckling.
– Det kan vara ett personligt trauma och behöver hanteras på ett bra sätt. En variant är något slags bidrag en period efter nekandet så att personen ska kunna knyta ihop säcken snyggt och förbereda sig för sitt nästa steg, säger Pontus Nordenfelt.
För de som befordras vill SUA att villkoren ska vara de samma som för övriga lektorer, exempelvis med samma lönefinansiering så att tjänsten inte hänger på att de själva drar in pengar. SUA vill också att lektorns mobilitet ska främjas genom bättre möjligheter för bortavistelser inom både forskning och undervisning.
”Ska inte anpassa oss till sämre villkor”
SULF:s chefsutredare Karin Åmossa tycker att det är väldigt bra att SUA har kartlagt användningen av de biträdande lektoraten, men SULF motsätter sig ett av SUA:s förslag: att de biträdande lektoraten ska kunna sökas upp till sju år efter disputation, inte bara inom fem år som nu.
Enligt rapporten uppger elva fakulteter, framför allt inom medicin, naturvetenskap och teknik, att femårsgränsen är mycket problematisk. Vissa använder därför bara meriteringstjänsten i mindre utsträckning. Anledningen som framförs är att fem år inte räcker för att utvärdera kandidaterna och att det utestänger sökanden med längre postdokperiod bakom sig, vilket är vanligare utomlands.
Karin Åmossa plussar ihop åren som en forskare i Sverige förväntas jobba på tidsbegränsade anställningar för att kvalificera sig för det biträdande lektoratet: fyra år som doktorand och fem år som postdok och/eller på andra visstider och stipendier.
– Nio år av högt kvalificerad akademisk verksamhet för att se om någon har tillräckliga meriter för en meriteringstjänst. Lärosätena verkar vara dåliga på att rekrytera eller på att värdera kandidater, vilket är konstigt eftersom de värderar forskning och utbildning hela tiden, säger hon, och tillägger:
– Att det är sämre villkor i många andra länder är inte en anledning för oss att anpassa oss neråt.
