Ett par man håller på att rigga en gigantisk 3D-skrivare som kan skriva ut på ett område på 6 x 2 x 2 meter.
– Själva skrivarmunstycket, extrudern, är monterat på ”en vanlig hederlig industrirobot” som går på en åkbana, förklarar Emil Johansson, forskare och projektledare på Rise.
Han visar några septitankar som ligger staplade och som skrivaren har tillverkat. Bredvid står också en kajak som har skrivits ut i två halvor som ska monteras ihop. Skrivaren sprutar ut smält termoplast som läggs lager på lager, man kan se skarvarna mellan lagren som räfflor i den färdiga produkten.
– Vi skriver ut septitankarna i återvunnen plast och kajakerna i träfiberkomposit, vi är så miljövänliga vi kan, säger Emil Johansson som är civilingenjör från Chalmers.
Han berättar att additiv tillverkning, som det heter när 3D-printing används i industrin, var väldigt hett på 00-talet, sedan minskade intresset och forskningen upphörde. Men i början på 2010-talet upptäckte man att Sverige började halka efter och för några år sedan tog man upp forskningen igen.
Avancerade 3D-skrivare för metall
I den stora industrilokalen pågår även en mängd andra verksamheter, men Emil Johansson visar in i ett slutet rum som är uppbyggt inne i lokalen, med speciella utsugsanordningar. Där inne står två 3D-skrivare för metallpulver.
De fungerar helt annorlunda än skrivaren för plast. I en sluten kammare placerar maskinen ett tunt lager metallpulver, det kan vara av aluminium, stål eller titan. Med laser smälts sedan metallpulvret på de delar som ska byggas upp innan ett nytt lager metallpulver läggs på. På det sättet kan de mest komplicerade strukturer skapas.
Emil Johansson visar exempel på produkter som rotorblad till turbiner och olika demonstrationsobjekt.
Han påpekar att det är en mycket dyr teknik som för att bli lönsam kräver speciella anledningar till att använda den, det kan vara behov av korta ledtider eller komponenter som är omöjliga att framställa på annat sätt.
Att tekniken är kostsam gör också att Rise har en nyckelfunktion för att företag ska kunna komma igång att använda den.
– Maskinerna är dyra, kringutrustningen är dyr och framför allt är det dyrt att bygga upp expertis, säger Emil Johansson och pekar på sig själv och arbetskamraten som passerar förbi.
En lång rad sammanslagningar
Vi befinner oss på Argongatan, i ett industriområde i Mölndal. Det här är bara en av väldigt många platser som Rise finns på. Och det är inte så konstigt eftersom Rise skapats genom att en lång rad forskningsinstitut successivt har slagits samman, förklarar Pia Sandvik, vd för Rise, senare per telefon.
– Sammanslagning av forskningsinstituten har funnits på agendan under en längre period. Det blev ordentligt manifesterat 2014 när både finans- och näringsdepartementet bestämde att vi skulle samla de olika instituten i ett bolag, säger hon.
Det här föregicks av en utredning som idéhistorikern Sverker Sörlin gjorde redan 2006.
– Han pekade på att Sverige behöver ett industriforskningsinstitut som har förmåga att jobba både mot de nationella aktörerna, finnas på en internationell arena och kunna göra större investeringar i test- och demoanläggningar. Framför allt skulle det vara en viktig komponent i ett forsknings- och innovationssystem som Sverige har saknat, vilket också formulerats i regeringens forskningsproposition 2016.
– Det finns även två OECD-rapporter, en från 2012 och en från 2016, som tydligt pekar på att Sverige behöver få större utväxling av de pengar som man lägger på forskning och att man borde stärka institutssektorn i Sverige.
Omsätter flera miljarder
Rise omsätter nästan 3,6 miljarder svenska kronor.
– Av den kakan är 20 procent statliga anslag, så kallade strategiska kompetensmedel som vi använder för att driva projekt och bygga kompetens. 24 procent kommer från forskningsfinansiärer som exempelvis Vinnova. Sedan är 6 procent från EU och resterande 50 procent från näringslivet och offentliga sektorn som köper uppdrag av oss.
Pia Sandvik säger att förhållandet till universiteten är gott.
– För lärosätena är det här ett paradigmskifte, givet att vi under så lång tid haft ett system där instituten varit små och inte haft någon framträdande roll och där universitet och högskolor stått för samverkan.
Rise har samverkansavtal med alla de stora lärosätena i dag.
– Vi har allt att vinna på att hitta formerna för samverkan mellan akademi och institut. Rises uppdrag är att vi ska jobba för att stärka konkurrenskraften i svenskt näringsliv och bidra till hållbar tillväxt.
En tredjedel disputerade medarbetare
Rise har drygt 2 800 medarbetare varav 30 procent är disputerade. Det gör Rise till det fjärde största forskningsinstitutet i Europa. Basen för de tidigare självständiga forskningsinstitut som ingår i Rise har alltid varit teknisk forskning.
– Men vi börjar bygga på en del med samhällsvetenskaplig forskning, med jurister, psykologer och beteendevetare. I dag kommer inte alltid de tekniska lösningarna ut i användning på grund av att det finns policyer, regelverk och lagstiftning som hindrar. Ett exempel är självkörande bilar som inte får köra på vanliga vägar. Vi har flera jurister som jobbar med den här typen av frågor.
Till sist trummar Pia Sandvik in sitt huvudbudskap:
– Vi har nu ett nytt forsknings- och innovationslandskap, det ser annorlunda ut än det gjorde för fyra år sedan, säger hon.
Återvinner textil på molekylnivå
Tillbaka till Rise i Mölndal. När Emil Johansson visat 3D-skrivarna slussar han mig genom vindlande korridorer med kontorsrum på sidorna till Hanna de la Motte. Hon arbetar i en annan del av Rises verksamhet på Argongatan.
Hanna de la Motte är forskare och projektledare, utbildad i organisk kemi vid Lunds universitet och 2012 disputerad inom organisk kemi vid Chalmers tekniska högskola. Sedan dess har hon jobbat med återvinning av textil, hållbarhet och cirkulär produktion med fokus på cellulosabaserad textil som bomull. Hennes enhet arbetar med återvinning på molekylnivå.
– En av de stora svårigheterna med att återvinna textil är att det oftast är flera typer av fibrer blandade, som bomull och polyester. Då gäller det att utveckla metoder för att separera de olika beståndsdelarna, säger hon.
Återvann 30 ton sjukhustextilier
Det är enklast att göra med textilier där sammansättningen är känd, kontrollerad och stabil, som lakan som används på sjukhusen.
Hanna de la Motte och hennes kollegor är mycket medvetna om att det är dyrt och komplicerat att ta fram nya processer så de har sneglat på att det inom svensk skogsindustri finns många väl utvecklade processer för cellulosafibrer.
– Vi har tillsammans med Chalmers tekniska högskola och Södra skogsägarna utvecklat ett projekt, Blend Re:wind, som resulterade i att Södra i höstas återvann 30 ton utslitna sjukhustextilier.
Man separerar bomull och polyester varvid bomullen bryts ned till en massa som det går att spinna nya textilfibrer från. Polyestern delas upp i sina kemiska beståndsdelar som sedan kan gå in som råmaterial i kemiindustrin.
– Men för att den processen ska bli lönsam krävs stora volymer. Ett problem är att det inte finns någon central insamling av textilier som kan förse industrin med råmaterial. Mitt perspektiv är att återvinning ska vara vettig. Den ska inte slösa med energi eller bli dyr, säger Hanna de la Motte.
Kan återvinna till helt annan produkt
Hon påpekar att hon jobbar för hållbarhet och en cirkulär produktion.
– I vår enhet jobbar vi med molekyler – det är vår styrka att vi förstår materialen. Då kan man skruva på egenskaperna på molekylnivå för hållbarhet och bra funktionalitet. När man återvinner olika material på molekylnivå är det inget som säger att det måste bli samma typ av produkt igen. Det mest kända är väl att man kan göra textilier av gamla petflaskor.
Hanna de la Motte är också gästforskare vid Chalmers tekniska högskola där hon nyligen haft en doktorand och handleder postdoks och exjobbare. Hon är även gästforskare i Wien, på BOKU University of Natural Resources and Life Sciences.
– Det är väldigt roligt att jobba på ett forskningsinstitut, det är så dynamiskt. Jag jobbar ju samtidigt i akademin. I början på veckan kan jag handleda en doktorand på universitetet, senare i veckan kan jag ha möte med industrin om deras strategier. Det är väldigt stimulerande, säger hon.
Vad gör du här?
Mikael Larsson, forskare i gruppen Miljö och hållbar kemi, Rise.
– Jag jobbar dels med livscykelanalyser, dels med att säkerställa att produkter inte innehåller farliga kemikalier. I våra forskningsprojekt har vi ofta flera företag som partner. Bland annat är jag med och driver nätverket Kemikaliegruppen med betalande medlemmar från industrin där vi tillhandahåller information om kemikalier i varor.
Vad är det för grupp du jobbar i?
– I vår grupp på 18 personer jobbar vi med olika perspektiv på de här frågorna. Mer än hälften är kvinnor, åtta har disputerat och två har en lic.
Vad har du för bakgrund?
– Jag är civilingenjör i kemi från Chalmers tekniska högskola, med inriktning materialkemi. Jag kom direkt hit från Chalmers, här har jag jobbat i två år.
Hur är det att jobba här?
– Det är väldigt varierat, man lär sig nya saker hela tiden, och får ett stort nätverk.
Vem passar det här jobbet för?
– Om man vill jobba med forskning och ha en tydlig mottagare i industrin och vill se effekt snabbt tror jag det här är rätt ställe att arbeta på.
Fotnot: Reportaget gjordes innan coronakrisen var fullt utbredd i Sverige. Rise uppger i april att man följer myndigheternas riktlinjer och att de som kan jobba hemma gör det. Dessutom har man ställt om verksamheten för att stötta samhälle och näringsliv under krisen. För mer information, se rise.se
