När Felicia Hogrell under sin utbildning vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, gjorde praktik på ett slakteri reagerade hon starkt på hur grisarna avlivades inför slakt. I debattartikeln skriver hon att när grisarna kommer i kontakt med koldioxid får de ren och skär panik.
Varför skrev du debattartikeln?
– Det var för att jag ville väcka en samhällsdebatt kring koldioxidbedövning. Och också berätta för personer som inte vet hur det ser ut, säger Felicia Hogrell.
Hade du räknat med att SLU skulle reagera på debattartikeln?
– Nej, det hade jag inte, särskilt inte när det jag säger är sådant jag lärt mig på utbildningen och erfarenheter jag fått från utbildningen. Och det är forskning från SLU som visar att koldioxidbedövningen är oerhört ångestframkallande. SLU har inga invändningar mot mina fakta.
Felica Hogrell berättar att två dagar efter debattartikeln kom två representanter för ledningen på utbildningen in i klassen.
– Vi skulle egentligen ha en annan föreläsning i helklass, men de höll i stället en diskussion kring negativa konsekvenser av att veterinärstudenter går ut i media och varnade för att det kan skada utbildningen. De försökte väl få det att framstå som att det inte skulle handla om mig men eftersom min debattartikel fått väldigt mycket uppmärksamhet vid den tidpunkten var det uppenbart för alla att det gjorde det.
Hur tänkte du då?
– Jag blev ju väldigt förvånad och illa berörd av hur den diskussionen fördes. Så jag kände mig tvungen att försvara mig inför hela klassen om varför jag hade skrivit och att jag faktiskt hade rätt att göra det. Det var även andra klasskamrater som försvarade mig.
Senare blev hon kallad till ett möte med vicedekanen.
– Vi träffades någon vecka senare. Vi pratade länge, 1,5 timme. Framför allt till en början upplevde jag att jag blev påhoppad med frågor om varför jag hade valt att skriva i Expressen, om jag kunde gjort på ett annat sätt och om jag var medveten om vilka konsekvenser det kunde få för utbildningen. Jag kände mig illa berörd. Jag försökte också ta upp vilken behandling jag hade fått i helklass av de andra personerna från ledningen. Men dekanen frågade mest om jag tyckte det låg något i det som de hade sagt.
Varför anmälde du SLU till JO?
– Jag läste på och förstod snart att SLU inte agerat korrekt. Därför började jag fundera på vad jag kunde göra, och då verkade det som att en JO-anmälan var en rimlig lösning. Sedan skickade jag ärendet till Centrum för rättvisa, som tar sig an vissa fall utan att ta betalt. Det är ju svårt att som ensam student försöka skriva ihop en anmälan och veta vad som är juridiskt rätt och fel. Det är också en jobbig situation när man står som ensam student mot en myndighet som man dessutom är i beroendeställning till.
Felicia Hogrell tar examen i januari nästa år och ska nu skriva examensarbete.
– Det är många andra veterinärstudenter som reagerar just på koldioxidbedövningen men som kanske inte tror att man kan uttala sig och göra något åt det. SLU:s agerande kan avskräcka andra från att våga uttala sig i framtiden. Det är det som jag vill komma åt med min anmälan, jag vill inte att SLU ska kunna göra så här mot någon annan student, och inte andra lärosäten heller. Vi studenter har faktiskt yttrandefrihet också, säger hon.
SLU kommenterar inte anmälan
Tyvärr kan Universitetsläraren inte delge SLU:s inställning.
Så här svarar universitetets pressansvariga Ulrika Borg via mejl:
”Vi ger enbart en skriftlig kommentar i nuläget: Vi som universitet värnar självklart yttrandefriheten. JO-anmälan har ännu inte inkommit till SLU och vi har därför ingen möjlighet att svara på frågor kopplat till den. När vi väl har fått anmälan kommer vi grundligt utreda ärendet.”
Universitetsläraren frågar Helena Myrin, jurist på Centrum för rättvisa och Felicia Hogrells ombud:
Hur är rättsläget i den här frågan?
– När det kommer till högskolestudenters uttalanden i media finns det ingen rättslig vägledning gällande repressalieförbudet. Men den grundlagsfästa yttrandefriheten innebär att en myndighet inte får ingripa vare sig formellt eller informellt mot någon för att han eller hon använt sig av sin rätt att yttra sig i media eller liknande. En myndighet får inte heller försöka motarbeta att någon använder sig av sina rättigheter. Det vi önskar att JO klargör är att repressalieförbudet skyddar studenter på samma sätt som anställda, säger Helena Myrin.
Har Felicia Hogrells ärende bäring för universitetslärare och forskare?
– Om man som anställd företräder en myndighet så kommer JO:s beslut i ärendet att ha bäring gällande hur man förhåller sig till studenter och deras yttrandefrihet. Som representant för en myndighet måste man vara väldigt försiktig om man diskuterar någons publiceringar som i Felicias fall, så att det inte på något sätt uppfattas som att man försöker avskräcka anställda eller studenter från att yttra sig i media.
När det gäller anställdas egen yttrandefrihet och repressalieförbudets omfattning, finns det redan mycket praxis, men hur just det här fallet påverkar anställdas rättigheter beror på vilka uttalanden JO gör.
Vad händer nu?
– JO ska inom kort fatta beslut om myndigheten ska inleda ett remissförfarande i ärendet. Gör JO det så får SLU yttra sig, sedan kommer det att bli skriftväxling. Det kan dröja ett år till ett beslut, säger Helena Myrin.
Inga JO-uttalanden gällande studenter
SULF:s förbundsjurist Carolina Öhrn kommenterar:
– Det finns många uttalanden från JO som gäller yttrandefrihet för anställda inom offentlig verksamhet. Man har en väldigt hård hållning från JO:s sida hur man ser på åtgärder som arbetsgivare vidtagit mot anställda som använder sin yttrandefrihet och uttalar sig i olika frågor. Men det verkar inte finnas uttalanden från JO på samma sätt när det gäller studenter. Därför är det viktigt att belysa det här och få ett uttalande från JO vad som gäller studenter. Det ska bli intressant att följa det här och se vad JO säger.
Är det oklart vad som gäller för studenter?
– Nej, yttrandefriheten gäller för det allmänna i förhållande var och en. Det handlar också om universitetens efterlevnad av grundlagen. Även ur den meningen är det här intressant, hur lärosätena hanterar efterlevnad av våra grundlagsenliga rättigheter, säger Carolina Öhrn.
