Forskningsproppen lär bli en pandemipropp

Frågar man Matilda Ernkrans (S), minister för högre utbildning och forskning, ska det läggas en forsknings- och innovationspropp i höst, senast före årsskiftet.
Detta trots att Ernkrans och andra ministrar i dagsläget och högst sannolikt en lång tid framöver har mer än fullt upp med politisk hantering av coronakrisen.

Men det är förstås inget som hindrar att coronapolitiken kommer att sätta sin prägel också på forskningsproppen.
När jag nyligen intervjuade Matilda Ernkrans berättade hon att diskussioner pågår, i bland annat regeringens forskningsberedning, om att man behöver ”fånga in” pandemifrågan i proppen.

Det brukar heta att forskning ska ta sig an ”de stora samhällsutmaningarna”, men i dag kan de sägas ha kokat ner till en enda, bekämpningen av corona.
Därmed ligger det i korten att propositionen får ett mindre mångsidigt innehåll, att resurserna koncentreras till forskning om sådant som vaccin och smittskydd och att den kanske redan nu kan kallas Pandemiproppen.

Den politik som fastslås i en forsknings- och innovationspropp ska peka ut riktningen de kommande fyra åren, i optimistiska stunder heter det till och med att perspektivet ska vara tio år.
Men som bekant är det lätt hänt att det akuta nuet också påverkar uppfattningen om framtiden, som i och med smittspridning och bekämpning av covid-19 framstår som svår att föreställa sig.

I medierna fortsätter efterfrågan på Bestämda Besked.
När kommer vaccinet? När uppnås så kallad flockimmunitet? Än så länge vet vi inte ens säkert hur det ligger till med immunitet i förhållande till covid-19.
Ett enormt globalt fokus ligger just nu på tester, att så många som möjligt ska testas. Vilket givetvis är begripligt och bra, men eftersom den som testar negativt kan bli smittad nästa dag framstår tester knappast som lösningen, den som ska göra det möjligt att återgå till det vanliga.

Det enda man kan veta säkert är att behovet av tester skapat en gigantisk marknad. En marknad som, liksom när det gäller ansiktsskydd, också innehåller tvivelaktiga produkter.
När framtiden är påfallande oviss kan det finnas poänger med att se bakåt och påminnas om den politiska hanteringen av den så kallade fågelinfluensan, H5N1.

2005 förutspådde David Nabarro, professor i global hälsa vid Imperial College i London samt WHO-rådgivare att minst 150 miljoner människor skulle komma att dö, i fågelinfluensa.
Nabarros utspel, uppbackat av WHO, bidrog till att kicka igång en världsomfattande hamstring av antiinfluensamedel, främst tamiflu. Minst 40 länder började lydigt shoppa mediciner för miljardbelopp, tillverkaren Roche kunde närmast häpet iaktta sina stigande försäljningssiffror.

I Sverige var det Hans Wigzell, professor i immunologi, rektor vid Karolinska institutet mellan 1995 och 2003, samt inte minst regeringens ”särskilde rådgivare i forskningsfrågor”, som fick fart på hamstringen.
Efter att Wigzell hade intervjuats i Expressen (februari 2006) och berättat att han skaffat ett lager tamiflu till sig och sin familj tömdes apoteken på antiinfluensamedel.
Det fanns kritiska röster, i forskarvärlden och som den respekterade vetenskapsredaktören Inger Atterstam i Svenska dagbladet.
Men regeringen (ledd av Göran Persson (S)) lyssnade, föga oväntat, på sin egen rådgivare, Hans Wigzell som för övrigt gärna framhöll att han hade ministrarnas öra.
Vilket kom att innebära att Sverige anslog cirka 130 miljoner till inköp av tamiflu.

Det dröjde dock inte länge innan det stod klart att tamiflu och andra antiinfluensaläkemedel visade sig närmast verkningslösa, vilket Chocranenätverket visade i en genomgång i The Lancet, byggt på 51 rapporter om antivirusmedel.
Resultatet blev att tamifluförråden raskt förpassades till hemlig lagerförvaring och generad glömska.
Det i efterhand panikdrivna agerandet från bland annat Sveriges regering var också lätt att glömma med tanke på att fågelinfluensan aldrig blev någon pandemi och att det, jämfört med corona, var en beskedlig smitta.

Jämförelser mellan fågelinfluensa och coronavirus blir därmed inte särskilt rättvisa, kanske inte ens relevanta.
Men man kan ändå se det som en påminnelse om hur epidemier och pandemier påverkar politiska beslut, om att hot mot liv och hälsa triggar lukrativa marknader och falsklarmande lobbyister, som kan få genomslag för ovetenskapliga åtgärder och inköp.

Det må bli en pandemipropp i stället för en mer traditionell forsknings- och innovationspropp, men förhoppningsvis är den forskningsberedning som Matilda Ernkrans lyssnar på mer nyanserad än den i sammanhanget egenmäktige Wigzell.
Framför allt kan man hoppas att Ernkrans förmår att, trots allt, fokusera också på andra forskningsfrågor och även om framtiden som sagt framstår som både skrämmande och diffus, ändå försöka sikta på ett tioårigt perspektiv.

MarieLouise Samuelsson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se


Kategorier: Krönikor, MarieLouise Samuelsson, Politik