Vi hade stämt träff i cafeterian, en av mina tidigare studenter och jag. Under samtalets gång visade han upp en mugg som han fått av sina elever. De ville visa sin uppskattning efter avslutad termin. På muggen fanns Astrid Lindgrens ord som hon låter Lotta på Bråkmakargatan uttala: ”Det är konstigt med mej. Jag kan så mycket!”
Han hade några år tidigare gått ut lärarutbildningen och nu tyckte vi båda att det var kul att med kaffet i hand sitta ner en stund och reflektera kring utbildningen och hans tid därefter som lärare. Han berättade att han älskade sitt lärarjobb och stortrivdes. Första tiden hade inte varit lätt. Mycket jobb och flera av eleverna som inte hade varit enkla att hantera.
Jag lyssnade uppmärksamt och ställde nyfikna frågor under samtalet. Att han nu var en duktig och populär lärare hade jag av en tillfällighet fått höra från några bekanta vars barn gick på samma skola som han undervisade på. Jag hade varit en del av hans lärarutbildning och vet att han verkligen hade fått kämpa med studierna. Han hade inte några toppbetyg.
Det som slog mig under samtalet, och som jag mer än en gång noterat i möten med flera före detta lärarstudenter, är att våra mätbara betygsmetoder inte alltid står i korrelation till studenternas senare yrkesliv som lärare.
Eftersom jag varit lärarutbildare under ett antal år har jag åtskilliga gånger stött på tidigare lärarstudenter. Jag har inte alltför sällan mött de som fått högsta betyg i allt, men som efter en kort tid sadlat om till ett helt annat yrke. På min fråga om varför, är svaret ofta att de inte fick mötet med eleverna att stämma.
I det fortsatta samtalet med den före detta studenten frågade jag vad han skulle säga var en avgörande faktor för ett framgångsrikt lärande. ”Att bygga goda relationer”, blev svaret och så tillade han, ”det var knappast den kunskapen som utgjorde en 7,5-poängskurs på lärarutbildningen”. Inom forskningsmiljön Livslångt lärande som jag själv tillhör, forskas det inom detta område om vad det är som får individer att engagera sig i lärandet, men även i det informella lärandet, det icke mätbara. Hur skapar man engagemang och motivation hos eleverna?
En kollega som forskat på personer med missbruksproblem har här ett intressant svar. En av de viktigaste faktorerna för att få en missbrukande person att bli av med sitt drogberoende är att få en god relation till en person som hen känner ett stort förtroende för och som inte vill förstöra eller göra hen besviken. Utifrån det växer en inre motivation fram hos den missbrukande personen.
Det brukar sägas att ingen är oersättlig och det stämmer så till vida att det alltid finns någon som kan överta ditt jobb. Men ingen kan överta en god relation. Där är du som lärare unik och inte utbytbar. Relationsskapandet tar tid, men när elever och lärare finner varandra skapas ett äkta engagemang och här finns en nyckel till framgång hos en lärare. Lärarstudenter tar in så mycket mer än bara undervisning. Kunskap är som kondition, när vi slutar träna försvinner den, men goda relationer och dess minnen lever alltid kvar.
När jag lämnade honom drog jag mig till minnes min egen studietid, och handen på hjärtat, så är det just mina lärares bemötande jag minns allra bäst. Hade de därtill gedigna kunskaper och god metodik gjorde det självklart inte saken sämre, tvärtom.
Men skolan är en del av det livslånga lärandet och som den tidigare lärarstudenten uttryckte, lärandet måste förstås i sin helhet. En helhet som ytterst handlar om att dagligen bygga goda relationer med eleverna. Detta relationsbyggande kan vi inte mäta, men det är helt avgörande och vi kan se effekterna av det i form av förmodade goda studieresultat.
Då kan vi, som Astrid Lindgrens Lotta på Bråkmakargatan, inkludera inte enbart ett formellt lärande utan även ett informellt lärande i det livslånga lärandet och säga: ”Det är konstigt med mej. Jag kan så mycket!”, och stolt ta emot en mugg från eleverna som ett bevis på framgång.
Anders Dybelius
Universitetslektor i historia,
Högskolan i Jönköping
