Till det som inte bör glömmas är att Karolinska institutets rektor Ole Petter Ottersen på en etikkonferens talade sällsynt klarspråk om KI:s samarbeten med Kina och Hongkong.
När frågan väcktes om det är realistiskt att tro att KI kan tillämpa svenska regelverk i ”KI:s kontor i Kina” och Ming Wai Lau Centre svarade rektor följande:
”Vi har inte tillgång till etiska tillstånd i projekt som görs i utlandet. Så där har vi faktiskt inte helt koll på vad som händer, även om våra egna forskare är involverade. Därför är det ett problem om vi inte kan se in i etiska prövningar när våra forskare är engagerade i andra länder.”
Kommer då rektors öppenhet att få några konsekvenser? Eller var det helt enkelt ett pragmatiskt konstaterande, av att det har ett etiskt pris att göra forskningsaffärer med vissa länder och att det är ett pris åtminstone KI är beredd att betala?
Frågeställningarna har därefter bleknat bort, seminariet hölls för en dryg månad sedan vilket känns som väldigt sedan, då coronakrisen liksom medfört en ny tideräkning.
Det där som KI-seminariet diskuterade, svenska forskare som är engagerade på plats i andra länder blir just nu irrelevant när gränserna stängs och resor omöjliggörs.
Ja, coronakrisen har rubbat alla spelplaner och infört nya perspektiv och aspekter på internationell verksamhet och andra frågor som nyss var viktiga för högskole- och forskarvärlden.
Nyss var lärosäten och andra företrädare för sektorn ivrigt upptagna av sina inspel till forskningspropositionen, nu känns det långt ifrån självklart att det alls blir någon propp i höst.
Högskoleprovet ställdes in och därmed blev de aviserade hårda tagen mot fuskare automatiskt en icke-fråga.
Och när stängningen av campus innebär att övervakade salstentor omvandlas till hemtentor märks få diskussioner om risken för fusk, om nu inte någon tänkt ut en lösning med tentavakter som genomför sitt uppdrag på distans.
En för högskole- och forskarvärlden mer uppiggande effekt av smittspridningen är det intensiva intresset för forskning, det råder sannerligen skördetider för tredje uppgiften, när forskare dygnet runt når ut i en bred medieoffentlighet.
Virologer och epidemiologer har dominerat tv- och radiosändningarna och är ständigt efterfrågade, detta trots att de genom att uppträda som just forskare ger medielogiken en match, när de i stället för att leverera kraftfulla oneliners ägnar sig åt att resonera och vägra vara tvärsäkra.
Och utvecklingen alstrar dessutom ett myller av nya forskningsfrågor, för forskare från alla områden att sätta tänderna i, redan nu eller senare.
Samtidigt kan man undra hur högskolesektorn, forskningen och forskare påverkas av de stängda gränserna, då krisläget sätter käppar i många hjul i det som nyss var självklart internationell verksamhet.
Det är ju inte så länge sedan vi oroade oss för effekterna av en hård brexit, vars befarade effekter i dag framstår som närmast idylliska jämfört med corona-paradigmets järnridåer.
Visst fungerar de digitala kontaktvägarna, men vad händer med den forskningsinfrastruktur som kräver spetskompetent bemanning på plats? Kan experimenten vid CERN ske på distans och hur går det med uppbyggnaden av ESS, med tanke på att det i dagsläget jobbar strax över 500 personer, varav cirka hälften ingenjörer och tekniker, från totalt 56 länder på ESS i Lund?
I distansarbetets och reseförbudens tid går också de internationella konferensernas korridorsnack om intet.
Även fikarumsfaktorn försvinner, den som så många framgångsrika forskare brukar framhålla, hur idéer uppstår i den informella kontakten med kolleger. Strukturerade videomöten på bestämda klockslag är något annat än slumpartade, spontana möten och oväntade diskussioner.
Att i förväg gissa hur krisen förändrar samhället är självklart lika omöjligt som det var att förutse det som skulle hända, hur corona skulle drabba samt påverka.
Men i något skede blir det förstås läge att plocka fram mer eller mindre väsentliga frågor ur karantänen.
Och när det drar ihop sig till forskningsproposition kan man hoppas att Ole Petter Ottersens rättframma konstaterande finns med på ett hörn och kan bidra till mindre av hyckleri kring den etiska prislappen för samarbeten med diktaturer.
MarieLouise Samuelsson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se
