Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

Här är institutionen som är en riktig cirkus

En av världens få högskoleutbildningar i cirkus finns vid Stockholms konstnärliga högskola. När studenterna tar examen är de eftertraktade artister. Men som forskningsfält är cirkus nytt – och söker sin plats inom akademin.

20 mars, 2020
Jennie Aquilonius
Cyr-ringen har fått sitt namn efter den kanadensiske

Robyn Haefeli spärrar ut armar och ben i den stora metallringen som snurrar runt runt. Plötsligt drar hon upp kroppen och hänger med armbågarna över ringkanten med uppdragna knän. Det är något kyligt i cirkushallen och Thierry Maussier, lektor i cirkus, är klädd i en lysande gul fleecetröja. Han sitter på en tjock matta och ger Robyn Haefeli instruktioner på franska, han kommer från Frankrike, hon från Schweiz.

Thierry Maussier

Han förklarar att det gäller att dra upp knäna vid rätt ögonblick för att inte tappa balansen, och samtidigt göra små rörelser för att ringen ska fortsätta snurra.
– Det tar tre månader för åksjukan att gå över, säger Thierry Maussier med ett leende.

Den så kallade cyr-ringen är populär just nu, berättar han. Cirkusartisten befinner sig inuti ett snurrande hjul och gör olika trick. Det har fått sitt namn efter den kanadensiske cirkusartisten Daniel Cyr, som utvecklade ringen 2003.

200 sökande till 16 platser
Cirkushallen är mer hög än lång här vid Institutionen för cirkus vid Stockholms konstnärliga högskola. På förmiddagen har förstaårsstudenterna på kandidatprogrammet lärarledd träning här. Omkring 200 personer från hela världen brukar söka de 16 platserna på programmet, som har antagning vartannat år. De sökande har ofta gått förberedande cirkusskolor och ansöker genom att skicka in en video av sig själva. 60–70 personer kallas sedan till en antagningsvecka med bland annat intervju och praktiska prov.

Institutionen har just nu sju masterstudenter. På masterprogrammet går ofta utbildade artister som vill utveckla ett projekt. På institutionen finns även fristående kurser, bland annat i handstående.

Alisan Funk

En trappa upp från cirkushallen ligger en mindre matsal med röd köksö och taklampor klädda i grön tyll. Det doftar friskt när Alisan Funk pressar en citron. Sedan oktober 2019 är hon lektor och chef för kandidatprogrammet. Hon skriver också sin doktorsavhandling om cirkus i högre utbildning vid McGill University i Kanada.
– Högskoleutbildning och forskning är nya företeelser inom cirkus. Det första högskoleprogrammet i västvärlden initierades av den franska regeringen 1985. Men redan 1927 öppnade MN Rumyantsev State School of Circus and Variety Arts i Moskva med ett fyraårigt program där studenterna även läste akademiska ämnen säger Alisan Funk.

Stark önskan att få tänka kritiskt
Hon menar att framväxten av högskoleprogram och forskning handlar om att cirkuskonsten behöver en inkubationszon. De flesta lärare och forskare är själva artister som känner en stark önskan att få tänka kritiskt kring sin praktik. Att få tid och plats att utforska, förstå och utveckla.
– Många försöker hitta sätt att prata om, göra och förstå cirkuskonsten utifrån en konstnärlig kunskap, och bygga den kunskapen hos sig själva och publiken. Cirkus är värdefullt på samma sätt som andra konstformer: artisterna speglar samhället, ställer frågor, observerar och engagerar människor. Mer specifikt för cirkus är att vi får se känslor och fysiska prestationer som vi sällan upplever annars.

Men när vi säger ordet cirkus, fortsätter Alisan Funk, är det fortfarande den klassiska cirkusen som dyker upp i folks huvuden. Den med tält, djur och resande trupper. Där showen består av en serie akter från olika discipliner och platser. På 1800-talet och första hälften av 1900-talet bestod truppen ofta av, eller var centrerad kring, en familj. Akterna gick i arv inom familjen och varje akt hade sin egen kostym, ljussättning och musik. En ringmästare kom in mellan akterna och presenterade nästa artist.

På 1960-talet uppstod nycirkusen när cirkus mötte teater och dans. Tälten fanns kvar och även upplägget med separata akter som följde varandra. Men ringmästaren försvann och akterna hölls ihop av showens tema, ljussättning och musik.
– Den samtida cirkusen – det är här vi är nu – utmanar den klassiska cirkusens och nycirkusens koder. Den samtida cirkusen säger: tänk om det inte finns någon akt, om det bara är en stor show, som en dansföreställning eller konsert? Och om det inte är flera discipliner, utan en? Hur mycket kan jag utforska på en lina under en timme?

Studenter blir eftertraktade artister
I Sverige startade organisationen Cirkus Cirkör den första eftergymnasiala utbildningen i cirkus 1997. Den togs 2005 upp av dåvarande Danshögskolan och blev en högskoleutbildning. I rapporten Modern samtida cirkus – en kartläggning (2017) skriver Kulturrådet att Sverige är ett av få länder i världen som har en högskoleutbildning i cirkus: ”Utbildningen har sökande från hela världen och studenterna är eftertraktade artister när de utexamineras.” Men infrastrukturen är svag, enligt kartläggningen saknas lokaler både för att träna och uppträda, vilket gör att artisterna måste söka sig utomlands.

Alisan Funk är inte oroad över bristen på scener. Hon gör en cirkelrörelse med handen och säger att utvecklingen är som en spiral. Först behövs kvalificerade cirkusartister. De kommer sedan att driva på för platser att uppträda. Sedan gäller det att bygga en publik som är intresserad av mångfalden inom och utvecklingen av samtida cirkus.
– Vi rör oss åt det hållet. Sedan vill många artister också resa för att bygga nätverk och få erfarenhet hos välrenommerade kompanier.

Det är högt i tak i cirkushallen där studenterna tränar när de knipit en av de 16 åtråvärda platserna på kandidat­programmet med antagning vartannat år. Foto: Bengt Söderström

Fler vetenskapliga artiklar 
Cirkus som forskningsfält växer. Alisan Funk berättar att antalet vetenskapliga artiklar och konferenser om cirkus ökat under 2010-talet, särskilt under de senaste fem åren. Forskarna studerar kopplingen mellan cirkus och allt från genus till etnicitet, fysiologi, skador och dramaturgi. Men det finns ingen vetenskaplig tidskrift specifikt för cirkusforskning. I stället får forskarna publicera sig i tidskrifter om till exempel fysisk träning, teater och dans. I dag är fler tidskrifter villiga att publicera cirkusforskning, jämfört med för några år sedan, upplever hon.
– Men mycket information är fortfarande inlåst i opublicerade avhandlingar, artiklar och masteruppsatser. Det är frustrerande. Folk går tillbaka och publicerar data från dem nu, eftersom ingen ville publicera dem när de skrevs.

Alisan Funk forskar själv om cirkusutbildning, kursplaner, programstrukturer och upplägg. Genom sitt arbete kom hon i kontakt med Stockholms konstnärliga högskola och blev imponerad av cirkusutbildningen. Den pedagogiska filosofin är att studenterna behöver utrymme att hitta och utveckla sin egen konstnärliga riktning. Därför finns det mycket tid i kursplanen för att de ska kunna träna på egen hand.
– Det skiljer sig från många andra cirkusutbildningar, som följer traditionen med en gymnastikliknande disciplin där du måste uppnå en viss teknisk nivå innan du får utforska. Här vågar man tänka: Varför inte se vad studenterna kan göra?

Redan under det första året börjar studenterna med mindre forskningsprojekt. De får lära sig att hitta frågor och metoder för att utforska dem. Det kan vara en fysisk, kreativ eller emotionell fråga. Metoden är ofta deras disci­plin.
– Vi försöker göra det möjligt för studenterna att använda sin praktik för att utforska idéer och utveckla cirkus som inte liknar något som de sett tidigare, säger Alisan Funk.

Forskat om handstående
Ute i cirkushallen får studenten Robyn Haefeli allt bättre pli på armar och ben i den snurrande cyr-ringen.
– Bien bien! berömmer Thierry Maussier.

Förmiddagens lektion närmar sig sitt slut. Efter lunch ska han undervisa en grupp studenter i handstående. Själv har Thierry Maussier kunnat stå på händerna sedan han var sex år och började med gymnastik hemma i Frankrike. Under många år arbetade han som cirkusartist med handstående som specialitet. Här på Institutionen för cirkus har han forskat om handstående som fysisk konstform och pedagogik, tillsammans med kollegan Camilla Damkjaer.

Han gjorde olika tester med två studenter. Till exempel om ögonen (att se var du står) eller öronen, där balanssinnet sitter, spelade mest roll. Vad hände om studenterna blundade? Inte mycket visade det sig, synen var inte särskilt betydelsefull. Uthållighet visade sig också vara viktigare än explosiv styrka. För Thierry Maussier blev forskningen framför allt ett sätt att binda ihop de erfarenheter som han samlat på sig under 30 år.
– Det var bra för mig att göra det genom forskning, jag förstår min egen undervisning bättre nu och fick många av mina idéer bekräftade. Jag tror att många cirkusskolor skulle kunna jobba bättre med handstående, säger han.

Vad gör du här?

Marie-Andrée Robitaille

Marie-Andrée Robitaille, lektor i cirkus och doktorand.
– Jag doktorerar i performativa och mediala praktiker med specialisering i cirkuskoreografi. I min avhandling utforskar jag cirkus med hjälp av rörelsedialog.

Vad betyder det?
– När vi komponerar en akt använder vi till exempel ljud för att förhöja ett trick, skapa en viss stämning och tala om för publiken när de ska applådera. Jag vill hitta nya uttryck där alla element i uppträdandet arbetar tillsammans. Jag använder sensorer som kopplar ihop ljud och rörelse. I stället för att ha musik som talar om för publiken hur de ska känna får du en dialog mellan rörelse och musik. Om sensorerna sitter på cirkusartisten kan hen lyssna till sina egna rörelser och publiken kan både höra rörelserna och se ljudet.

Du har också forskat om kvinnor inom cirkus?
– Ja, att synliggöra och hitta nya sätt att representera kvinnor har varit ett viktigt arbete under de senaste tio åren. Det är fortfarande färre kvinnor som syns på de professionella scenerna. Men det är också allt fler kvinnor som formar grupper och intar olika scener tillsammans, det var ovanligt för tio år sedan.

Jennie Aquilonius

Fullständigt namn på verksamheten: Institutionen för cirkus vid Stockholms konstnärliga högskola.

 

Antal anställda: 12.

 

Högsta chefen: Walter Ferrero, prefekt.

 

Huvudsäte: Stockholm.

 

Omsättning: 23,3 miljoner kronor år 2019.

 

Verksamheten startade: Första kullen med studenter på kandidatprogrammet började sin utbildning i augusti 2005.

 

Målsättning med verksamheten: Bedriva forskning och utbildning inom cirkus.

Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Debatt och krönikor

MarieLouise Samuelsson

MarieLouise Samuelsson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 3, 2024
Nummer 2, 2024
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023