Nuvarande lagstiftning och processer, i grunden anpassade för medicinsk och naturvetenskaplig forskning och dess villkor, hotar nu viktiga aspekter av humanistisk forskning. Det gäller reglerna om arkivering av forskningsdata samt etikprövningsprocessen.
All forskningsdata ska arkiveras på berörd högskola eller universitet. Syftet är egentligen vällovligt: andra forskare ska kunna använda samma data, och vem som vill ska kunna kontrollera att en forskare dragit rätt slutsatser genom att själv studera materialet. Vad gäller stora kvantitativa undersökningar är detta logiskt.
Tyvärr blir det något annat när samma regler appliceras på kvalitativa intervjuer som berör känsliga personuppgifter som till exempel religion eller politiska åsikter. Reglerna i dag säger att intervjuer – inklusive känsliga personuppgifter och uppgifter som gör att informanten kan identifieras – ska arkiveras på högskolan och dessutom kunna lämnas ut enligt offentlighetsprincipen. Inspelningar och utskrifter av dessa (som inte får anonymiseras) blir alltså offentliga om de inte kan skyddas av sekretess.
Forskaren har inget inflytande över om forskningsdata sekretessbeläggs eller inte, och vilka andra beslut som fattas angående materialet – dessa beslut ligger högre upp i högskolans hierarki. Sekretessreglerna är snåriga och svårtolkade, och så mycket står klart att ingen informant kan garanteras konfidentialitet som varit brukligt inom fältstudier.
I klartext betyder detta att intervjupersonernas identitet och svar riskerar att bli offentliga. Detta omöjliggör de facto intervjuinsamling som gäller exempelvis mindre och kontroversiella religiösa grupper. Om detta klargörs för intervjupersonerna – vilket det av etiska skäl absolut måste göras – kommer många av dem att inte vilja ställa upp på intervjuer. Det innebär att forskning på dessa grupper omöjliggörs, och fältet lämnas fritt för journalistik och spekulationer, vilket inte gagnar samhällets kunskaper om dessa grupper och i förlängningen samhällstilliten från grupper som avviker från mainstream.
Enda sättet att kunna utlova konfidentialitet är att inte spela in intervjuerna. Alla som arbetar med intervjuer vet hur mycket inspelning och utskrifter betyder för forskningsprocess och resultat. Att endast arbeta med anteckningar (som räknas som arbetsmaterial och sannolikt inte behöver arkiveras, även om det finns olika åsikter här också) stympar forskningen och gör den betydligt mindre tillförlitlig. Dock ser det ut som att det är det enda sättet som forskning på liknande grupper kan möjliggöras.
Vi önskar en revision av tolkningen av offentlighets- och sekretesslagen som antingen undantar forskningsintervjun från offentlighetsprincipen, alternativt att arkiveringen endast innefattar den anonymiserade utskriften av intervjun och inte inspelningen. Det är, vad vi kan se, enda möjligheten att kunna fortsätta med denna typ av forskning.
Nästa problem är etikprövningsprocessen. Alla är överens om att forskningsetik är en viktig aspekt av forskningen. Enligt etikprövningslagen ska forskningsprojekt som hanterar känsliga personuppgifter genomgå formell etikprövning. Så har det varit under lång tid och innebär en önskvärd säkerhetsfunktion.
Problemet är att etikprövningsansökningarna numera är mycket tidskrävande, tar ganska många timmar att fylla i samt en väntetid på flera månader innan man får svar, och kostar dessutom pengar. När det handlar om större forskningsprojekt, säg tre eller fyra år långa, är det förstås ingen större sak att ägna en eller två veckor åt att skriva en etikprövningsansökan. Men inom humaniora är projekten ofta korta och avgränsade. Forskaren kanske går ut till en religiös grupp och gör ett fåtal intervjuer och skriver sedan en artikel baserad på materialet. Projektet kan ha en tidsplan på fyra eller fem veckor – och att då ägna en vecka till att skriva en etikprövningsansökan blir orimligt.
Enda sättet att undvika detta blir då att anpassa frågorna i intervjun. De får helt enkelt inte behandla känsliga personuppgifter – det vill säga man får inte fråga om individens religiösa tro eller andra privata övertygelser. Intervjun får i stället behandla frågor om exempelvis gruppens historia och ideologi och inte innefatta något personligt som gäller exempelvis religion. Att detta kraftigt hämmar forskningen är självklart. Forskning om till exempel omvändelser, avfallsprocesser eller mystiska upplevelser och många andra viktiga teman omöjliggörs.
Vi önskar att ansökningsförfarandet hos Etikprövningsmyndigheten förenklas när risken för forskningspersoner enbart innebär standardbetonade risker, såsom att känsliga personuppgifter hanteras. En muntlig dialog skulle kunna vara att föredra för att försäkra sig om att forskaren tillämpat vedertagna åtgärder för att skydda informationen. Det behövs också mer medvetenhet kring humanistisk forsknings särskilda villkor.
Humanistiska forskare måste tillåtas att anpassa forskningsprojektet allteftersom processen fortgår, utan att ny etikprövning krävs för varje förändring. Att studera människors vanor och inre liv är ingen mekanisk och förutsägbar process. Lagstiftaren måste förutsätta att erfarna forskare har en förmåga att forma etiska omdömen om sin egen verksamhet.
Liselotte Frisk, professor i religionsvetenskap, Högskolan Dalarna
Fredrik Karlsson, lektor i etik, Högskolan Dalarna
Tomas Axelson, docent i religionssociologi, Högskolan Dalarna
Per Faxneld, docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola
Olav Hammer, professor i religionshistoria, Syddansk Universitet, Odense
Katarina Johansson, doktorand i sociologi, Åbo Akademi
Sanja Nilsson, fil. dr, religionsvetenskap, Göteborgs universitet
Karin Årman, doktorand i utbildningsvetenskap, Högskolan Dalarna
