Ska gängkriminaliteten ta plats i forskningsproppen?

Kommer också forskningspropositionen att involveras i den glödheta politiska trenden att bekämpa gängbrottslighet och ungdomsrån?

Frågan är faktiskt inte opåkallad. Inte om man noterar hur ofta det understryks att forskningen och forskarna förväntas ta sig an ”de stora samhällsutmaningarna”.
Matilda Ernkrans (S), minister för högre utbildning och forskning, påminner gärna om samhällsutmaningar relaterat till forskningen, hon gjorde det exempelvis när hon medverkade vid den årliga rektorskonferensen i Steningevik i januari.

Och det råder inget tvivel om att brottsbekämpning för tillfället ligger högt på regeringens (liksom oppositionens) lista över stora utmaningar, något som innebär att också departement som inte borde ha med saken att göra sveps med när tough-on-crime-tåget går.
Senast var det utrikesdepartementet och utrikesminister Ann Linde (S) som fick bidra till regeringens hårda-tag-linje genom den häpnadsväckande åtgärden att utse en särskild ambassadör med uppdrag att ta itu med den svenska brottslighetens internationella förgreningar.
Detta trots att brottsbekämpning är inrikespolitik och internationell brottslighet är ärenden för Interpol och Europol.
Att flera departement ägnar sig åt samma fråga är i sig inte ovanligt, men det gäller för varje minister att stå på sig för att värna sina områden, inte låta sig dras med i symbolpolitiken eller hamna i skuggan av mer offensiva statsrådskolleger.

Bland annat därför är det potentiellt oroväckande att utbildningsdepartementet redan är påfallande angeläget om att betona att hela regeringen står bakom det pågående arbetet med forskningspropositionen och att utbildningsdepartements roll (bara?) är att samordna.
Denna generöst inkluderande hållning till andra departement är visserligen formellt korrekt, såtillvida att regeringen kollektivt ansvarar för en forskningspolitisk proposition.

Men framläggande av proppen är också ett tillfälle (de är ju inte alltför många) för ansvarig minister att kliva fram och tala för sin politik, helt enkelt att skryta lite, framhålla specifika satsningar och att som minister så att säga personifiera frågorna.
Vilket skulle innebära att Matilda Ernkrans blir lika tydligt förknippad med sitt område som Peter Hultqvist (S) är med försvarspolitiken.

Vägen fram till att ansvarigt statsråd skriver under propositionen bör inte heller präglas av en alltför bussig attityd till statsrådskollegerna, utan snarare ägnas aktiv dragkamp mellan departementen och inte minst med finansdepartementet.
Det är i den maktstriden som pengarna fördelas, det är den som avgör hur det blir med, exempelvis, finansieringen av forskningens infrastruktur och ett nytt system för styrning och resurstilldelning.

Ingen begär att Matilda Ernkrans redan nu ska ge konkreta besked om innehållet i forskningsproppen, men hon har i alla fall nämnt vad man kalla en utmaning, nämligen frågan om genusforskare som drabbas av hot och hat.
När ministern 13 februari intervjuades i SVT:s Kulturnyheterna refererade hon till den kommande forskningspropositionen och hur hon ska inleda samtal med universitet och högskolor för att ”redan i höst ha hittat en väg fram där vi är tydligare med hur vi skyddar en fri akademi och en fri forskning”.

Det är utomordentliga ambitioner som dock väcker nyfikenhet, på vad det är för skyddsåtgärder ministern föreställer sig, hur retoriken ska förvandlas till trovärdig praktik?
Ambitionerna påminner också om den eviga frågan om vad som menas med ”fri forskning”. Som statligt finansierade myndigheter är universitet och högskolor näppeligen fria att säga blankt nej när forskningspolitiken pekar ut vissa ”samhällsutmaningar” som angelägenheter för forskningen.

Och om regeringen, oppositionspolitiker och medier fortsätter ha lag och ordning högt på dagordningen ska vi nog inte bli förvånande om en bit av kampen mot kriminalitet letar sig in i forskningspolitiken.
Nu är långt till dess proppen ska läggas fram, det politiska intresset för brottsbekämpning kan ha svalnat och något helt annat ha blivit den stora samhällsutmaningen.

Det är intressant att prova den osannolika tanken att forskning och högre utbildning skulle kunna segla upp som de nya heta frågorna, kring vilka politiker kommer med dagliga utspel och tävlar om vem som lovar att tillföra flest miljoner.
Om man fortsätter på det osannolika tankespåret kanske regeringen rentav kunde slå till med en särskild ambassadör för forskningsfrågor.
Vilket åtminstone inte skulle kunna avfärdas som hundra procent symbolpolitik, eftersom forskning, till skillnad från regeringens brottsbekämpning, är en internationell angelägenhet.

MarieLouise Samuelsson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se


Kategorier: Krönikor, MarieLouise Samuelsson, Politik