Framtidens samhälle kräver ny syn på samverkan

Samverkan är en naturlig del av forskningen och ses ibland som nyckeln till framtiden. Men retoriken som omgärdar begreppet riskerar att dra undan mattan för en verklig samverkan. Det skriver tankesmedjan Humtank, som förordar en förnyad diskussion om vem och vad samverkan är till för.

21 februari, 2020
Kristian Petrov, Isak Hammar, Petra Ragnerstam, Leif Runefelt

Det här är en debattartikel. Åsikterna som uttrycks är skribentens/skribenternas egna.

Även om universiteten främst har ett forskningsuppdrag måste forskare kunna kommunicera med det omgivande samhället. Däri ligger en del av forskningens existensberättigande, samtidigt som demokratin fördjupas. I 1977 års högskolelag stipulerades därför att universiteten har tre uppgifter. Vid sidan av utbildning och forskning poängterades att kunskapen skulle spridas till allmänheten, i dagligt tal benämnt ”tredje uppgiften”.

2009 omdefinierades tredje uppgiften till ”samverkan” med intentionen att uppnå en större symmetri mellan akademi och samhälle, i stället för att forskarna mer oförutsägbart portionerade ut sina resultat till en kunskapstörstande allmänhet men väsentligen kvarstod innanför lärosätets murar. Som kan utläsas av den nya forskningspropositionen har samverkan sedan dess seglat upp som forskningspolitikens favoritord.

I en ny rapport uppmärksammar tankesmedjan Humtank att den nuvarande samverkansmodellen rymmer blinda fläckar. För även om ”samverkan”, till skillnad från ”spridning”, förutsätter ömsesidighet mellan akademi och samhälle, så måste begreppet breddas för att synliggöra fler samhällsutmaningar och vetenskapsområden.
I det nya samverkansbegreppet finns en ideologisk laddning som vittnar om att det inte är universiteten själva som äger det. När lärosätena beskriver samverkan använder de gärna ord som ”tillverkning”, ”produkter”, ”metoder”, ”tillväxt”, ”industri” och ”infrastruktur”. Innovationsstödjande avdelningar vid universiteten har poppat upp som svampar – talande nog under den engelska beteckningen ”Grants and Innovation Office” (GIO) som visar att ambitionen inte stannar vid en svensk allmänhet utan siktar vidare mot en internationell marknad. Deras syfte är att bistå vid samarbetet mellan akademi och samhälle där målet stavas ”kommersialisering” och ”nyttiggörande”.

Alla dessa signalord bekräftar en tämligen instrumentell syn på kunskap som slagit igenom under de senaste decenniernas tillväxtorienterade marknadsanpassning av offentliga verksamheter, med ökade krav på resultatredovisning, tidsbesparing och riktade resurser. Framgången bedöms i relation till tydliga och mätbara mål, som definieras utifrån vad man tolkar som förväntningar från externa beställare. En ”pinnjakt” ledsagad av indikatorer som präglas mer av pengar än visioner kan emellertid skapa ett system som uppmuntrar till att man uppfyller målen mekaniskt utan att utveckla den vardagliga verksamheten i grunden.

I universitetens fall handlar denna verksamhet om ett långsiktigt och självständigt sökande efter kunskap som – för att citera mottot hos Karlstads universitet – ”utmanar det etablerade och utforskar det okända” – utan yttre restriktioner. Den tillväxtbetonade samverkansdiskursens förkärlek för patentorienterad innovation och branschorganisatorisk anknytning har inte bara en slagsida mot näringsliv och offentlig sektor, på bekostnad av bland annat föreningslivet.

Diskursen riskerar också att på förhand diskvalificera en betydande del av forskningen som icke-samverkansbar. Om man i stället haft en bredare syn på samverkan hade även andra dimensioner av forskningen blivit synligare, inte minst inom humaniora. Man kan fundera på hur samverkan hade sett ut om ledorden också inkluderat ”helhetssyn”, ”omvärldsförståelse”, ”självinsikt”, ”kritiskt tänkande”, ”livskvalitet”, ”social hållbarhet”, ”demokratiutveckling”, ”medborgerlig bildning”, ”interkulturell kommunikation” eller ”kreativa näringars” roll för ett välmående och hållbart samhälle.
Sådana värden får en framträdande plats i FN:s Agenda 2030, där världens stater åläggs att främja välbefinnande, livslångt lärande och jämställdhet för alla, samt fredliga och inkluderande samhällen för en hållbar utveckling. Det är Humtanks uppfattning att dessa utmaningar inte kan mötas utan de humanistiska vetenskaperna.

Men bilden är inte svartvit. Humanister är bäst i klassen inom akademin på att nå ut med sin forskning till allmänheten i populärvetenskapliga sammanhang. Även om det nya samverkansbegreppet förutsätter symmetri måste även denna kommunikativa impuls värnas då det är en grund för vidare samarbete.
Samtidigt bör vi humanister bli bättre på att aktivt göra oss relevanta, det vill säga visa hur vår kunskap är meningsfull, och inte bara säga att den är det. Vi behöver göra upp med självbilden som ”onyttiga” och även erkänna att exakt allt vi gör inte är lika samhällsrelevant.

Vetenskap förutsätter akademisk frihet vilket innebär ett problem om samverkansbegreppet ”ägs” av externa aktörer. Men humaniora är medskyldigt till den uppkomna situationen. Som Vetenskap & Allmänhet har visat är humaniora det mest diffusa ”vetenskapsområdet” för allmänheten. Här har humanister ett ansvar att positionera sig tydligare. Men uppgiften ligger också på universiteten – och deras kommunikatörer – vilka har bidragit till att snäva in samverkansuppdraget så att humanisters forskning i många fall osynliggörs.
Lärosätenas hemsidor reflekterar framför allt det man uppfattar som näringslivets förväntningar på snabba innovationer och tekniska specialistkompetenser, och inte det som är humanioras syfte, att förstå omvärlden och oss själva lite bättre, vilket är en annan nytta, men likväl en nytta så värdefull som någon, även för näringslivet.

Humtank föreslår att GIO-avdelningarna, liksom innovationsmyndigheten Vinnova, tydligare reflekterar humanioras bidrag till samhällsutvecklingen samtidigt som humanister aktivt försöker visa fram sin egen potentiella ”samhällsnytta”. För att initiera samverkan kan förutsättningslösa dialogträffar anordnas där olika samhällsaktörer kan möta forskare direkt och tillsammans formulera idéer om problem, behov, intressen och visioner i ett bredare samhällsperspektiv. Då följer universiteten inte bara en extern dagordning utan deltar i att formulera den.
Ett annat förslag är att införa kurser i samverkan på universitetens forskarutbildningar – så som kurser i högskolepedagogik bidragit till att höja undervisningens status. Då skulle den utbildade forskaren bli lika mycket forskare som aktiv samhällsaktör.

Kristian Petrov, docent i idéhistoria, ledamot Humtank
Isak Hammar, fil.dr. i historia, verksamhetsledare Humtank
Petra Ragnerstam, fil.dr. i engelska, ledamot Humtank
Leif Runefelt, professor i idéhistoria, ledamot Humtank

Kristian Petrov, Isak Hammar, Petra Ragnerstam, Leif Runefelt

Vad tycker du? Skicka in din replik eller debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

MarieLouise Samuelsson

MarieLouise Samuelsson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 3, 2024
Nummer 2, 2024
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023