Jag har lovat min dotter att inte arbeta för mycket

Jag sitter på mitt kontor, klockan är 19.00 och jag har jobbat över, igen. Doktorandanställningen innehåller ingen övertidsersättning. Jag knappar vidare på mitt tangentbord. Varför sitter jag kvar?

När min dotter var en vecka gammal skrev jag ett brev till henne där jag lovade att ”försöka att inte arbeta för mycket”. Jag skrev det på riktigt brevpapper med min mest snirkliga handstil – allt för att göra löftet mer bindande. Dock skrev jag brevet medan jag förberedde en föreläsning i stället för att vara föräldraledig.
Genom kontorets glasvägg kan jag nu åter se korridorens kvällsmörker. Utanför glasväggen står ingen som tvingar mig att stanna – eller?
Den brittiske filosofen Jeremy Bentham designade i slutet av 1700-talet en byggnad som han gav namnet ”Panoptikon”. Det var en fängelsebyggnad där alla fångar skulle uppleva sig som sedda vid alla tidpunkter. Bentham åstadkom detta genom att placera fångarnas celler i en cirkel samt genom att låta den inåtriktade väggen av varje cell bestå av genomskådligt galler. I mitten av den cirkulära fängelsebyggnaden placerades sedan fångvaktaren som obehindrat kunde se in i samtliga celler.

Benthams krydda i Panoptikon bestod av att fångvaktaren, genom en serie ljusinstallationer och persienner, inte själv kunde bli sedd. Fångarna fick därför anta att fångvaktaren alltid var närvarande och att de alltid var övervakade – även om övervakaren egentligen var borta en heldag på en kurs i mindfulness.
Panoptikon gjordes känd i vår tid genom Michel Foucaults maktanalys i boken Övervakning och straff. Foucault menade att Panoptikons design ledde till att fångarna internaliserade fångvaktarens roll och började disciplinera sig själva. En effektiv och modern styrning uppnåddes! Ingen behövde stå utanför gallret och stirra. Fångvaktarens logik kröp själv in och byggde sig ett litet bo i huvudet på cellernas invånare.

I enkätstudien Hur mår doktoranden? (gjord 2012 av ST, TCO och SFS – en uppföljningsstudie är nu på gång) rapporterade sex av tio doktorander att deras arbete påverkade deras privatliv negativt. Sex av tio doktorander rapporterade även att de måste arbeta över minst två dagar i veckan för att klara sitt arbete. Doktorander borde bli bättre nej-sägare.
Vi borde stirra kollegor, tidskriftsredaktörer och studenter stint i ögonen och säga: ”Tyvärr har jag redan arbetat 40 timmar denna arbetsvecka och ämnar därför avlägsna mig från arbetsplatsen. Detta för att skapa en långsiktigt hållbar arbetssituation för universitetsväsendet.” Jag har ännu inte hört mig själv säga de orden.

I mörkret utanför min glasvägg står ingen fångvaktare. Han bevakar bättre inifrån min hjärna. Där har han satt sig tillrätta och påminner om att det är hård konkurrens om postdoktorsanställningar och forskningsmedel. Han gör mig akademiskt fri att stanna och piska min egen rygg. Jag borde tillbudsanmäla att det kryper in småfolk i huvudet på mig – det är ett arbetsmiljöproblem.

Tillåt mig erkänna att jag saknar moralen att inte jobba över. Jag inser att min övertid skapar en kultur som öppnar för kvällsarbete i mörka korridorer för nästa doktorand, och för nästa, och nästa.
Jag efterfrågar därför en kompletterande fångvaktare, en som styr mig att styra mina fötter hemåt i tid – en arbetsplatsens etiske utkastare! I väntan på att facket ska frambringa denna strålande hjälte, manas jag hemåt av ett löfte skrivet med snirklig handstil på riktigt brevpapper.

Daniel Fjellborg
Doktorand i statsvetenskap,
Luleå tekniska universitet


Kategorier: Krönikor, Daniel Fjellborg, Arbetsmiljö, Doktorand
Lärosäten: Luleå universitet