Genusvetenskapen är en halmgubbe för hot och hat

Återigen rapporterar media om hat och hot mot genusvetenskap och genusvetare. Angreppen är något som borde oroa fler än de direkt berörda.

Vittnesmålen om hatet och hoten mot genusvetenskapen är väl belagda. Likaså hur detta påverkar forskarna. Omfattningen är däremot svår att uppskatta, det verkar finnas ett stort mörkertal. Men om en enda individ hotas är det en för mycket.

Egentligen borde det vara obegripligt varför denna vetenskapsgren ger upphov till sådana känslor, demoniseras och tillmäts så stor betydelse så att den till och med utropas som ”överkyrka” i akademin.
Till numerären är det verkligen ingen stor disciplin. Jag har inte fått fram några siffror på antalet genusforskare i Sverige. Men enligt UKÄ:s statistikdatabas var 1 500 studenter registrerade inom genusstudier vårterminen 2019. Det totala antalet registrerade studenter samma termin var cirka 326 000.
Det innebär att knappt 5 promille av landets studenter pluggar genusstudier. Rimligen bör andelen forskare och lärare inom ämnet ligga på ungefär samma nivå.

Skribenter som författaren Magnus Linton och Jenny Gunnarsson Payne, professor i etnologi, hävdar att det finns en global antigenusrörelse.
”I land efter land förenas den traditionella högern med extrema nationalister kring idén om en farlig ”genusideologi” som sägs få förödande konsekvenser för familjen, folket och nationen” skriver Magnus Linton i Dagens Nyheter.
Jenny Gunnarsson Payne påpekar i Dagens arena att antigenusrörelsen ser genusvetenskapen som ”genusideologins” motor.

Inte heller i Sverige behöver man söka länge för att finna debattörer som angriper genusvetenskapen. Sedan några år driver ett antal debattörer och politiker vad som närmast kan kallas en kampanj mot ”genusideologin”.

Några exempel ur pressen från de senaste åren får illustrera mönstret:
2015 skriver Susanna Mannelin på ledarplats i oberoende liberala Göteborgs-Posten om ”Urspårad genusvetenskap”.

I samma tidning skriver debattören David Eberhard 2017 under rubriken ”Rensa upp i genusdårskapen”.

Krönikören Emma Jaenson skriver 2018 i Dalarnas tidningar under rubriken ”Varför låter vi genusteorier med skakig vetenskaplig grund härja fritt på högskolan?” och fortsätter ”Vetenskaplig forskning grundas oftast i empiriska studier av företeelser i samhället. Men inom genusforskning utgår man i stället från en redan färdig hypotes om strukturer och könsmaktsordningar och härleder sedan orättvisor i samhället utifrån dessa.”.

Den moderate riksdagsmannen Jan Ericson skriver i en debattartikel i Borås tidning 2018:
”´Genusvetenskapen´ har allt mer blivit en lekstuga för vänsterfeminister. Man ägnar större delen av sin tid åt att problematisera det mesta i tillvaron och göra märkliga analyser som delar upp människor i konstruerade grupper som man sedan ställer mot varandra. Drivkraften verkar vara att skapa konflikter.”

Jan Ericson har även lagt en riksdagsmotion om att avskaffa det statliga stödet till genusforskning.

Som annan forskning ska naturligtvis genusvetenskap och genusforskare granskas, diskuteras och ifrågasättas. Men det är svårt att karakterisera den här sortens svepande attacker mot genusvetenskap som en debatt om bra och dålig vetenskap. Angreppen mot genusforskning torde ha väldigt lite att göra med kritik av det konkreta forskningsområdet genusvetenskap.

Tvärtom förefaller det som om de allra flesta som hetsar mot genusvetenskap och dess företrädare inte är särskilt intresserade av vad genusvetare verkligen sysslar med i sin forskning.

Min poäng är att genusvetenskapen i de här sammanhangen är en halmgubbe. Något man skapar karikatyr av och så argumenterar man mot den nidbilden.
Jag kan inte heller komma ifrån att det i kritiken mot genusvetenskapen ligger en stark underton av misogyni.

Utvecklingen med hot och hat mot forskare och forskningsinriktningar borde vara oroande för fler än dem som är direkt berörda, både för kollegor inom andra discipliner och för lärosätesledningar.

Åtgärder från lärosätenas säkerhetsavdelningar är en sak, men man kunde önska en kraftfullare reaktion än hittills från akademin.

Per-Olof Eliasson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se


Kategorier: Krönikor, Per-Olof Eliasson, Akademisk frihet, Arbetsmiljö