Finns det förbjudna ord vid universitetet?

Kommentar till artikeln ”Studenter reagerade starkt på n-ordet”.

Jag skriver den här artikeln med hänvisning till det fall som Universitetsläraren rapporterade om i sitt förra nummer. Den handlade om en lärare som anmälts och klandrats efter att ha använt det så kallade n-ordet i en debatt, rättare sagt det ord som n-ordet ersätter.

Men låt mig inleda med ett påhittat fall:

Det var under en föreläsning om klassifikation och kunskapsorganisation vid ett svenskt universitet som universitetslektor Persson gjorde sitt misstag. Hon pratade om diagnoser och problematiska begrepp och sade: ”I dag använder vi uttrycket ’personer med Downs syndrom’, men förr sade man ’mongoloid’ och ur detta utvecklades också det nedsättande slangordet ’mongo’”. Efter debatten blev Lovisa anmäld av några studenter som menade att hon inte borde ha använt de ord hon gjorde. När frågan utretts av universitetet konstaterade prefekten vid lektor Perssons institution att givet majoritetskulturens förtryck av personer med Downs syndrom borde hon inte ha använt m-ordet. När det gällde ”det där andra som hon sade” hade hon väl bara kunnat säga att det fanns ett nedsättande slangord.

Med mitt påhittade fall om lektor Persson och m-ordet vill jag få fram att det här för min del inte handlar om någon dumdryg kamp för att säga ett specifikt ord som dessutom har rasistiska konnotationer, utan om hur ord ska kunna användas inom den högre utbildningen.

Det jag ser som oroande är obenägenheten att ta hänsyn till kontext och intention bland instanser som har formell makt att vidta repressalier mot universitetsanställda, det vill säga arbetsgivaren. Det för tanken till rapporterings- och repressaliekulturen inom de forna öststaterna och till länder där blasfemi är ett levande begrepp inom juridiken.

För några år sedan skrev jag en text om Mein Kampf där jag citerar Hitler, som bland annat förfasar sig över det han kallar för en ”förnegring” av de frankiska blodsresterna på grund av inflyttning från kolonierna. Läsaren av min text förstår att det är Hitler som uttrycker sig så och att jag reproducerar ordet för att det illustrerar logiken i den nazistiska människosynen, där ”bastardisering” är ett annat ord. Skulle jag kunna säga detta på en föreläsning eller finns det risk att jag skulle bli rapporterad, utredd och föremål för korrigering?

För att visa på de absurda konsekvenserna av kontextlöshet i policytillämpning avseende förbjudna ord, ska jag ta hjälp av en nyhet som CNN publicerade den 21 oktober 2019. Nyheten handlar om säkerhetsvakten Marlon Anderson som kallades in för att hantera en bråkig student vid en amerikansk utbildningsinstitution. Under tumultet skrek studenten ett rasistiskt glåpord mot Anderson:

At first, Anderson said he asked the student to stop calling him that, without saying the word. But the student continued to call him different variations of the word.
Finally, Anderson said he responded: ”Don’t call me (n-word).”
That’s the comment that got him fired.
When contacted for comment, the school did not respond directly to Anderson’s firing, but said it has a zero-tolerance policy for the use of racial slurs.
”We are working to make our school climates the best they can be for all students and staff,” said Gloria Reyes, president of the Madison Board of Education in a statement. ”We’ve taken a tough stance on racial slurs, and we believe that language has no place in schools.”

Skolan hade nolltolerans. Anderson yttrade det förbjudna ordet. Någon rapporterade. Åtgärder vidtogs. Det som gjorde att händelsen blev en nyhet var givetvis kontexten samt att Anderson omnämns som afro-amerikan. Ett exempel på hur den här typen av rapporterings- och korrigeringspraktiker börjar leva sina egna liv. Någon drev ju faktiskt det här fallet av policybrott mot avsked.

Jag skulle tro att fallet i Uppsala uppmuntrar till mer rapportering mot lärare som använder ”förbjudna” ord, samt eventuellt mer krav om kategoriseringar i procent av tillhörighet för att avgöra vem som har rätt att säga vad. Och kanske kommittéer och funktioner med uppgift att sortera och kontrollera. Är det dit vi vill i kampen mot rasism? Är det dit vi vill när det gäller användningen av ord inom den högre utbildningen?

Och avslutningsvis: var står SULF i den här frågan om ord, kontext och rapportering av lärare? Jag skulle tycka att det var otroligt plågsamt om jag blev anklagad för att vara rasist och kallad till möten för att förklara, försvara eller ursäkta mitt språk i förhållande till andras reaktioner efter att ha ”reproducerat ett nazistiskt språkbruk” under en kritisk föreläsning om Mein Kampf.

Håkan Jönson
Socialhögskolan, Lunds universitet

Svar från SULF:

Håkan Jönssons inlägg väcker en fråga som ibland ställs, nämligen om det är SULF:s uppgift att bedöma en medlems vetenskapliga insatser. Som säkert alla inser är det omöjligt för oss som organisation att ha kompetens att bedöma till exempel vetenskaplig oredlighet. Detsamma gäller huruvida användandet av ett visst ord var ett berättigat citat/faktauppgift i ett vetenskapligt sammanhang eller om det var kränkande.

Det vi som organisation däremot kan och ska bedöma är om SULF:s medlemmar blir rättssäkert behandlade i alla situationer, och det gäller också denna form av anklagelser. Det innebär att vi inte tar ställning till huruvida en medlem är ”skyldig” till det ena eller andra utan att vi hjälper medlemmen så att arbetsgivaren behandlar hen på ett rättssäkert sätt. De arbetsrättsliga åtgärder en arbetsgivare vidtar ska följa lagen.

Det innebär att vi företräder personer som kanske har varit oredliga i forskningen, eller kränkande, eller kanske gjort något annat som andra uppfattar som felaktigt i sin tjänstgöring. För oss som fackförbund är det viktigt att man även i sin anställning har rätt till det som artikel 10 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna skrivs om brottsanklagade:

Alla har samma rätt till en rättvis och öppen rättegång vid en opartisk domstol. Det gäller både när man vill bestämma vilka skyldigheter en person har och när man anklagar någon för ett brott.

Git Claesson Pipping
Förbundsdirektör på SULF


Kategorier: Debatt, Etik, SULF, Undervisning