Det har varit svårt att undgå den mediala uppmärksamheten som Moderaternas och Sverigedemokraternas gemensamma lunchande genererat. Men i skuggan av Ulf Kristerssons (M) och Jimmie Åkessons (SD) uppenbara lättnad över sprickor i isen som hållit dem på var sin sida av den neo-konservativa drömmen, där det bruna och det blåa blandas till en dryck som redan fått det att vattnas i munnen på Ebba Busch Thor (KD), så utspelar sig ett annat drama. Ett drama som har med frågan om politisering av svenska universitet och högskolor att göra och som nu fått ett mycket konkret uttryck i och med SD:s medverkan i undervisningen på Göteborgs universitet, GU.
Nu är jag inte (så) politiskt aktiv och jag anser att det tillfaller var och en att hitta egna argument till hur man vill (att andra ska) förhålla sig till det nya politiska landskapet. Men jag är intresserad av och engagerad i utvecklingen av våra lärosäten och då blir det nästan oundvikligt att inte luta sig mot egna preferenser och värderingar (i mitt fall är de rätt rödgröna) när jag väljer att skriva under en protestlista som ifrågasätter beslutet att låta Jomshof (SD) föreläsa vid en av GU:s institutioner.
Nu är inslaget av politiska preferenser i universitetens och högskolornas undervisning inte på något sätt ett nytt fenomen. Och svenska lärosäten bjuder dagligen in företrädare för diverse organisationer och intressen att dela med sig av sina erfarenheter och kunskaper med våra studenter – ett för övrigt allt vanligare och mycket eftertraktat och uppskattat inslag i undervisningen.
Så varför skulle jag ha problem med att Institutionen för journalistik, medier och kommunikation, JMG, vid GU, som bjudit in riksdagens alla partier till att vart och ett ge en föreläsning om deras arbete med politisk kommunikation, också låter SD inta katedern? Varför vilja riskera att utsätta sig för påhopp och hot på sociala medier genom att tydligt ta ställning mot just SD:s medverkan i ovannämnd föreläsningsserie?
Jag har i huvudsak tre argument som jag grundat mitt beslut på.
Det första har med formen, omfattningen och inriktningen på externa föreläsningar att göra. Den ökande efterfrågan på och populariteten av just externa föreläsningar får mig att ifrågasätta på vilket sätt vi uppmuntrar våra studenter att förhålla sig till det vi kallar empiri – det vill säga världen utanför det akademiska rummet.
I princip fria, okommenterade och normativa föreläsningar (vilket jag starkt misstänker att våra gästföreläsningar inom samhällsvetenskap och humaniora ofta är) kan naturligtvis fungera som studieobjekt där vi tillsammans med våra studenter på ett kritiskt och reflexivt sätt analyserar talaren och dess budskap.
Däremot, i ett sammanhang där vi på många av våra kurser – inte minst på grund av bristande undervisningsresurser – väljer gästföreläsningar som ett komplement till och ”bekräftande” av kursernas innehåll och praktiska relevans snarare än just studieobjekt, överlåter vi ansvar för utveckling av förmåga till kritisk och oberoende analys till andra aktörer och plattformar där motiv och intressen inte alltid är lätta att identifiera, granska eller hantera.
Det finns med andra ord skäl till att vara kritisk till själva formen och omfattningen av den typen av föreläsningar som JMG och många andra institutioner väljer att använda. Att dessa föreläsningar sker i en kontext där samtida politiska diskussioner kännetecknas av allt annat än respekt och reson är knappast en förmildrande omständighet speciellt då det finns många och kanske mer lämpliga undervisningsformer.
Paneldiskussioner, debatter, förinspelade tal – som alla på ett mycket tydligare sätt kan användas som undervisningsmaterial och inte recept på framgångsrik kommunikation, styrning och ledarskap – är lättare att motivera än suggestiva budskap framförda av retoriskt slipade partisekreterare, konsulter eller näringslivsledare.
Mitt andra argument för att underteckna protestlistan mot SD:s medverkan i undervisningen vilar på svårigheten att helt och hållet omfamna den principiella premissen och antagandet om att alla åsikter och människosyner har lika värde.
Till min kännedom är SD det enda partiet som öppet förespråkar begränsningar av det fria ordet (bland annat genom sina utspel om mediernas roll i allmänhet och public service i synnerhet) och nyttan av det fria universitetet, om det inte tjänar bestämda – det vill säga politiskt styrda – syften och mål.
Deras offentliga underkännande av och krav på politisk styrning av forskning inom områden som genus, migration, integration och miljö är bara några illustrationer av SD:s forskningspolitiska ambition. Att i just SD:s fall åberopa nyttan av (eller rentav skyldigheten till) att utsätta sig för och ge utrymme till i grunden odemokratiska och anti-humanistiska värderingar, åsikter och perspektiv som strider mot själva idén om ett fritt och oberoende universitet, kan i sig ses som ett steg mot politisering av våra lärosäten.
Jag argumenterar här utifrån min egen tolkning av den berömda inskriptionen som går att finna ovanför ingången till universitetshuset i Uppsala: ”Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större”. Denna omstridda text har genom historien tolkats olika men för min del syftar den på att alla tankar inte är lika värda om de utövas på premisser som strider mot vedertagna vetenskapliga och moraliska principer och ideal.
Eller som det uttrycks av inskriptionens upphovsman Thomas Torilds:
”å menniskans natur är att söka sällhet, hvilken endast genom det goda kan vinnas, så är ock menniskans naturliga och äkta frihet just rättigheten att få göra allt det goda, som hon kan; hvaraf följer, att hvars och ens dygd är måttet för hans frihet. Ty en rättighet, att äfven få göra allt det onda man kunde, skulle vara en rätt till att göra orätt; hvilket icke kan tänkas.”
Det bör därför stå studenter, lärare och forskare fritt att välja bort gästföreläsare som öppet underkänner och hotar de mest fundamentala värden som både våra samhällen och våra lärosäten vilar på.
Det tredje argumentet följer resonemanget ovan om rätt och fel men är till största del personlig. Genom historien har min familj på grund av våra judiska rötter och politiska åsikter utsatts för diverse former av förföljelser. Trots att båda sidor av det politiska spektrumet har visat sina speciella färdigheter i denna kontext så är det bara den högernationalistiska sidan som jag i Sverige upplever har ambitionen (och nu även väljarstödet för) att på nytt omfamna tankar och idéer som får mina barn att fundera på om de måste flytta om SD kommer till makten.
Jag hoppas att min underskrift på protestlistan är ett tydligt svar till mina barn att jag kommer att göra allt jag kan för att varken de eller deras klasskamrater från olika delar av världen ska behöva känna den rädslan.
Så ja, jag förstår varför studenter och mina kollegor runt om i landet känner sig otrygga när SD intar talarstolen. Och jag förstår och stödjer den rösten som säger: nej, här drar vi en gräns för tolerans, vilja och förmåga att lyssna på den andras argument. Det har inget med politiken att göra, eller respekten för avvikande åsikter – det handlar om var och hur du, jag och faktiskt även våra lärosäten väljer att sätta ner foten när rätt och fel återigen riskerar att bli en fråga om nationell, religiös, sexuell, politisk eller biologisk tillhörighet.
Josef Pallas
Professor i företagsekonomi vid Uppsala universitet
