Sveriges nya Kinastrategi måste balansera risker med fördelar

Viktigt att undvika både paranoia och naivitet

28 november, 2019
MarieLouise Samuelsson

Detta är en krönika. Åsikterna är skribentens egna.

Den 17 december ska riksdagen behandla regeringens Kinastrategi, ett dokument med det modesta namnet ”Arbetet i frågor som rör Kina”.
Ett av de områden som tas upp är ”forskning och utbildning” där det fastslås att ”ansvaret för svenskt samarbete med Kina vilar på lärosätena och det forskningsintensiva näringslivet”.
Här hade man kunnat tillägga att inte bara universitet och högskolor utan också regeringen har ett ansvar, genom att Sverige sedan 2017 har ett bilateralt samarbetsavtal som slöts med Kinas dåvarande forskningsminister, Wang Yi, numera utrikesminister.

I strategidokumentet heter det att ”Sverige i dag har ett jämförelsevis underutvecklat forskningssamarbete med Kina”. Vad ”underutvecklat” innebär i sammanhanget förklaras inte, men en inte alltför djärv tolkning är att man hoppas på att Sverige ska bli bättre på att ta för sig av de fördelar som finns i samarbeten med landet som i dag endast överträffas av USA när det kommer till storlek på FoU-budget och som näst efter EU innehar världsrekordet i antal forskare.
För att samarbeta med ett land som har dessa exceptionella förutsättningar har det alltså blivit nödvändigt, för Sverige och andra EU-länder, att ha en särskild strategi, vilket understryker att det är något speciellt med Kina.
Och till det speciella hör inte bara de lockande möjligheterna.

Fallet Gui Minhai är som bekant ett problem i relationerna mellan Sverige och Kina, vilket kortfattat nämns i strategidokumentet som är en genre som inte ger utrymme för särskilt mycket klarspråk, men det finns lite skarpare skrivningar om man går till andra EU-länder.
I november lade det brittiska underhusets utrikesutskott fram sin rapport: A cautious embrace: defending democracies in an age of autocracies, de enväldiga stater som avses är Ryssland och framför allt Kina.

Rapporten, som bland annat refererats i Science Business, varnar för hur Kina kan påverka forskningsagendan i andra länder, helt enkelt hota den akademiska friheten.
Enligt rapporten har Nottingham University, som också är verksamt i Kina, tvingats ställa in arrangemang som relaterar till Tibet och Taiwan. Ett annat exempel är en uigurisk student som under sin tid i Storbritannien övervakats och vars familj i Kina trakasserats.
Ett annat oroande exempel finns i Universitetslärarens rapportering om hur Kinas militärmakt skickar forskare till utländska universitet för att skaffa kunskaper som gynnar kinesisk militär och att Sverige är överrepresenterat när det gäller att ta emot forskare som agerar under falsk flagg.

Så vad ska då Sverige och andra länder göra med den sortens information? Inse att kritik och sanktioner är meningslösa mot ett Kina som är osårbart, utom möjligen i förhållande till USA? Tänka att omvärlden egentligen befinner sig i samma hopplösa läge som demonstranterna i Hongkong, det vill säga att protester inte får Peking-regimen att backa en millimeter?

Rapporten Assessing Europe-China Collaboration in Higher Education and Research, från Leiden Asia Centre, knutet till nederländska Leiden University, inskärper att det är viktigt att ge upp hoppet att Kina skulle utvecklas i mer öppen och liberal riktning.
Sedan några år spelar regimen med öppna kort med vad som gäller, som att Kinas variant av socialism ska vara en del av utbildning och forskning.
I stället handlar det för omvärlden om att väga möjligheter och risker med att samarbeta med det Kina som faktiskt finns och vars globala självförtroende växer, i takt med expansionen av den nya sidenvägen.

Det man framhåller i rapporten är också modet att inse när nackdelarna med ett samarbete är större än fördelarna och att det då är dags att bryta aldrig så lukrativa forskningssamarbeten.
Vilket givetvis är något som svenska universitet och högskolor bör fundera på, i stället för tendensen att blunda och tänka på de pengar Kina kan erbjuda.
Man kan också hoppas att riksdagsledamöterna inför den 17 december inte bara läst regeringens strategi utan också tagit del av sådant som rapporterna från brittiska utrikesutskottet och från Leiden Asien Center.
Det diskussionen om samarbeten med Kina behöver är varken naivitet eller paranoia, utan snarare välinformerade beslutsfattare.

MarieLouise Samuelsson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se

MarieLouise Samuelsson

Håller du med eller inte? Skriv till redaktionen.

Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

MarieLouise Samuelsson

MarieLouise Samuelsson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 3, 2024
Nummer 2, 2024
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023