”Kan du inte le för mig?”
Jag var utomlands på en kurs för doktorander och en äldre professor hade följt efter mig under stora delar av den två veckor långa utbildningen. Han tog sig många friheter: han frågade andra kvinnliga doktorander som är gifta om de kanske borde skilja sig, om jag och han kunde sitta i baren tillsammans, om jag kunde le för honom. Han bjöd upp mig på rummet för att prata om min forskning. Jag ursäktade mig med att jag hellre pratar utomhus. Han svarade att luften på hans balkong är precis lika bra, och jag kände mig inte bekväm med att tacka nej. Varje minut på rummet blev mer obekväm. Efter den kanske femte gången han frågade om mitt nummer fick jag fejka ett samtal för att smita därifrån.
Det finns många exempel som slutat värre. Även på svenska konferenser finns professorer som år efter år gör samma opassande närmanden, men som ändå kommer tillbaka till året efter. Jag har hört om situationer av direkt sexuellt utnyttjande som inte har rapporterats. Jag själv får leva i en kultur där min insats alltid kan ifrågasättas bara på grunden att jag är kvinna inom naturvetenskap, som ju domineras av män.
Det är nu två år sedan den globala rörelsen #metoo bröt ut. I svenska högskolesektorn skrev 2 400 personer under #akademiuppropet, och omvärlden fick ta del av berättelser från individer som synliggjorde de destruktiva beteendemönster som tillåtits existera på våra lärosäten.
Precis som Universitetsläraren nyligen skrev om är doktorander särskilt utsatta på flera sätt. Doktorander är under hård konkurrens vilket leder till stress. En enkät från Karlstads universitet visade att 78 procent av doktoranderna känner press att jobba kvällar och helger. Många har otrygga anställningar eller ingen anställning alls. Kunskapsläget i ämnet är fortfarande bristfälligt men en belgisk undersökning som tillfrågade över 3 000 studenter kom fram till att doktorander har dubbelt så hög risk att drabbas av psykiska problem jämfört med resten av befolkningen.
Doktoranders utsatta position gör att de är sårbara för att bli utnyttjade. Akademins maktstrukturer och kultur bidrar till att sådant beteende kan fortgå. Ett av problemen är den beroendeställning som uppstår gentemot handledaren, då handledaren har stor makt över doktorandens akademiska vardag och framtid.
Enligt SCB har 40 procent av alla kvinnliga doktorander och 18 procent av alla manliga doktorander blivit utsatta för kränkande särbehandling i arbetslivet.19 procent av kvinnliga doktorander och två procent av männen har blivit utsatta för sexuella trakasserier.
De här problemen har varit kända länge, men vi inom Sveriges förenade studentkårer, SFS, hade en förhoppning om att förändringsarbetet skulle sätta igång på riktigt efter #metoo. I september presenterade Universitets- och högskolerådet en rapport där man undersökt arbetet på lärosäten närmare. I rapporten responderar de flesta lärosäten att problemen är rotade i destruktiva maktstrukturer och ojämställda normer. Samtidigt framgår att lärosätens förebyggande arbete nästan enbart utgår ifrån situationsbaserade åtgärder i form av juridiska processer som riktas till utsatta eller potentiellt utsatta individer. Det är alltså tydligt att lärosäten jobbar för långsamt – eller inte alls – med att synliggöra och förändra problematiska maktstrukturer, trots att de flesta lärosäten anser att det är precis det som borde göras.
I november arrangerade SFS tillsammans med Stockholms studentkårers centralorganisation ett panelsamtal på ämnet, med representanter från sektorn samt minister Matilda Ernkrans (S). Alla menade att arbetet inte behöver ytterligare stöd i form av lagändringar och regler. Vi håller med, men vi kan däremot konstatera att arbetet måste gå snabbare, och att lärosäten fortsatt behöver granskas och utvärderas.
Regleringsbreven, som beskriver myndigheternas uppdrag för det kommande året, brukar justeras mot slutet av december varje år.
Vi efterfrågar att det lärosätesgemensamma regleringsbrevet för 2020 ska innehålla ett krav för lärosäten att rapportera sitt arbete mot sexuella trakasserier.
På så sätt blir det tydligare att frågan är prioriterad. Dessutom skulle arbetet synliggöras och bli lättare att följa upp, ett nödvändigt nästa steg för att utveckla arbetet mot sexuella trakasserier. Därför står en ändring i regleringsbrevet högst på vår önskelista i jul.
Pil Maria Saugmann,
ordförande för Sveriges förenade studentkårers doktorandkommitté
