Justering av litteraturlistor räddar inte jämställdheten

Ska vi lägga ner litteraturvetenskapen och omdefiniera ämnet? Det frågar sig Jonas Ingvarsson, docent i litteraturvetenskap, apropå problemet att kvinnliga författare inte ägnas lika stor uppmärksamhet inom grundutbildningen i jämförelse med sina manliga kollegor.

Andelen kvinnor som förekommer bland de skönlitterära författarna inom ämnet litteraturvetenskap i Sverige är cirka 20–25 procent på utbildningens grundnivåer. Det framgår av en undersökning gjord av Kulturnytt i P1 och som diskuterades i Sveriges radio den 25 september.
Jag tror dock inte problemet i grunden löses genom justering av litteraturlistor. Snarare handlar det om historiesyn, och att ta de utmanande perspektiven på allvar. Margaretha Fahlgren, professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, var detta på spåren när hon i radiodiskussionen påpekade att ”kvinnorna är ofta inte i takt med litteraturhistoriens periodindelningar”, och att vi därför måste våga omförhandla de litterära perioderna. Där är vi framme vid pudelns kärna, som jag ser det.

Ett exempel: 1989 kom Ebba Witt-Brattströms med rätta hyllade och omtalade avhandling Moa Martinson: skrift och drift i trettiotalet. Witt-Brattström antydde här att Martinson inte bara var förbisedd, det kunde de flesta hålla med om, men också – att hon var modernist. Men varför, varför, var markören ”modernism” viktig för Witt-Brattström? Handlar det kanske om det som sociologen Pierre Bourdieu betecknade som kulturellt kapital, om att med hjälp av detta erövra åt Moa Martinson en position på det modernistiska och arbetarlitterära fältet? Det är lätt att både förstå och sympatisera med Witt-Brattströms val av strategi (jag har gjort exakt detsamma med Elin Wägners Norrtullsligan från 1908), men det är en strategi som kapitulerar inför en patriarkal historiografi. Om det är något som genusvetenskap, postkolonialism och diskursanalys lär oss är det att historien dikterats av makt.
Jag nämnde Bourdieu. Låt oss vända blicken mot en annan sociolog, nämligen Niklas Luhmann. Han beskriver samhället i form av olika sociala system. Individerna i dessa system är ointressanta, här finns ingen kamp om positioner, nej det som intresserade den tyske sociologen var hur de sociala systemen upprätthåller sina gränser, och relaterar till sin omvärld genom ”strukturella kopplingar”. I förhållande till akademiska verksamheter blir Luhmanns systemteori belysande.

Vi har ett ämne, litteraturvetenskap. Likt alla sociala system vill ämnet upprätthålla sina gränser, men det måste samtidigt förhålla sig till strömningar i samtiden. Ämnet upprättar sålunda strukturella kopplingar till perspektiv som till exempel genusteori och postkolonialism. Fler kvinnliga författarskap uppmärksammas, fler utomeuropeiska texter har fått plats på litteraturlistan, och det har inom ämnet skapats en allmän medvetenhet om att genus och imperialism är faktorer som historiskt påverkat såväl den litterära texten, som den litterära offentligheten. Gott så! Eller?
Nej, eftersom det litteraturvetenskapliga systemet består. Ämnet beskriver med blygsamma undantag samma epoker, ismer, genrer och brytpunkter, kategorier som sedan det tidiga 1800-talet dikterats av västerländska män. Och det är där jag och Witt-Brattström kanske gick vilse när vi ville göra om Wägner och Martinson till modernister, för genom att ge oss in på det uppdraget har vi kapitulerat inför en obsolet historieskrivning. Det är ju – i det här fallet – själva modernismen som måste om- eller bortförhandlas, för att göra den kulturella historien, och inte minst texterna, rättvisa. Å andra sidan är strategin begriplig, eftersom systemet litteraturvetenskap är så svårt att förändra. Hur gör vi ens?

Den tyske litteraturvetaren Friedrich A. Kittler insåg det hopplösa i projektet och valde titeln ”mediehistoria” på sin professur vid Humboldtuniversitetet. Är det den vägen vi ska gå? Omdefiniera vår verksamhet genom att helt enkelt lägga ner ämnet litteraturvetenskap, och skapa nya ämnen, nya kurser, nya litteraturlistor? För mig är inte tanken skrämmande.

Jonas Ingvarsson
Docent i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet


Kategorier: Debatt, Jämställdhet