Onödigt att humanistiska forskare framstår som diffusa

Den kunskap som humanister bidrar med har stor betydelse i en tid av alternativa fakta. Men för att nå ut med den måste humanister själva betrakta humaniora som en vetenskap bland andra, skriver professor Göran Larsson.

Med essän Humaniora en vetenskap som andra (Timbro förlag) har jag försökt att väcka liv i debatten om humanioras relation till andra vetenskapsområden. När värdet av högre utbildning och forskning har blivit alltmer ifrågasatt och humaniora uppfattas som ”diffusa ämnen där det inte går att säga vad som är sant eller falskt”, enligt en rapport från Vetenskap & Allmänhet, finns det anledning att fundera över varför det har blivit så.
Målet med min essä är inte att peka finger åt humanister eller att hävda att alla forskare och lärare vid humanistiska fakulteter ska utforma sin praktik så att den motsvarar medicin eller naturvetenskap. Snarare vill jag lyfta fram den mångfald som finns inom forskarvärlden, så även inom humaniora. Alla som är bekanta med humanistiska fakulteter vet att såväl ämnesbredden som variationen av teoretiska och metodologiska ingångar är mycket omfattande. Denna mångfald är bra och viktig att framhålla. Humanister utgör lika lite som medicinare, utbildningsvetare eller samhällsvetare, ett enhetligt ämnesområde. Trots detta kan kritiken mot humanistiska forskare ibland ta sig essentialistiska uttryck.

Vissa kritiker hävdar att humanister till skillnad från exempelvis fysiker inte ägnar sig åt riktig vetenskap. Denna form av kritik utgår oftast från att all forskning ska vara baserad på naturlagar (nomotetiska lagar). Men en sådan invändning går ju även att rikta mot andra vetenskapsområden som ekonomi, samhälls- och utbildningsvetenskap. Även inom medicin finns det skillnad mellan exempelvis klinisk och vårdvetenskaplig forskning. Därför är kritiken som hävdar att humaniora avviker från annan vetenskap inte mycket mer än ett negativt särartsargument.
Samtidigt framhåller vissa humanister ett positivt särarts­argument. Deras resonemang utgår från att humaniora är något unikt och att vi humanister bidrar med någon extra komponent som inte finns inom andra vetenskapsområden.
Oftast har de som hävdar denna typ av särart svårt att klargöra vad detta ”extra” skulle bestå i. Ibland påpekar någon att man faktiskt arbetar med människor eller att man tillför kritiska eller tolkande perspektiv som om det skulle vara något unikt. Men merparten av dagens forskning handlar ju om männi­skor och vad människor gör för något (hur de handlar, hur de tänker, hur de fungerar, hur de interagerar med sin omgivning, etcetera). Detta är således inte något unikt för humaniora.

På samma sätt blir det problematiskt att hävda att humanister i högre utsträckning ägnar sig åt tolkning. Betänk till exempel alla läkare som tolkar och analyserar provresultat eller röntgenbilder, eller de lärare och psykologer som försöker att förstå hur människor fungerar och lär sig. Läkarens resultat hoppar ju inte ur någon maskin på något mirakulöst sätt. All vetenskap är därför tolkande.
Det finns också anledning att vara skeptisk mot de som påstår att humanioras särart består i att bidra med kritiska perspektiv och ett ifrågasättande av sanningar eller maktstrukturer. Varje innovation inom medicin eller teknik är ju per definition ett ifrågasättande av rådande ordning. Inte heller detta är något unikt för humaniora. Att hävda att endast humanister intar kritiska perspektiv riskerar därför att säga mer om den som uttalar sig än om den forskning och undervisning som faktiskt bedrivs vid icke-humanistiska fakulteter.

Så vad är då poängen med min essä? Poängen är att alla forskare vet vad som skiljer vetenskapligt baserad kunskap från gissningar eller lösa påståenden. Vad som skiljer det vetenskapliga arbetet från allmänt tyckande, önsketänkande eller konspirationsteorier är just dess teorier och metoder. Samtliga studenter som börjar vid universitetet får lära sig några grundläggande principer som ligger till grund för hur forskning bedrivs och vad som skiljer ett vetenskapligt förhållningssätt från åsikter och uppfattningar.
Några enkla principer är: starta med öppna frågor, redovisa dina utgångspunkter (exempelvis vilka källor som har använts), förklara din metod så att läsare kan granska och pröva påståenden, positionera dig i förhållande till tidigare forskning och redovisa alla data som talar emot dina egna antaganden. Dessa principer kan sägas vara grunden till hur vi når fram till prövbar och solid kunskap till skillnad från ett allmänt tyckande. Dessa principer är också nödvändiga eftersom de erbjuder tillvägagångssätt som ska förhindra att våra egna personliga förhoppningar eller önsketänkanden om världen färgar våra studier.
Först genom att tillämpa ett vetenskapligt förhållningssätt kan forskningsresultat prövas och kritiseras. Ju fler av vetenskapernas grundprinciper forskare väljer att avstå från eller ignorera, desto större är risken att bedriva svag eller dålig forskning.

Att utsättas för kritisk prövning är något som alla akademiker är vana vid. När vi skickar in ett manus för peer-review eller när vi åker på vetenskapliga konferenser är syftet just att testa vem som har den mest solida empiriska grunden eller de bästa argumenten för att belägga sina påståenden. Denna kritik är själva livsnerven i vetenskapssamhället. Detta är nämligen hela poängen med vetenskapen. Dessa utgångspunkter måste givetvis gälla för all forskning. Humaniora är inget undantag.
Jag är övertygad om att de flesta humanister (och forskare från andra vetenskapsområden) håller med om att dessas principer är självklara. Dock tycks humanistiska forskare tyvärr framstå som mer diffusa och i högre utsträckning drivna av sina egna personliga önskningar om hur världen borde se ut. Eftersom den kunskap som merparten av humanister bidrar med är av stor betydelse i en tid då alternativa fakta blomstrar och världen tycks bli alltmer komplex, är det beklagligt att humanister uppfattas som diffusa och mindre viktiga än till exempel cancerforskare. Behovet av långa historiska perspektiv och jämförelser över tid och rum är något som behövs i dagens samhällsdebatt. Detta är perspektiv som många humanister kan bidra med.
Humanister bör därför ge sig in i den vetenskapliga debatten i stället för att sitta på läktaren och känna sig missförstådda. Att vi framstår som mer diffusa än till exempel forskare inom medicin och naturvetenskap är ett problem som endast humanister själva kan förhålla sig till.

När högre utbildning blir en politisk stridsfråga (som exempelvis i dagens Ungern) och en skiljelinje mellan olika partier, gör humanister klokt i att fundera över varför just vi uppfattas som mer diffusa än andra vetenskapsområden. Ur samhällets perspektiv är det också viktigt att försvara den fria forskningen och forskares rätt att just granska och ifrågasätta rådande ordningar.
I länder där demokratin är ifrågasatt och där de populistiska strömningarna är som starkast är det just humanistiska fakulteter som först angrips och anklagas för att driva särintressen. Att speciellt humaniora, men också vetenskap och högre utbildning i allmänhet, uppfattas som ett onödigt elitprojekt bör därför oroa både beslutsfattare och forskare. Det är inte en slump att humaniora som forskningsfält är som svagast i totalitära och anti-demokratiska länder.
En klok strategi som humanister bör tillägna sig, enligt min mening, är att betrakta humaniora som en vetenskap bland andra vetenskaper. Genom att peka på likheterna i det vetenskapliga förhållningssättet, snarare än olikheter, blir det lättare att samarbeta med forskare från andra vetenskapsområden. I stället för att framhålla en särart (må den vara positiv eller negativ) ökar också möjligheten för forskare vid humanistiska fakulteter att vara med och lösa de framtida samhällsutmaningarna.
Ett sådant erkännande kommer dock att innebära att vi precis som alla andra vetenskapsområden ska utsättas för kritik när det är behövligt. Men detta är inget problem eftersom denna princip gäller all vetenskap och merparten av humanister redan lever upp till dessa krav.

Göran Larsson
Professor i religionsvetenskap och prodekan vid humanistiska fakulteten, Göteborgs universitet


Kategorier: Debatt, Forskning, Samverkan