Ökad styrning av lärarutbildningen kan påverka hela akademin

Politiker bör fråga sig om de bara är för akademisk frihet i paneler och tal eller om det även gäller vid lagstiftningen. Det skriver Jacob Adamowicz, student vid Lunds universitet.

Januariavtalet utlovade ännu en reform av lärarutbildningen. Nu har direktiven till utredningen kommit och förslagen kan få konsekvenser även utanför utbildningsvetenskapen. I en tid då akademisk frihet står högt på dagordningen, både inom akademin och hos politiker, kan lärarutbildningsutredningen komma att bli mandatperiodens viktigaste utredning.

En lärarutbildning av hög kvalitet bör vara av intresse för alla. En välfungerande skola, med grund i de lärare som är verksamma, är en grundförutsättning för samhället. Därför blir resultatet av lärarutbildningsutredningen viktig. Förutsättningarna för utredningen, både utifrån dess direktiv och i tidsperioden den kommer, gör att de som är intresserade av högskolans styrning i allmänhet bör följa den extra noga. Det bör även tilläggas att Universitetskanslersämbetet endast är klart med ungefär en tredjedel av lärarutbildningarna i pågående kvalitetsutvärdering när utredningen sätter igång. Utredningen kommer alltså mitt i en process som ska visa på vad problemen är. Mina reflektioner inriktar sig främst på hur utredningen kan påverka akademin som helhet. Om förslagen är bra för just lärarutbildningen lämnar jag främst till andra att bedöma.

Den självklara förhandsfavoriten till mandatperiodens mest avgörande utredning var Styr- och resursutredningen, Strut, som presenterades i början av året. Förmodligen kommer utredningens stora uppdrag även att leda till att väldigt lite överlever och blir till politiska förslag. Trots många bra förslag kommer det helt enkelt att vara för svårt för politiker att enas om ett helt nytt övergripande system samtidigt som både splittrade intressenter och finansdepartementet ska hållas nöjda.

Utgångspunkten för utredningen om lärarutbildningen ser dock annorlunda ut. Här handlar det mindre om principer och mer om detaljer. En stor fördel är också att utredningens direktiv redan förhandlats mellan januariavtalets parter. När Strut kanske får igenom något enstaka förslag är det stor sannolikhet att lärarutbildningsutredningen kan få igenom hela paketet.

En intressant del av lärarutbildningsutredningen är att den fått i uppdrag att se över ersättningsbeloppen, de så kallade prislapparna, för att höja kvaliteten genom att till exempel öka antalet lärarledda timmar. Eftersom prislapparna inte bara är kopplade till just lärarutbildningen kan förslagen få bredare effekter för högskolan.

En av Strutens stora begränsningar var kravet att förslagen inte fick vara kostnadsdrivande eller minska på antalet studenter i systemet. Lärarutbildningsutredningen får alltså fria tyglar att faktiskt undersöka de ekonomiska förutsättningarna, något som flera aktörer inom högskolesektorn efterfrågat. Det bör ses som självklart att fler lärarledda timmar kräver mer resurser. Det är positivt att politiken öppnar för att faktiskt hitta lösningar inom detta centrala problem för högskolans kvalitet.

Utredningen kommer att behöva lägga förslag på hur höjda ersättningsbelopp ska finansieras och ett uppenbart förslag är att minska antalet studenter i utbildningssystemet. Färre platser skulle delvis gå emot de senaste årens förda politik men i slutändan kommer nivån på prislappar och takbelopp ändå att bli en fråga i budgetprocessen, där de inblandade partierna kan välja andra prioriteringar.

Utredningen öppnar dock inte bara upp för positiva förändringar. Den lägger även grunden för en diskussion om hur mycket ansvar som ska lämnas till professionen och i vilken utsträckning politiken är villig att tumma på akademisk frihet inom vissa områden för att uppnå mål. Läraryrket är viktigt för samhället och att lärarutbildningarna fungerar blir därför en prioriterad fråga för politiker. I en bredare kontext är det spännande att politiker både vurmar för mer autonomi för högskolan som helhet samtidigt som styrningen ska bli större för just lärarutbildningen. Direktiven för utredningen nämner både högre krav och specifika regleringar. Oavsett om det är bra eller inte, är det uppenbart att politiken inte valt mer frihet för lärosätena som väg framåt för att lösa lärarutbildningens problem.

Utredningen har uppdrag som rimligtvis skulle innebära förslag på fler examensmål, samtidigt som lärosätena själva arbetar för färre. Det ska sägas att just lärarutbildningen redan har många examensmål, något som direktivet till utredningen delvis erkänner genom att säga att examensordningen för utbildningarna inte får bli längre. Konflikten mellan politiker som vill ha större styrning mot lärosäten som vill ha mindre är uppenbar. Utredningen ska föreslå hårdare styrning samtidigt som flera inspel till forskningspropositionen lyfter utbildningens frihet. En förutsättningslös utredning hade kunnat titta på vad den redan hårda politiska styrningen av lärarutbildningen har haft för effekter på kvaliteten. I stället ger direktiven främst utrymme för mer styrning.

Mycket tyder alltså på att styrningen kan bli splittrad för högskolan.  Lärarutbildningen kommer att få politisk styrning som, i alla fall initialt, andra utbildningar inte kommer att ha. Jag utesluter inte att detta inte behövs, men det bör ses i ljuset av att vi bör värna den akademiska friheten. Politiker bör fråga sig om de bara är för akademisk frihet i paneler och tal eller om det även gäller vid lagstiftningen. Frågan för resten av akademin blir om denna typ av mer detaljerad styrning slutar vid just utbildningsvetenskapen, eller om även andra fält kommer att behöva följa efter.

Jacob Adamowicz
Student vid Lunds universitet


Kategorier: Debatt, Akademisk frihet, Politik, Utbildning