Ledarredaktioner vid några av landets större tidningar, bland annat Göteborgs-Posten och Expressen, har kommenterat debattartikeln av Petra Garberding, docent i etnologi vid Södertörns högskola, som publicerades i Universitetsläraren den 25 oktober.
Kolleger vid Södertörns högskola och andra lärosäten har också hört av sig till Petra Garberding och berättat att de känner igen beskrivningen av studenter som har omfattande problem med att uttrycka sig i skrift.
En av alla som läste debattartikeln undervisar i svenska (som främmande språk) vid universitetet i Zagreb och kunde konstatera att hennes studenter skriver bättre än vad många studenter i svenska högskolan gör.
– Den kollegan har tidigare arbetat som lärare i Sverige och hon tror att en förklaring till skillnaderna kan vara att språk och humaniora i stort har högre status i Kroatien, säger Petra Garberding.
– Det känns som om många studenter i Sverige inte är så intresserade av att träna sin skrivfärdighet. De uppfattar det inte som viktigt, inget de har nytta av, i arbetslivet.
”En av tre klarar inte skrivkraven”
Många studenter hon mött är märkbart ovana vid att uttrycka sig i skrift, studenterna berättar också att de i gymnasiet har jobbat väldigt lite med egna texter och inte fått någon feedback på det de skriver.
Petra Garberding förtydligar att det inte gäller alla studenter:
– Några skriver fantastiskt, andra godtagbart, men enligt mina erfarenheter från tre svenska lärosäten kan det numera vara så mycket som en tredjedel av studenterna som inte förmår att skriva de texter som krävs på högskolan. Som jag även betonade i min debattartikel, så är problemet lika utbrett bland studenter som har svenska som modersmål som bland dem som lärt sig svenska som andraspråk eller främmande språk, så det har inget med deras bakgrund att göra.
”Vana att klippa och klistra”
Efter samtal med studenterna har hon insett att problemen framför allt hänger ihop med vilka skolor de har gått i och hur dessa skolor har arbetat med skrivandet.
– Men digitaliseringen har tyvärr också bidragit till att de inte har något grepp om sitt eget språk. De klarar sig jättebra verbalt, men har ingen träning i att skriva med egna ord och ser inte heller poängen med det, eftersom de i gymnasiet blivit vana vid att klippa och klistra ihop texter, säger Petra Garberding.
– Om de, exempelvis, ska skriva om Pierre Bourdieu och Habitus-begreppet tycker de att det räcker att skriva av från internet i stället för att läsa om Bourdieu i kurslitteraturen.
Inte studenternas eller gymnasielärarnas ”fel”
Hon är mån om att understryka att de brister och det ointresse hon talar om inte är studenternas ”fel”, eftersom många av dem fram till högskolan fått godkänt på de flesta proven.
– Ingen lärare har sagt något, vilket får studenterna att känna sig svikna och lurade, säger Petra Garberding, som är noggrann med att inte heller skuldbelägga studenternas tidigare lärare.
– Gymnasielärarna gör ett fantastiskt jobb och är väldigt kompetenta, men förutsättningarna är inte alltid bra, som när de måste kämpa med bristande disciplin i klassrummen.
Språkverkstäder kan hjälpa
Det högskolan kan erbjuda studenter som har svårt att klara av kurserna och som ständigt får skriva nya tentor är extra språkstöd och språkverkstäder.
– Det görs redan stora insatser, men förmodligen skulle det behövas dubbelt så mycket resurser till språkverkstäderna, menar Petra Garberding.
Hon ägnar själv mycket tid åt enskilda samtal med underkända studenter.
– Där känner jag att jag kan göra skillnad, jag ser studenter som växer och mognar, det har hänt att de uttrycker tacksamhet över att ha blivit underkända eftersom det ger dem chansen att klara nästa tenta bättre.
Hon kan också tänka sig att det i större omfattning borde införas högskoleförberedande kurser för den som vill, även om det är tveksamt hur det skulle fungera med tanke på att många studenter inte alls är medvetna om sina svårigheter.
– Kanske är det mer logiskt med högskoleförberedande som del av gymnasieutbildningen.
”Vi ska få ordning på det här”
Petra Garberding beskriver sig som både pessimistisk och optimistisk, gällande den utveckling hon sett de senaste tjugo åren.
– Det är nedslående med en utbildningspolitik som har velat ge elever mer ansvar och att studenter ska vara mer aktiva, när det snarare har blivit tvärtom.
– Men vi kan få ordning på det här, förutsatt att det finns resurser och framför allt att vi tar problemet på allvar, i familjerna, i skolan och i högskolan. Det krävs ett kontinuerligt arbete i skolorna med elevernas läsning och skrivande och elever behöver få regelbunden feedback på sina texter.
– Visst kan man se det som att det inte är högskolans ansvar, men om problemen kvarstår är det är vi som får ta konsekvenserna.
