Det ser i flera avseenden ut att bli en rivstart för den nya nämnden. Trots att inrättandet av en oberoende nämnd för oredlighetsfall stolt framhållits som avgörande för trovärdighet och rättssäkerhet har regeringen inte formulerat någon instruktion för nämndens arbete.
Nämnden ska vara i full verksamhet från 1 januari, men det är ännu inte beslutat vem som ska leda nämndens arbete, inga nämndledamöter är utsedda och det är inte ens beslutat hur många som ska ingå i nämnden.
Nämnden lär alltså inte ha särskilt lång tid på sig för intrimning innan arbetet drar igång den 1 januari, då de knappast behöver sitta och rulla tummarna i väntan på ärenden eftersom nämnden ska ta över vissa av lärosätenas pågående oredlighetsutredningar.
Vilket kan innebära att nämnden direkt får ta sig an Karin Dahlman-Wrights ärende, som åter ligger på KI-ledningens bord efter att oredlighetsrådet vid Göteborgs universitet, GU, avgivit det utlåtande som ledde till att KI-ledningen uppmanade Dahlman-Wright att avgå som prorektor (Universitetsläraren, 19 september).
Men själva ärendet blir KI inte av med, KI-ledningen förväntas ta ställning till GU-rådets slutsatser och, efter att ha inhämtat synpunkter från Dahlman-Wrights medförfattare, fatta eget beslut om att fria eller fälla den avgångna prorektorn.
En intressant aspekt är att KI-ledningen, närmare bestämt förre universitetsdirektören Per Bengtsson, i samband med anmälningarna mot prorektorn kontaktade Stockholms universitet för att få någon som kunde ”bistå Karin Dahlman-Wright under den utredningen”.
Uppdraget gick till rektorsrådet Anders Karlhede som i september redovisade sin uppfattning och genomgång av ärendet till KI:s rektor.
Anders Karlhede ställer sig ytterst tveksam till både KI:s agerande och till GU-rådets bedömning och anser ”att hanteringen av ärendet är i sak felaktig och till skada för såväl KI som universitetssektorn i stort”.
Han försäkrar också att Karin Dahlman-Wright fortsatt har Stockholms universitets fulla förtroende, att hon har högt förtroende i sektorn och att hon ”som t f rektor och prorektor gjort oerhört stora insatser för KI och därmed svensk forskning och utbildning”.
Eftersom Anders Karlhedes utlåtande är något som KI-ledningen själv beställde är det förmodligen lika svårt att strunta i hans rapport som det vore att avfärda utslaget från GU-rådet.
De skilda uppfattningarna om huruvida Karin Dahlman-Wright är skyldig till oredlighet eller inte är också en påminnelse om att det sällan föreligger konsensus när det kommer till forskningsfusk.
Det finns knappast något oredlighetsfall som inte uppfattas som tolkningsbart, gärna relaterat till de anklagade forskarnas status, position och nätverk.
Hanteringen påminner därför alldeles för ofta om hur fotbollssupportrar agerar; synnerligen förlåtande inför egna lagets fulspel, samtidigt som man kräver straffspark för minsta förseelse från motståndarlaget.
Varje fuskfallshantering har sina hejarklackar och buande motståndare och påfallande ofta saknas civilkurage.
Hela Macchiarini-skandalen var och är fortfarande en övertydlig uppvisning i KI-styrets oförmåga att hantera oredlighet och inte minst visar behandlingen av visselblåsarna att den som visar civilkurage genom att slå larm kan drabbas mycket hårdare än den som fuskat.
Risken för visselblåsare att bli utfrysta, polisanmälda och bli av med anslag bidrar till en forskningens tystnadskultur, något som Karl-Henrik Grinnemo och Oscar Simonson, två av visselblåsarna i Macchiarinifallet, ofta påtalar, senast igår den 24 oktober på Sacos högskolepolitiska forum.
När det kommer till Dahlman-Wright-fallet befinner sig KI-ledningen alltså återigen i en prekär situation.
Det är ingen vild gissning att rektor Ole Petter Ottersen kommer att få kritik hur han än gör, att helt ”fria” skulle anses vara att hålla en ledningskollega om ryggen, om rektor däremot ”fäller” kommer det att heta att han offrar Karin Dahlman-Wright för att själv slippa besudlas av fuskfallet.
Slutsatsen är att det måste te sig synnerligen frestande för KI-ledningen att se till att slippa undan och helt enkelt inte hinna fatta beslut i Dahlman-Wright-ärendet före 1 januari då man kan spela över bollen till den nya nämnden.
Den nya nämnden å sin sida måste, oavsett vilka ärenden som ska hanteras, från dag ett jobba hårt för att inge förtroende och respekt, något som alldeles för sällan präglar hantering av fuskanklagelser och fusk.
MarieLouise Samuelsson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se.
