Svenska som andraspråk borde inte vara ett hinder

Varje termin blir jag kontaktad av studenter som blivit underkända på sina examinationer i teoretiska ämnen eller i sin praktik på grund av brister i det svenska språket. En del har kommit fram till att de inte klarar av språket, och känner sig tvingade att lämna utbildningen.
Det handlar oftast inte om att de får skriftliga beslut att lämna, vilket vore mycket synligare. Utan många gånger ges budskapet genom upprepade underkännanden av texter, där även språkhandledarna på utbildningar blir förvånade över bedömningen.

Vi som varit lärare på universitet en längre tid vet att grammatiska fel, felstavningar och bristande ordförråd inte bara är ett problem för studenter med svenska som andraspråk; många med svenska som förstaspråk har liknande problem. Men det är tyvärr mer regel än undantag att bristande svenskt språk tas upp som enbart ett problem för blivande lärare med svenska som andraspråk.

Vi vet att ingen kan söka en universitetsutbildning utan att ha blivit godkända på en behörighetsgivande nivå i svenska. Om en student trots detta fortfarande har problem med svenska språket bör man först undersöka kvaliteten på de svenska utbildningar hen genomgått. Sedan behöver man ta reda på vem som bedömt bristen på språket på universitetet, med vilken kompetens, hur de bedömt, vilka lösningar de föreslagit och vilket stöd de erbjudit. Är alla som har ett språk som sitt förstaspråk kompetenta att avgöra vad som är en adekvat nivå för det språket?

Häromdagen träffade jag en kollega som har kommit till Sverige för att jobba. Hennes svenska var definitivt inte bättre än hos många studenter som får underkänt i olika ämnen på grund av sin svenska. Men jag är säker på att kollegan klarar av sitt lärarjobb galant då hen kan och får använda andra språk och sätt att kommunicera, såsom engelska, kroppsspråk, visa bilder, rita eller få hjälp av deltagare som har samma förstaspråk som hen. Kollegans svenska underkänns inte, hen känner sig inte tvingad att lämna sitt jobb, och det med rätta.

Jag undrar om det bara är studenter med svenska som andraspråk som har dessa problem? Hur är det för studenter med svenska som förstaspråk? Får de också läsa om eller ta paus på grund av sitt språk? Jag menar inte att man ska tvinga även dem att hoppa av, tvärtom vill jag se ett utbildningssystem som har stödfunktioner som värnar om studenternas studievilja och hjälper dem att klara olika utmaningar.

Det ensidiga kravet på ”perfekt” svenska – särskilt för de som inte har svenska som förstaspråk, som lever i ett segregerat samhälle, utan något stöd inom utbildningen – påverkar den framtida professionsidentiteten som lärare. Deras förstaspråk förblir oönskat och ses som ett hinder, medan deras svenska alltid är under bevakning på jakt efter brister. Vilken självkänsla och självuppfattning kommer de att bära med sig från lärarutbildningen så som det ser ut i dag?

Vad vi kan göra är att se över kvaliteten på språkundervisningen på olika nivåer, från skola till universitet. Skapa stödfunktioner för språkutveckling för olika språkliga behov och räkna in studenternas förstaspråk och andra fysiska och kreativa yttringar som viktiga kompetenser.

Jag vill lyfta fram perspektiv och metoder som vinner allt­mer mark i skolsystem världen över. Det ena är språkande, vilket handlar om att se på kommunikation som en dynamisk process. Det andra är trans­languaging, det vill säga att kommunicera med olika språk i klassrummet.
Varför inte använda dessa perspektiv och metoder på högskolor i ett pluralistiskt samhälle som dagens Sverige? Det kunde leda till ett mer lyckat utbildningssystem, där fler studenter med svenska som andraspråk ges chansen att fortsätta studera och i sin tur bli lärare och verka som förebilder åt nya generationer med olika förstaspråk.

Zahra Bayati
Senior lektor vid Göteborgs universitet


Kategorier: Krönikor, Zahra Bayati, Mångfald, Student, Utbildning