Otydligt regelverk hindrar utvecklingen av reell kompetens

Tydligare lagstiftning och samordning. Det är något av det som krävs för en mer rättvis bedömning av reell kompetens, skriver Pernilla Hultberg, samordnare för validering vid Göteborgs universitet.

Precis som vi kunde läsa i artiklar och ledare i bland annat Dagens nyheter (13 och 14 augusti 2019) har det satsats mycket pengar på att utveckla högskolans arbete med bedömning av reell kompetens under de senaste åren. Under de tre åren 2016–2018 har totalt 90 miljoner kronor avsatts för att utveckla arbetet med bedömning av reell kompetens inom högskolan. En stor summa, som vi inte kan se någon omedelbar utkomst av – än.

Initialt fick lärosätena stimulansmedel för att effektivisera arbetet med bedömning av reell kompetens, därefter gavs lärosätena möjlighet att ansöka om de medel som regeringskansliet tilldelat Universitets- och högskolrådet, UHR, för att stötta lärosätenas arbete. Den satsningen kommer sig i sin tur av att Sverige har ställt sig bakom Europeiska rådets rekommendation att senast år 2018 ha system på plats för att kunna validera icke-formellt och informellt lärande (Council Recommendation 2012/C 398/01). Ett intensivt arbete har bedrivits men det är svårt att uppskatta om det har haft önskad effekt.

Inom högskolan styrs arbetet av högskolelagen och högskoleförordningen där det framgår att man har möjlighet att ansöka om bedömning av reell kompetens vid ansökan till utbildning, till exempel om man inte uppfyller något av behörighetskraven. Vi skiljer alltså på formell kompetens som utgörs av betyg och högskolepoäng, och reell kompetens som är den icke formella eller informella kompetensen. Behörighetskraven, eller förkunskapskraven, beskriver den kunskap man måste ha innan man påbörjar den högre utbildningen. Annars kommer man sannolikt att misslyckas med studierna. De förkunskapskrav som är uppsatta ska också vara nödvändiga för att studenten ska kunna tillgodogöra sig utbildningen (högskoleförordningen, 7 kap).

Om man saknar något av det som krävs för att kunna bli behörig till en utbildning så kan man ansöka om bedömning av reell kompetens för att bli behörig på annat sätt och därmed konkurrera om en plats på samma villkor som andra behöriga sökande. Det innebär dock inte att man per automatik blir antagen. I dag är merparten av högskolans utbildningar översökta, och det finns inte plats för alla som vill studera. Därför behöver man i många fall göra högskoleprovet för att kunna konkurrera om en plats på den sökta utbildningen. Så ser dagens system ut och det råder tuff konkurrens.

Förkunskapskraven bygger på att den sökande har genomgått svensk grund- och gymnasieskola. Men alla högre utbildningar vänder sig förstås inte till ungdomar som just har tagit studenten. Som många undersökningar visar, bland annat den Sifoundersökning som Omställningsfonden nyligen presenterat (Svenska Dagbladet, 12 augusti 2019) så minskar sannolikheten att vi kommer att stanna kvar på samma yrkesposition under hela vårt yrkesverksamma liv. Många av oss kommer inte att kunna göra det, då yrkena inte kommer att finnas kvar, men det kommer att finnas andra yrken och arbetsområden där vår kompetens kommer att behövas. I vissa fall kommer vi att behöva komplettera med studier i högskolan. Här råder en eftersläpning i regelverket, vilket bland annat Valideringsdelegationen påtalat (SOU 2018:29).

Sett till den statistik som presenterats i artiklarna i Dagens nyheter så ser det inte ut som att 90-miljonerssatsningen har lett någonvart. Det är dock en något skev bild. Inom ramen för UHR:s projekt REKO har en rad positiva samarbeten och nätverk skapats, vilka fortfarande arbetar aktivt tillsammans över lärosätesgränserna. Ett exempel på det är Valideringsnätverk Väst, bestående av sju lärosäten i västra Sverige som har arbetat fram ett gemensamt metodmaterial och en överenskommelse om samverkan. Syftet med det gemensamma metodmaterialet är att arbeta på ett mer likvärdigt och rättssäkert sätt. Grundtanken är således att bedömningar ska ske mer lika, men även att lärosäten bör acceptera varandras bedömningar. Om en person har blivit bedömd för sin reella kompetens vid ett lärosäte, så ska detta kunna godtas om samma person ansöker till motsvarande utbildning vid ett annat lärosäte.
Det är högst rimligt, men det har hittills inte varit praxis att så sker.

Det finns många andra goda exempel och flera aktiva nätverk i landet som har formerats under REKO-projektet och som avser att samverka lång tid fram­över och tillsammans verka för att arbetet med bedömning av reell kompetens ska ta fart på riktigt.

Vad är det då som hindrar lärosätena att utveckla arbetet med bedömning av reell kompetens? Jo, följande:

1. Otydlighet i regelverket.
Fram­för allt när det kommer till tillträde till utbildning. Här behövs ett förtydligande i högskoleförordningen, vilket bland annat Valideringsdelegationen har påtalat (SOU 2018:29).

2. Lärosätenas autonomi.
Men, vår autonomi betyder inte att vi inte får samarbeta eller tycka eller göra lika över lärosätesgränserna. Det betyder att vi har ett val, att vi får lov att tänka och bestämma själva. Att vi kan välja att samverka och samarbeta för det gemensammas intresse. Ett förslag på en positiv samverkansform vore det av UHR föreslagna nationella behörighetsgivande provet, alternativt att skapa en virtuell organisation för samarbete mellan lärosäten kring bedömning av reell kompetens för (grundläggande) behörighet.

3. Avsaknad av nationell samordning.
Någon form av nationellt stöd, där expertis kan samlas är en förutsättning för att arbetet med bedömning av reell kompetens ska utvecklas positivt. Den under våren presenterade Arbetsmarknadsutredningen föreslår inrättande av en ny myndighet med ansvar för kompetensfrågor (SOU 2019:3). Kanske är det just det som måste till.
Därtill behövs ett gemensamt system för att kunna följa upp, samla statistik, men framför allt för att lärosätena ska kunna ta stöd i varandras bedömningar. Under REKO-projektet lades stort engagemang i att arbeta fram ett gemensamt ärende­hanterings­system – VALDA – vilket tyvärr har pausats. Systemet används redan inom olika satsningar, till exempel lärarlyftet och yrkeslärar­programmen med god erfarenhet. I dag finns inget enhetligt system för uppföljning, varför det finns anledning att ifrågasätta de siffror som presenterats tidigare i DN över antal ansökningar och antagna baserat på reell kompetens.

4. Vårt sätt att värdera kunskap och kompetens.
Här står vi inför ett paradigmskifte inom högskolan. Det livslånga lärandet sker kontinuerligt, det finns ingen större oenighet om det. Men för att vi ska kunna vidareutbilda oss eller byta inriktning under ett allt längre arbetsliv så måste vi hitta former för att värdera det kontinuerliga lärandet så att man ska kunna antas till utbildning på andra grunder än formella betygsmeriter. Om inte högskolan kan värdera kunskap, vem är bättre lämpad? Inom högre utbildning examinerar vi och mäter kunskap hela tiden. På en rad olika sätt. Vi är experter på det. Hur kommer det sig då att vi har så svårt att värdera det som en individ lärt sig utanför våra väggar?

Låt oss konstatera att:
(A) Vi lär oss på olika sätt genom livet.
(B) Vi slutar inte lära oss när vi tar studenten eller tar vår examen från högskolan, utan vi fortsätter att lära oss på olika sätt under hela livet. Vi som är yrkesverksamma lär oss nya saker på jobbet, annan kompetens får vi på annat sätt.

Handen på hjärtat – hur många av oss skulle klara de prov, examinationer eller skriva om de uppsatser som vi gjort tidigare i livet? Det hade kanske inte gått så bra? Men vi har sannolikt annan och djupare kunskap inom områden där vi antagligen skulle klara av betydligt svårare tester. Ändå är det våra gamla (eller nya) gymnasiebetyg som värderas när vi söker utbildning eller önskar få delar som vi redan kan tillgodoräknade.

För att fler ska ges möjlighet att påbörja högre studier, för att fler ska kunna vidareutbilda sig eller byta inriktning så behöver vi tänka nytt i att även värdera kunskap som inhämtats på annat sätt än i en traditionell skolsituation. Det arbetet är påbörjat på landets universitet och högskolor, vi har kommit en bra bit på väg, men mycket arbete återstår. För det behöver lärosätena fortsatt stöd från en nationell instans, ett gemensamt ärendehanteringssystem, och förtydligande i lagstiftningen.

Pernilla Hultberg
Samordnare kompletterande utbildning och validering Göteborgs universitet


Kategorier: Debatt, Kvalitet, Utbildning