Ett verktyg är aldrig neutralt

I en replik på mitt debattinlägg i Universitetsläraren (23 september) menar Stefan Hrastinski (3 oktober) att den viktiga frågan är hur digitala verktyg används, inte varför dessa verktyg anses viktiga. Utgångspunkten för Hrastinskis argument är att digitala verktyg kan användas på ett bra eller ett dåligt sätt.

I en annan replik på mitt inlägg argumenterar Anna F Söderström (14 oktober) på liknande vis. Söderström menar att den rätta blandningen av analoga och pedagogiska verktyg kan skapa ”mervärden” för den pedagogiska praktiken. Tanken är att olika verktyg – om dessa används på rätt sätt inom ramen för en väl genomtänkt kursdesign – kan komplettera varandra och öka lärandets kvalitet.

Detta låter bra, alltför bra för att jag ska bli övertygad. Problemet är att när vi ställer ”hur ska man använda verktyget”-frågor, så har vi redan accepterat grundpremissen: att verktyget i fråga bör existera. Men det finns inget essentiellt nödvändigt i ett verktyg.
Ett verktyg är en artefakt som inte är befriad från värden och ideologier. Ett verktyg är inte en neutral länk mellan målsättningar och resultat, inte ens inom pedagogiken.

I alla verktyg finns det inbyggda målsättningar och världsbilder. En hammares existensberättigande bygger på dess förmåga att med våld bekämpa den fasta materians motståndskraft (till exempel genom att slå i en spik i en trävägg). Det är därför inte särskilt förvånande att hammare ofta får lov att symbolisera styrka, motstånd och revolution. Det är svårt att använda en hammare för andra syften: för att visa kärlek och omtanke, för att trösta en medmänniska i nöd.

Roland Barthes beskriver denna tanke på ett fint sätt i sin essäsamling Teckenriket (1970/1999). I en av essäerna analyserar Barthes skillnaderna mellan de japanska ätpinnarna och västvärldens knivar och gafflar. Kniven och gaffeln skär och sticker; de skadar matens naturliga struktur. Ätpinnarna sorterar och vidarebefordrar maten till munnen.

Man skulle kunna säga att det i gaffeln och kniven finns en inbyggd föreställning om att mat är något som ska erövras med våld, medan ätpinnarna förkroppsligar en helt annan idé om relationen mellan människa och mat. ”Tack vare ätpinnarna”, skriver Barthes (s. 29), ”är maten inte längre ett byte som man våldför sig på (köttet man kastar sig över) utan en harmonisk överförd substans”. Verktyget ätpinnen ”sticker inte, skär inte, klyver eller skadar inte, utan det plockar fram, vänder, förflyttar” (s. 28).

En viktig pedagogisk fråga för oss som arbetar inom universitetsvärlden (men även för dem som arbetar inom grundskolan) är vilka mål, värden och ideologier som har byggts in i de digitala verktygen. Vilken syn på kunskap, pedagogik och lärande förkroppsligas i dessa verktyg?

Jag har själv inga bra svar på dessa frågor just nu, utan detta är något som förtjänar att beforskas noggrant. Först när vi har svar på dessa frågor så tycker jag vi börjar närma oss frågan: hur ska dessa verktyg användas? Fram tills dess: analogisera mera!

Peter Svensson
docent i företagsekonomi,
Ekonomihögskolan vid Lunds universitet

Källa:
Barthes, Roland (1970/1999) Teckenriket. Eslöv: Brutus Östlings Bokförlag Symposion.


Kategorier: Debatt, Kvalitet, Undervisning