I somras läste jag en debattartikel i GP om vad som hindrar forskare att delta i debatten, ”Därför avstår forskarna från offentlig debatt”.
Författarna listar tre skäl, kravet på kortfattade slagkraftiga inlägg, att oetablerade forskare har svårt att få utrymme, och att det inom akademin har lågt anseende att delta i den offentliga debatten.
Argumenten för vad som håller tillbaka akademikerna kan jag hålla med om. Men premissen i debattartikelns ingress är att forskare sällan syns i den offentliga debatten. Det är en ståndpunkt som inte alltför sällan luftas från akademikerhåll.
Men är det så? Jag börjar hålla ögonen öppna och antecknar vad som dyker upp på debattsidor och i nyhetsrapporteringen. Snart är listan åtskilliga A4-sidor lång.
Var och varannan dag förekommer forskare på rikstidningarnas debattsidor och som experter i tidningar, radio och tv. Till det kommer alla kommunikatörer på lärosätena som har till uppgift att föra ut forskningsrön.
Att döma av min inte så systematiska undersökning råder det alltså inte brist på forskare i offentligheten. Även om det exempelvis diskuteras att det är för många äldre män och för få unga kvinnor som kommer till tals, samt att hot och hat avhåller en del från offentligheten.
Men har forskarnas insats i offentligheten någon effekt? Är det någon som lyssnar på budskapet? Mer än trogna tidningsläsare som jag, som vid frukostbordet bläddrar fram DN Debatt medan P1 Morgon strömmar från radion på fönsterbrädet.
Får alltså forskarna något genomslag?
En googling på ”Sveriges mäktigaste” och liknande sökord ger ett dystert resultat. Knappt någon akademiker kan skönjas på någon av de listor som med jämna mellanrum publiceras i media.
När Medieakademin på Bokmässan presenterar årets Maktbarometer är youtubern Therése Lindgren mäktigast följd av influencerparet Joakim och Jonna Lundell. På tredjeplats återfinns humortrion JLC. Mäktigast betyder här att de når flest på sociala medier.
Det betyder inte att de åtnjuter högt förtroende. Bara en procent har förtroende för Joakim och Jonna Lundell och fyra procent för Therése Lindgren.
Men när svenskar ska uppskatta vem som har störst inflytande över samhällsdebatten rankas influencers högre än både facket och statstjänstemännen. Störst inflytande anses journalister ha, 75 procent, politiker 70, företrädare för näringslivet, 65.
Forskare placerar sig först på fjärde plats med 58 procent, före influencers på femte plats med 37 procent.
Nu kan man vara skeptisk och ifrågasätta vad den sortens sifferuppgifter säger, men min poäng är att akademiker lyser med sin frånvaro på sådana här topplistor.
Men är det bra att den största statliga sektorn, där kunskap produceras och förmedlas, är osynlig i det medielandskap där dagens unga befinner sig?
På seminariet förra veckan om rapporten Jag vill, men hinner inte! – forskares syn på kommunikation och öppen vetenskap var man bekymrad över klyftan i samhället där den ena sidan inte har tillit till vetenskap, tror att experter och forskare har en egen agenda och anser att den ena ”sanningen” är lika god som en annan.
Om man inte vill att den klyftan ska vidgas kan man inte lämna över de plattformar på nätet där de unga befinner sig till Jocke och Jonna och deras kollegor i influencerbranschen.
Per-Olof Eliasson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se
